Göktyta Jynx torquilla Linné 1758

Utbredning

Göktytan häckar sparsamt i löv- och blandskog i hela Västmanland. Möjligen finns förekomstluckor i Bergslagen, alternativt bristande rapportering, se kartorna nedan.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

På basis av resultat från inventeringar på 1980-talet, se nedan under Historik, uppskattas beståndet i Mälarområdet till cirka 1 200 par. Jag räknar med halva tätheten i Skogslåglandet och en fjärdedel av tätheten i Bergslagen, vilket ger ytterligare cirka 1 600 respektive cirka 600 par. Inalles 3 400 par i Västmanland således. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till blott 1 300 par.

Beståndsutvecklingen är svårt att säga något om. Figurerna nedan visar ökande tendenser, men huruvida dessa speglar en reell ökning eller ökad rapportering är svårt att veta. Någon skillnad därvidlag mellan de naturgeografiska regionerna tycks inte finnas.

Historik

Johan Fischerström (1785) är den förste som nämner göktytan i sin beskrivning av Mälaren, dock utan hänvisning till Västmanland: ”Giöktytan (Jynx Torquilla), som ankommer då Björken lakar, med sin långa tunga drager maskar ur trän, och kan vrida halsen rundt omkring.”.

I Örebro län ansågs den ”...träffas temligen allmänt.” (Carl Rudolf Sundström 1868). Från 1800-talet i övrigt föreligger ett fåtal uppgifter. En härrör från Himmeta år 1871 och utgörs av en fågel i Arboga skolors fågelsamling: ”Westml. Himmeta Hr. v. Contractsprosten G. Terserus 1871” (Ulf Eriksson 1985). Därefter rapporterades att den år 1887 anlände den 10 maj till Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam den 10. Mai.” (Carl Rudolf Sundström 1892, s. 45). Samme Adr. Giöbel (1888) beskrev också göktytan som den ”enda fogel, som alla andra [fåglar] tycks hata eller afsky”. Han fyller senare på med följande från Järle i Ervalla: ”Bland objudna gäster, där man skyddar fåglar, får man ock lof att räkna skatan, nötskrikan, törnskatan och göktytan, ty hvar dessa uppträda, där blir det snart jämmerlåt på småfåglarna i trakten” (Adrian Giöbel 1902).

Det torde höra till ovanligheterna att göktytan själv hackar ut sitt bohål, men ett sådant fall uppmärksammades av Torsten Ringström (1919): ”I litteraturen uppgifves allmänt, att göktytan aldrig skulle själf uthacka sitt bo. Ett undantag från denna regel iakttogs emellertid af undertecknad 1913, då en göktyta observerades i färd med att hacka hål i en aspstam. Trädet var afbrutet cirka 3 m. ofvan marken och veden af mycket lös beskaffenhet. Boet urhackades på vanligt hackspettsmanér och var till formen som ett hackspettsbo, säckformigt med mycket litet ingångshål och omkr. 2,5 dm. djupt. Någon bale fanns som vanligt ej, utan äggen lades på ett underlag af träspånor. Boet blef under sommarens lopp af någon okynnig individ förstördt. Nästa år återkommo emellertid göktytorna (sannolikt samma par) och urhackade bredvid det förstörda boet ett nytt af samma beskaffenhet och form. Detta bo användes sedan ett par år framåt af göktytor. Det skulle vara af synnerligt intresse att få veta, om någon liknande iakttagelse gjorts förut, då göktytans hela beteende vid boets uthackande samt dettas form synes mig vara en reminiscens från ett tidigare, mera hackspettsliknande lif. Torsten Ringström. Fil stud.”. Även Paul Rosenius (1929, s. 378) och Kai Curry-Lindahl (1961, s. 1478) refererade till detta.

Från Järnboås rapporterades häckning årligen 1919-1921: ”Göktytan häckade sommaren 1919 vid Siggebohyttan o. 1920 vid Finnsjön i ihåliga äppleträn; 1921 vid Nyhyttan.” (ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus). Från Västerås respektive Västerås-Barkarö föreligger följande uppgifter, sannolikt avseende 1920-talet: ”Wästerås: Djäkneberget enl. O. M. Floderus [---] Barkarö skn: häckande i utsatta fågelhålkar enl R. Tenow” (O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en göktyta (”Västerås, 1923. G. Nilsson.” (nr. C 105)) och i Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd hanne från Vasselhyttan i Linde den 4 juli 1945 (Göran Frisk, in litt.). I Lundby socken var göktytan ”häckande, allmän” åren 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954).

På 1950-talet rapporterades den förekomma i Västerfärnebo: ”En vårmorgon ute i skog och mark... Man kan få höra... ...och troligen också göktytans skarpa ti-ti-ti-ti...” (Olof Knöppel 1951).

Den sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) följande från Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro: ”Sen ankomst. Först i början av juni hördes arten i full utsträckning, således nästan en månad senare än vanligt. Den har ej heller låtit höra sig så ofta som förr, men huruvida detta kan sättas i samband med en tillbakagång undandrar sig mitt bedömande.”.

I övrigt under 1950- och 1960-talen föreligger en del spridda uppgifter, men ingen som antyder att göktytan skulle ha varit direkt ovanligt förekommande.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Vid Asköviken i Västerås-Barkarö/Dingtuna/Rytterne karterades 12 revir 1982 (Thomas Skoglund 1983), vilket motsvarar cirka 0,7 revir/km² landarea. Vid en revirkartering 1983-1984 av Ängsö socken (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), konstaterades revir på tre av de fyra största öarna, samtliga med en landarea överstigande 100 hektar, inklusive Hallingen, där jordbruket lades ned på 1950-talet (Ulf Malmgren 1982). Sammanlagt karterades 29 revir, vilket motsvarar en något högre täthet än vid Asköviken, nämligen 1,0 revir/km². Inom ett cirka 226 hektar stort område söder om Fullerö i Västerås-Barkarö, karterades två revir 1986 (Thomas Pettersson 1992), som innebär en täthet av 0,9 revir/km² landarea.

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade en ökad förekomst under den perioden, låt vara med en del rätt stora variationer mellan olika år (Thomas Pettersson, opubl.).

Ett på året extremt sent fynd:

1964      ”Knut-Åke Barrfjäll: Rapport från stadsträdgården i Hamre [Västerås]. Göktyta så sent som den 23.10.” (V.N.F. 1964-11-24).

Flyttning och övervintring

Göktytan flyttar huvudsakligen i augusti och återvänder i slutet av april, på senare år ofta redan i mitten av april. Mediandatum för årets sista observation under perioden 1976-2023 är den 25 augusti. Mediandatum för årets första observation under perioden 1976-2023 är den 22 april. Den hittills allra tidigaste observationen gjordes vid Lisslemossen i Västra Skedvi den 12 april 2009 (Daniel Brehmer, opubl.).

Två ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är kända:

·         En bounge som märktes vid Alkvettern i sydöstra Värmland 1970, återfanns väster om Nora i maj 1973 (RC/Å 1973:3:45).

·         En adult fågel som märktes vid Finnåker i Fellingsbro den 18 juli 1991, förolyckades vid By i sydöstra Dalarna i maj 1992 (RC/Å 1992:104).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen J. t. torquilla.

Senast uppdaterad 2024-01-14