Gråkråka Corvus cornix (Linné 1758)

Utbredning

Gråkråkan häckar i hela Västmanland, mest i anslutning till jordbruksmark. Den tycks saknas i utpräglade skogsbygder i Bergslagen eller att förekomsten där i vart fall är avsevärt glesare än i övriga delar.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-31.7) 2012-2022, exklusive rapporterade antal över 5 ex. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 7 500 par. Jag har inga uppgifter att tillföra.

Historik

Gråkråkan nämns av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren: ”Kråkan (C. Cornix), som rensar gräsmarker från maskar, och som i Norrige stekes och ätes med bästa smak”.

Att gråkråkan skulle vara något av en delikatess kunde dock inte bekräftas av P. A. Timm (1868): ”I afsigt att taga reda på beskaffenheten af fogelarternes kött, har jag låtit anrätta större delen af sådana i landet förekommande foglar, hvilka man ej plägar äta; [---] Äfven dufhök och kråka har jag försökt anrätta: båda ha befunnits dåliga till smaken. Unge af kråka är mera ätbar.”.

Carl Rudolf Sundström (1868) skrev angående Örebro län att ”Grå Kråkan (Corvus cornix Lin.) är talrik; drager sig om vintern från skogstrakterna utåt slättbygden.”. I Arboga skolors fågelsamling finns en kråka från Arboga 1869 (Ulf Eriksson 1985) och i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns också en kråka: ”Tillberga. April 1875. S. Lampa.” (nr. C 281). Från slutet av 1800-talet i övrigt föreligger följande förekomstuppgifter, vilka alla tyder på att arten förekom allmänt i hela Västmanland och att förföljelsen av den var utbredd:

1878      ”Hvad åter angår... ...marodören kråkan... ...att hans tal är legio och att något borde göras för att minska detta för vildbrådets tillväxt så högst skadliga djur [Arboga].” (SJNT 16:219).

1880      ”Från Nora bergslag:… Af kråkor och skator finnes legio...” (Anonym 1880c).

1880      ”Om åtgärder till kråkornas förföljande i Vesterås län. Sedan det i fjor vi­sat sig, att några för hela länet samfölda åtgärder till minskande af kråkornas antal ej hade att påräkna stöd inom landstinget, beslöt Norrbo, Siende och Ytter-Tjurbo härads landbruksförening i fjor att för sin del söka verka i den antydda riktningen (Jfr Tidskriften 1880, s. 246). [---] Enligt uppgift i ’Vestmanlands Läns Tidning’, den 26 oktober, ur hvilken vi hemtat förestående, hade belöningar utbetalats för 819 dödade kråkor och 207 förstörda kråkägg.” (SJNT 19:272).

1886      ”Mot kråkan föres krig på lif och död. [Rytterne]” (F. U. Wrangel 1886, s. 37).

1888      ”Hellefors (A. Giöbel). Wächst an Zahl und überwintert [ökar i antal och övervintrar].” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 102).

1889      ”Med kråkorna föra de [storspovarna] ständigt kif – allt af fruktan för afkomman…” (Adrian Giöbel 1904).

1894      Carl Kjellin (1904) skildrar kråkskytte för berguv ”En majmorgon 1894” vid ”Fänsbodasjön” [=Fänsbosjön i Fellingsbro].

Innebörden av tillgängliga uppgifter från 1900-talets första decennier är ungefär densamma som de närmast föregående årtiondena:

1901             Enligt ”Kongl. Domänstyrelsens underdåniga berättelse för år 1901”, sköts detta år 11 733 kråkor i Västmanlands län (SJNT 41:150).

1897-1903    ”Under tiden 1897-1903 hafva å nämnda egendom [Engsö fideikommiss i Björksta och Ängsö] dödats följande rofdjur:... ...72 dufhökar och c:a 600 kråkor, förutom en del mindre hökar, falkar, ugglor m. m.” (Fredrik Björkenstam 1904).

1904             ”Under året har å fideikommissets [Engsö fideikommiss i Björksta och Ängsö] marker dödats… …164 kråkor samt diverse mindre skadedjur.” (F. Björkenstam 1905).

1911             ”Klockan två på morgonen den 21 juli i år… [---] Vägen går mellan två sjöar, som bära de lättfunna namnen Västersjön och Östersjön [Sura]. [---] Endast kråkorna kraxa…” (Carl Kjellin 1911).

1914             ”Amundsgrund [Västerås; bofynd].” (August Heintze 1915).

1925             3 763 fällda kråkor (Rapport från Västmanlands län av länets jaktvårdsförening för år 1925).

1925             En tabell (SJT 64:142-143) ”utvisande förekomsten av en del villebrådsarter vid jakttidens början 1925 samt iakttagen ökning + eller minskning – sedan 1924” angav ”medelgod” förekomst i både Örebro och Västmanlands län.

Under följande decennier till mitten av 1970-talet nämns kråkan åtskilliga gånger i förbigående i litteraturen, men följande förekomstuppgifter kan nämnas från den perioden:

1945         ”På gränsen till ’rovfåglar’ står bland småfåglar kråka och skata samt den sällsynta korpen [Hällefors].” (Nils Helger 1945)

1947         ”Kråkan måste man säga har minskat…. [Västmanlands län, jaktåret 1946/47]” (Anonym 1947).

1951         ”Den grå kråkan har väl genom jaktvårdens försorg gått tillbaka märkbart... [Västerfärnebo]” (Olof Knöppel 1951).

1952         ”Nedgång i stammen har särskilt märkts i Västmanland, där stammen nu i det närmaste är normal (O. Knöppel)...” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).

1945-53   ”...häckande, allmän [Lundby socken].” (Sven-Olof Andersson 1954).

1955         ”Ett par allmänna fåglar, som anses ha haft en kraftig individökning detta århundrade, är kajan och kråkan.” (Bertil Walldén 1955, s. 224).

1958         ”Kråkan har märkbart gått tillbaka, vilket ej osannolikt hänger samman med de begagnade gifterna inom lantbruket.” (Olof Knöppel 1958).

1970         ”Allmän [Norsa i Munktorp].” (Arne Eklöw 1970).

I Västanfors och Västervåla betecknades den som en ”allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-1984 visade att gråkråkan kunde häcka på de allra minsta (<1 hektar) holmarna i området (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Vid en inventering av ett 226 hektar stort område med lövskog och jordbruksmark vid Holm i Västerås-Barkarö 1986, karterades två revir, motsvarande en täthet av 0,9 par/km² landarea (Thomas Pettersson 1992). I övrigt saknas inventeringsuppgifter från Västmanland.

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade rätt stora variationer mellan år, men möjligen en långsiktig positiv tendens (Thomas Pettersson, opubl.).

Sträckande kråkor uppmärksammades för första gången på 1930-talet, närmare bestämt 1938: ”Från Västerås kommer en uppgift, som tydligt visar att även där typisk sträckflykt iakttagits. Fru H. Molin skriver 24 okt.: ’I dag kl. 7 på morgonen syntes från mitt fönster, som är beläget mot sjösidan, en stor mängd kråkor, väl ett hundratal. De flög med långa mellanrum, hur många meter är svårt att bedöma. I varje fall fanns inte några i närheten av varandra. De kommo från öster enl. kompass och flögo rakt mot väster.’” (Gunnar Svärdson 1939). Jag skulle gissa att fenomenet tidigare var förbisett, åtminstone i litteraturen, men Sten-Bertil Fredriksson (1953) framhöll dock att detta tydligen var ovanligt: ”Den 14 okt. 1951 passerade ett särdeles kraftigt kråksträck över Asköviken. Mellan kl. 8.30-14.00 sträckte omkr. 600 fåglar. Då något sådant aldrig, varken förr eller senare, har kunnat märkas, kanske det kan vara av ett visst intresse att meddela detta. Vid tillfället var det mulet och vindstilla rådde.”.

Vid simultana sträckobservationer på tjugo platser i östra Västmanland den 18 april 1971 noterades sträckande kråkor på fem lokaler, sammanlagt 312 ex. (Sören Larsson 1971). Vid Gnien i Ramnäs summerades 446 kråkor på vårsträcket 1975 och 558 ex. på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

Större (minst 500 ex.) ansamlingar och dagssummor av sträckande före 1976:

1951      ”Den 14 okt. 1951 passerade ett särdeles kraftigt kråksträck över Asköviken. Mellan kl. 8.30-14.00 sträckte omkr. 600 fåglar.” (Sten-Bertil Fredriksson 1953).

1957      ”Ett undantag var 21 mars 1957, då jag räknade kråkor N Örjansverkstaden, Västerås, och ca 60 råkor gick ned på åkrarna tillsammans med stora mängder kråkor, kajor och starar. Den gången räknade jag in ca 800 kråkor den dryga timme jag vistades där.” (Anonym 1970m).

1967      600 r. Lövsta i Dingtuna 23.3 (Göran Andersson, opubl.).

1970      ”Den 6.3 observerades mycket mer än 4000 kråkor och kajor vid Västerås hamn. (PM)” (Anonym 1970i).

1973      1 000 str. (SV) Asköviken i Västerås-Barkarö 13.10 (Thomas Pettersson, opubl.).

1975      500 str. Asköviken 11.10 (Kjell-Olof Hedlund, opubl.).

Större (minst 1 000 ex.) ansamlingar och dagssummor av sträckande under perioden 1976-1999:

1978      ”2686 ex sträckte över Asköviken [Västerås-Barkarö] 15.10 (KOH, TS)” (MVOF 10:53).

1979      ”En hög sträcksiffra noterades vid Gnien [Ramnäs] 21/10 då 1518 ex. passerade (SL).” (FiV 11:83).

1996      1 000 ex. Österby i Kumla 24.11 (FiV 28:162).

Vid veckovisa räkningar vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades kråkor vid tolv av tretton inventeringstillfällen, som mest 13 ex. den 21 februari (Lars Lindell 1976).

Missfärgade eller på annat sätt avvikande kråkor förekom då och då i litteraturen före 1976 och följande är kända:

1874      ” En hvit kråka har ett par år uppehållit sig vid Strömsholm [Kolbäck] och hittills lyckats fria sitt skinn, oaktadt en liebhaber derå satt ett pris af 15 rdr, i fall han kan få det i handom. Eget är att denna ljusa fogel icke är tåld af de grå kamraterna. När kråksvärmen infinner sig på stranden för att efter notdragning plocka fiskaffall, får den hvita kråkan ej vara i lag med de öfriga, utan måste gå för sig sjelf. P. A. T.” (Anonym 1874).

1909      ”En hvit kråka har i sommar skjutits utanför trängbataljonens detachement i Sala. Kråkan, som en längre tid observerats, var hvit och gulhvit med svarta ben och näbb.” (SJT 47:240). ”En albinosform af kråka iakttogs ett par gånger vid trängetablissementet i Sala förliden sommar.” (Ossian Dahlgren 1910).

1918      ”I går ihjälslogs af mig under mätningsarbete ett par kilometer öster om Västerås en årsunge af kråka med en högst ovanlig missbildning. Exemplaret i fråga hade nämligen endast en vinge, och denna var fullkomligt normalt utvecklad. På den andra vingens plats fanns endast en tunn knippa täckfjädrar af svart färg och högst omkring 6 à 7 cm. längd. Intet spår af yttre våld stod att upptäcka, hvarken sår eller ärr. Som jag aldrig tillförene hört talas om en så total defekt på en vild fågel, har jag ansett mig böra meddela fyndet. Tyvärr hade jag ej tillfälle att medföra kråkan från fyndplatsen. Högaktningsfullt Dag E. Hannerz.” (Dag E. Hannerz 1918).

1930      ”Förevisades en partiell albinosform av kråka, skjuten i slutet av augusti vid Hallstahammar och inköpt av fören. i och för konservering. Den hade sedan förra hösten uppehållit sig bland kråkflockarna på platsen.” (V.N.F. 1930-12-13, § 5).

Flyttning och övervintring

Troligen stannar merparten av de västmanländska kråkorna över vintern, men åtminstone på hösten berörs landskapet av ett omfattande syd- eller sydvästriktat sträck, merparten sannolikt med ursprung i Finland eller ännu längre österut. Höststräcket pågår i huvudsak under oktober till början av november med en markant topp i mitten av oktober. Vårflyttande gråkråkor märks från mitten av mars till början av april med en markant topp i slutet av mars. De gråkråkor som har rapporterats som sträckande vintertid handlar antagligen inte om längre och bestående förflyttningar.

Veckovis fördelning av gråkråkor som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Större (minst 1 000 ex.) ansamlingar och dagssummor av sträckande under perioden 2000-2023:

2006      1 000 ex. Gryta soptipp i Västerås 1.1 (FiV 38:155).

2006      1 000 str. (NO) Södra Ås i Nora 30.3 (FiV 38:155).

2008      1 000 ex. Gryta soptipp 6.1 (FiV 40:108).

2008      2 000 förbifl. Västeråsfjärden i Västerås 14.1 (FiV 40:108).

Tolv (12) i Västmanland ringmärkta boungar har återfunnits, varav tio inom landskapets gränser och merparten (8) skjutna (RC, in litt.). De övriga två har återfunnits i Danmark (november) respektive Nederländerna (maj). Därutöver har tolv fynd, samtliga utom ett i samband med jakt, gjorts i Västmanland av annorstädes märkta kråkor. Dessa härrörde från Hälsingland (1), Uppland (1), Närke (2), Bohuslän (3) respektive Halland (5). Återfyndet av den fågel som märktes i Hälsingland beskrevs så här av Einar Lönnberg (1926d): ”Enligt brev från Herr A. Larsson-Lundin sköts den 7 nov. i närheten av Hörken i Ljusnarsbergs socken i Västmanland en kråka med Riksmuseets ring 9866. Den har ringmärkts av Herr Bo Witt Strömer den 23 juni i år vid Ljusdal. Det kan vid första påseende förefalla vara föga att lära av ett dylikt fynd, men det är ingalunda likgiltigt, ty det är en god bekräftelse på, vilken väg Norrlands-kråkorna flytta.”.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen C. c. cornix. Det har dock nämnts att även en annan ras har iakttagits, dock oklart vilken som avsågs, men möjligen C. c. sharpii Oates 1889: ”Einar Björklund: De kråkor med ovanlig teckning, som jag talat om tidigare och som iakttogs vid Johannisberg i september 1963, har av Erik Rosenberg angivits tillhöra en ras som förekommer i NV Ryssland.” (V.N.F. 1964-11-24).

Kommentar

Följande hybrider mellan svartkråka och gråkråka Corvus corone x cornix har rapporterats, möjligen samma individ i samtliga fall:

2006-07   1 ex. Djäkneberget m.fl. lokaler i Västerås stad 10.12-15.10 (FiV 38:155; FiV 39:106).

2011-12   1 ex. Djäkneberget m.fl. lokaler i Västerås stad 23.3-3.12 (FiV 43[2-3]:54; FiV 44[2-3]:55).

2014         1 ad. Djäkneberget i Västerås 2.6 (Thomas Harry, opubl.).

Senast uppdaterad 2024-01-31