Gröngöling Picus viridis Linné 1758

 

Utbredning

 

Gröngölingen häckar sparsamt till tämligen allmänt i hela Västmanland. Möjligen finns betydande luckor i utbredningen i Övre Bergslagen. Den förekommer i lövskog och blandskog, mest frekvent i anslutning till odlad mark, särskilt vid förekomst av gräsbärande marker, t.ex. hagmarker.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Lokaler med fynd av gröngöling under häckningstid (1.4 – 30.6) 1996-2017.

 

Numerär

 

Vid Asköviken i Västerås-Barkarö/Dingtuna/Rytterne karterades 14 revir 1982 (Thomas Skoglund 1983), vilket motsvarar ca 0,8 revir/km² landarea. Vid en revirkartering 1983-84 av Ängsö socken (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), konstaterades revir på de fyra största öarna, samtliga med en landarea överstigande 100 hektar, inklusive Hallingen och Måholmen, där jordbruket lades ned på 1950-talet (Ulf Malmgren 1982). Dessutom fanns ett revircentrum på Röholmen i nordväst, som dock ligger mycket nära Ängsön. Sammanlagt karterades 24 revir, vilket även det motsvarar en täthet av 0,8 revir/km². Inom ett ca 226 hektar stort område söder om Fullerö i Västerås-Barkarö, karterades två revir 1986 (Thomas Pettersson 1992), dvs. 0,9 revir/km² landarea. På basis av dessa uppgifter uppskattas beståndet i Mälarområdet till ca 1 300 par. Tyvärr föreligger inga systematiska inventeringar från vare sig Skogslåglandet eller Bergslagen. Leif Lejdelin (in litt.) noterade 17 revir 1993 i Västanfors och Västervåla socknar, dvs. på ömse sidor gränsen mellan Skogslåglandet och Bergslagen, och uppskattade samtidigt att samma område sannolikt hyser ”runt 25 par” gröngöling. Detta motsvarar ca 0,1 par/km² landarea. Inventeringen var sannolikt inte heltäckande, men ger ändå en antydan om väsentligt lägre tätheter i landskapets norra delar, jämfört med Mälarområdet. Spontan rapportering från Ramnäs och Sura socknar 1991-97 gav sammanlagt ca 47 häckningslokaler, vilket motsvarar ca 0,2 par/km² landarea. Med en antagen täthet av 0,4 par/km² i Skogslåglandet och 0,2 par/km² i Bergslagen, erhålls ca 1 300 par respektive ca 600 par, inalles ca 3 200 par i Västmanland. Detta är en avsevärt högre siffra än 1 200 par som Ulf Ottosson m.fl. (2012) kom fram till.

 

Inga uppgifter föreligger om att gröngölingen minskar i Västmanland. Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 pekade snarare på en viss ökning där (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner gröngölingen i sin beskrivning av Mälaren: ”Vedknarren eller Grönspiken (Picus viridis), som blir qvar hele vinteren, och hvars hugg på hålige trän, upväcker ett ljud som af trum-pinnar”.

 

Uppgifter om gröngöling i den äldre litteraturen är synnerligen sparsamma och det finns inget som tyder på att arten förr skulle ha varit vare sig allmännare eller mer sparsamt förekommande. Det äldsta kända fyndet i Västmanland utgörs av en ”unge” från Arboga 1867 i Arboga skolors fågelsamling (Ulf Eriksson 1985). Beträffande Örebro län, som innefattar västra halvan av landskapet Västmanland, skrev Carl Rudolf Sundström (1868, s. 14) att gröngölingen var ”en bland de på trakten allmännaste arterna af detta slägte.” I Hällefors betecknades dock arten av Adrian Giöbel som sällsynt (”selten”) i slutet av 1800-talet (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 115). A. Kempe (1911, s. 11) skriver också att gröngölingen är en av de arter i Västmanlands län, vars ”hufvudsakliga utbredning faller inom ekregionen”.

 

På 1920-talet ansågs gröngölingen vara ”Allmän, även i Bergslagen” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

 

Från 1940-talet och framåt finns en rad vittnesbörd om gröngölingens förekomst i olika delar av landskapet, men den enda från Bergslagen är från Klackberg i Norberg, där det fanns ”gott om gamla aspar, bearbetade främst av gröngöling” (Bengt H. Girell 1958). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns sex gröngölingar från Västmanland, varav den äldsta är en skinnlagd hona från Södra Kilbäcken i Ramnäs den 14 oktober 1949. Av övriga kan nämnas ett ägg från Olberga i Sura den 20 maj 1964 (Göran Frisk, in litt.). I Västerfärnebo betecknades gröngölingen, tillsammans med spillkråka och större hackspett, av Olof Knöppel (1951) som ”mycket vanliga”. Harald Wedérus (1958) nämner förekomst av gröngöling vid Västsura i Sura vid ”ett av traktens fåtaliga ekbestånd”, liksom vid Norrsjön i samma socken, i ”en dunge av åldriga, ihåliga aspar”. I Mälarområdet var den allmänt häckande i Lundby socken åren 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954) och vid Asköviken i Västerås-Barkarö/Dingtuna/Rytterne betecknades gröngölingen som ”årsviss” av Bertil Walldén (1955, s. 255). Ävenså från Väringen i Ervalla/Näsby (Erik Sjöstedt 1958) och vid Norsa i Munktorp ansåg Arne Eklöw (1970) att häckning var trolig. Slutligen betecknade Lars Lindell (1973c) hackspettarna, inklusive gröngöling, som ”karaktärsfåglar” för Ängsön i Ängsö.

 

Flyttning och övervintring

 

Gröngölingen tycks i Västmanland vara en utpräglad stannfågel och endast två uppgifter föreligger om flyttningsrörelser.

 

2008      1 str. (S) Kvicksund i Rytterne 12.10 (Tommy Emanuelsson m.fl., opubl.).

2017      1 str. (S) Kvicksund 29.10 (Johan Mellquist, opubl.).

 

Vid linjetaxeringar vid Asköviken vintern 1975/76 (13 gånger; 23 november – 21 februari) var gröngölingen den i särklass mest observerade hackspettsarten, t.ex. registrerades drygt tre gånger så många individer som av större hackspett (Lars Lindell 1976).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen P. v. viridis.

 

Övrigt

 

Inga Östervall (1983) beskriver ett fall från Munktorp, våren 1983, av bohålskonkurrens mellan gröngöling och stare Sturnus vulgaris, med lyckosam utgång för den förres del.

 

Publicerad 2018-08-17