Gråsparv Passer domesticus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Gråsparven häckar i anslutning till bebyggelse. Den förekommer allmänt till tämligen allmänt i Mälarområdet och Skogslåglandet, men mindre allmänt och betydligt mer lokalt i Bergslagen. I Västanfors och Västervåla är den en ”allmän häckfågel i tätortsmiljö” (Leif Lejdelin 1984). Skillnaden mellan utbredningskartorna nedan kan möjligen spegla en reell minskning av förekomsten.

 

Rutor (5x5 km) med fynd av gråsparv under häckningstid 1974-1984.

 

Rutor (5x5 km) med fynd av gråsparv, oavsett årstid, 2008-2018.

 

Numerär

 

Inventeringsdata saknas från Västmanland, men Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 15 000 par. Vid en heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84 fanns gråsparv endast på de två största öarna, Ängsön och Långholmen, därtill de enda öar med pågående jordbruksdrift (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner gråsparven i sin beskrivning av Mälaren på ett sådant sätt att den tycks ha varit allmänt förekommande då: ”Tättingen eller Gråsparfven (Fr. domestica) hvilken om sommaren gör åverkan i trägårdar, men om vinteren tilhåller skåcktals vid ladugårdar och sädeslador”.

 

I mitten av 1800-talet beskrevs både gråsparven och pilfinken som ”båda högst talrika” i Örebro län (Carl Rudolf Sundström 1868) och i Hällefors betecknades gråsparven som allmän, men bara vid större gårdar: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein, doch nur bei grössern Höfen.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 77). Adr. Giöbel (1888) lämnar ytterligare ett par uppgifter från Hällefors, antydande att gråsparven också var illa sedd: ”Ensamt på sjelfva hufvudbyggnaden, der vi bo, häckade förra året ej mindre än sju olika arter och ändå var det åttonde slaget, som också ville hafva bostad, eller gråsparfslägtet, utan förbarmande bortvisadt.”; ”I en å gården på en stubbe utstäld fogelbur, som hindrade hundar att äta upp den utlagda kosten, lyckades vi en vinter få dagliga påhelsningar af följande fogelarter: skata (som dock ej tordes gå in i sjelfva buren, det alla de andra gjorde), nötskrika, grå- och gulsparf...”.

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd hanne från Västerås 1927 (Göran Frisk, in litt.).

 

I Lundby socken var gråsparven ”häckande, allmän” under perioden 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954). I slutet av 1960-talet kom en kortfattad rapport om minskning: ”Minskar alltmer i antal.” (Ingvar Granqvist 1970b).

 

Flyttning och övervintring

 

Gråsparven är en stannfågel och några fåglar som har bedömts som sträckande har inte rapporterats under perioden 1976-2018.

 

Tre återfynd av i Västmanland ringmärkta gråsparvar har gjorts, samtliga mycket nära (<10 km) märkplatsen (RC, in litt.).

 

Större ansamlingar rapporteras emellanåt och 100 ex. har rapporterats vid tre tillfällen 2005-2006 från Herrgärdet i Västerås (Daniel Green, opubl.) och vid ett tillfälle 2007 från Köpings hamn i Köping (Bernt Bergsten, opubl.).

 

Övrigt

 

Hybrider mellan pilfink och gråsparv Passer montanus x domesticus har rapporterats vid två tillfällen. Visserligen på samma lokal, men rapportören bedömer att det handlar om två olika individer. Båda fynden har granskats och godkänts av Västmanlands rapportkommitté.

 

2017      1 ♂ Södra Ås i Nora 28.1-5.2 (Anders Carlberg, opubl.).

2018      1 ad. ♂ Södra Ås 13.3-4.4 (Anders Carlberg, opubl.).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen P. d. domesticus.

 

Publicerad 2019-03-21