Gulärla Motacilla flava Linné 1758

 

Utbredning

 

Gulärlan häckar sparsamt och lokalt på hävdade strandängar, betade vallar samt på myr, men spridd över i stort sett i hela landskapet. Stora utbredningsluckor synes dock finnas i Mälarområdets jordbruksbygder, eventuellt också i delar av Skogslåglandet och Bergslagen. Eftersom det nordgående sträcket av gulärla i maj överlappar häckningsperiodens start och rastande fåglar uppehåller sig ofta i lämplig häckningsmiljö, är det förenat med vissa besvär att avgöra om enskilda rapporterade observationer rör genomflyttare eller fåglar som kan misstänkas häcka. Kartorna nedan bör därför betraktas med denna reservation och särskilda kartor som visar lokaler med säkerställd häckning presenteras därför.

 

 

Lokaler med fynd av gulärla, oavsett ras, under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 1976-2017.

 

 

Lokaler med säkerställd häckning av gulärla, oavsett ras, 1976-2017.

 

Numerär

 

Följande inventeringsresultat föreligger från perioden 1976-2017:

 

1976           0,3 par/km2 landarea vid Asköviken i Dingtuna/Rytterne/Västerås-Barkarö, där endast ett (1) par karterades (Leif Johansson 1979).

1979           10,6 revir/km2 strandäng vid Gnien i Ramnäs, där 9 revir karterades på ca 85 hektar strandäng (Sören Larsson, opubl.).

1981           1,2 par/km2 myr på nitton (19) inventerade myrar i västmanlandsdelen av Örebro län, varav tio (10) hyste häckande gulärla. Den sammanlagda inventerade arealen myr var 2 510 hektar och 29 par karterades (Leif Sandgren 1982).

1982           0,5 par/km² jordbruksmark eller 2,2 par/km² äng eller betesmark vid Asköviken, där 4 par fanns på 811 hektar jordbruksmark, varav 29 hektar naturbetesmark (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b).

1983           <0,1 par/km² landarea på Ängsön i Ängsö, där endast ett (1) par fanns, nämligen på betad strandäng vid Labbarn (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

1984           10 par/km2 betesmark vid de s.k. Trådarängarna i Irsta, dvs. ett område mellan Limstabäcken och Gäddeholm, där 7 revir karterades på drygt 70 hektar betad strandäng eller insådd vall.

1985           11,6 par/km² äng vid Nötmyran i Västerfärnebo, där 29 revir karterades på ca 250 hektar ängsmark, hävdad såväl som ohävdad (Åke Berg 1986; Åke Berg & Bo Eriksson 1992).

1985-91      6,1 par/km² strandäng vid Asköviken i Dingtuna/Rytterne/Västerås-Barkarö, där 4-10 par karterades på 108 hektar strandäng (Thomas Pettersson, opubl.).

1986           3,3 par/km² öppen jordbruksmark vid Holm i Västerås-Barkarö, där fyra (4) revir karterades på 132 hektar öppen jordbruksmark, varav 14 hektar betad insådd vall (Thomas Pettersson 1992).

1990           15 par/km² strandäng vid Rudö i Rytterne, där två (2) revir karterades på 13 hektar restaurerad strandäng (Thomas Pettersson 1991).

1992           10,6 revir/km2 strandäng vid Gnien, där 9 revir karterades på ca 85 hektar strandäng (Sören Larsson, opubl.).

2005           49 par/km2 strandäng vid Asköviken, där 49 revir karterades på ca 100 hektar strandäng (Markus Rehnberg, opubl.).

2006           55 par/km2 strandäng vid Asköviken, där 55 revir karterades på ca 100 hektar strandäng (Markus Rehnberg, opubl.).

2006           22,4 par/km² äng vid Nötmyran i Västerfärnebo, där 56 revir karterades på ca 250 hektar ängsmark (Markus Rehnberg, opubl.).

2007           60 par/km2 strandäng vid Asköviken, där 60 revir karterades på ca 100 hektar strandäng (Markus Rehnberg, opubl.).

 

Gulärlan förekommer lokalt i höga tätheter, men förekomsten är å andra sidan starkt begränsad till hävdade strandängar och öppna myrar. Relativt stora arealer strandäng har i Mälarområdet och Skogslåglandet under de senaste två decennierna restaurerats och hävdas numera. En ren gissning är att det i Mälarområdet finns sammanlagt kanske 500 hektar optimal häckningsmiljö, vilket med användande av de höga tätheter som har registrerats vid Asköviken skulle ge ungefär 250 par. I Skogslåglandet är tillgången på hävdade strandängar troligen i samma storleksordning, men mer lokaliserad till ett fåtal lokaler och dessutom med lägre tätheter av häckande gulärla. Jag gissar därför att 150 par i jordbruksmark tillkommer där. Förekomsten på jordbruksmark i Bergslagen är sannolikt marginell, men på myrmark i såväl Skogslåglandet tillkommer förslagsvis sammanlagt 100 par, inalles ca 500 par gulärla i Västmanland. Av dessa bedömer jag att åtminstone 80 % representeras av nominatrasen M. f. flava, resten av rasen M. f. thunbergi. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade beståndet till 1 800 par av båda raserna tillsammans och utan uppdelning.

 

Historik

 

Uppgifter om gulärla i Västmanland före år 1900 är sparsamma, men ger ändå viss information som antyder att den åtminstone inte var ovanligt förekommande, såväl som häckande som genomflyttande. I sin beskrivning av Mälaren skriver Johan Fischerström (1785) att ”Gulspinken (M. flava) som gör sit bo emellan säden på åkrarne (1) [”(1) Hanens bröst och mage äro gulaktige, men Honan gråaktig.”]”. Carl Jacob Sundevall (1856-62, s. 45) anger att ”Hos oss finnes den vanliga racen [Motacilla f. flava] i södra delen af Sverige, ungefär till Dalelfen (60° Lat.)”, vilket torde innefatta även Västmanland. I Hällefors betecknades gulärlan som allmän i slutet av 1800-talet: ”Hellefors (A. Giöbel). ’Såärla’ genannt. Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 68). Däremot angav Carl Rudolf Sundström (1868, s. 11) att gulärlan i Örebro län ”...finnes deremot sparsamt. Varieteten Svarthufvad Gulärla (Motacilla flava, var. borealis Sund.) är ingalunda sällsynt under flyttningstiderna.”. Slutligen några ströfynd från Tillberga, Västerås, Köping respektive Nora: ”Tillberga 1875 16/5 enl. ex i Wås h. allm. lvks museum Noratrakten enl. O. M. Floderus Sala enl. dr Hasselgren Köpingstr. allmän enl. E. Råberg Wästerås några ex. syntes på våren 1923 vid Gideonsberg enl. G. Nilsson” (O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

 

Nyss nämnde Henrik Hasselgren (1923) rapporterade från de s.k. Lergroparna i Sala: ”Bland några sädesärlor se vi en vackert gul fågel, det är gulärlan, som just nu förekommer vid den lilla sjön i stora flockar. Några av dessa innehålla huvudsakligen individer med svart huvud, alltså den nordiska rasen. Jag räknade flockar på omkring 300 individer, troligen flyttar hon i tusental fram här. Även den vanliga gulärlan iakttogs emellertid talrikt [”de små insjöar, som genom lertagning till tegelfabriken bildats vid vägen ut till Sala landsförsamlings kyrka. Pingsten 1923…”].”.

 

Den nordliga gulärlan, dvs. rasen M. f. thunbergi, rönte dock en viss uppmärksamhet på 1920-talet: ”Vidare demonstrerades konserverade ex. av några mera sällsynta fåglar nyligen funna inom Västmanland, nämligen rörhöna av kapten E. Nordlund, nordisk gulärla av O. Cronstedt, båda vid Fullerö [Västerås-Barkarö]…” (V.N.F. 1924-09-20, § 4). Fågeln finns i Rudbeckianska skolans i Väster­ås samlingar: ”Nordisk gulärla Motacilla flava thunbergi ♂ Fullerö 11.5.1924. V.N.F. O. Cronstedt.” (nr. C 173).

 

Följande häckningsuppgift synes märklig och frågan är om den inte hellre kan gälla forsärla Motacilla cinerea: ”En lång följd av år 1900-1924 iakttagen vid Viksäng, Västerås. Samma häckplats i en stenbro [sic!].” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson).

 

Gulärlan betecknades av Bengt H. Girell (1942) som ”...allmän på tuvängarna runt viken [Asköviken i Dingtuna/Rytterne/Västerås-Barkarö].” medan Sven-Olof Andersson (1954) uppgav beträffande den närbelägna Lundby socken att den ”...besöker tillfälligt trakten, hösten 1951 särskilt allmän”. En annan häckningsförekomst i Irsta nämns av Bengt H. Girell (1958, s. 110-111): ”Området mellan Hässlö gård och Geddeholm utgöres av stora öppna fält med några mindre ekbackar... Närmare stranden ligga vidsträckta sumpiga ängar och strandområden, som i vattenbrynet avlösas av relativt betydande vassområden. Dessa ängar och vassar erbjuda fina häckningslokaler för... Av häckande småfåglar må nämnas gulärla, sävsångare och rörsångare.”. En rapport föreligger från Bergslagen, närmare bestämt Trätten i Norberg: ”Men förgäves skall man söka efter skrattmås, gulärla eller sävsångare. För dem är detta tydligen en alltför karg biotop. Den nordliga gulärlan kan man dock träffa här omkring den 10 maj på flyttning mot norr.” (Bengt H. Girell 1958, s. 120). Slutligen från 1950-talet rapporterade Sven-Olov Andersson (1956c): ”Nordlig gulärla (Motacilla flava thunbergi). Den 9.5.1955 observerade undertecknad jämte tre andra fågelintresserade en mindre flock vid Asköfjärden i Västmanland.”.

 

Övriga rapporterade lokaler med häckningsförekomst av gulärla före 1976:

 

·         Ängsön i Ängsö 1972 (Lars Lindell 1972d).

·         Hässlö i Västerås: 1 par 20.6 1972 (Bo Kumlin, opubl.).

·         1 sj. Skurusund i Ängsö 20.5 1973 (Ingrid Åkerberg, opubl.).

·         Norra Björnö i Västerås: 1 ex. 18.6 1974 (Ingrid Åkerberg, opubl.).

·         Fullerö i Västerås-Barkarö: 8 par 25.5 1975 (Bo Kumlin, opubl.).

·         Frövisjön i Skultuna: 1 ex. 13.6 1967 (Stefan Karlsson, opubl.). 1 ex. 9.6 1974 (Stefan Karlsson, opubl.).

·         Asköviken i Västerås-Barkarö: 1 sj. ♂ Asköbäcken 15.5 1964 (Göran Andersson m.fl., opubl.). 5 ex. Lövsta 10.5 1964 (Göran Andersson & Ola Björlin, opubl.). 2 ex. Lövsta 17.5 1964 (Göran Andersson, opubl.). 2 ex. Lövsta 6.5 1965 (Göran Andersson, opubl.). 1 sj. ♂ Lövsta 16.5 1965 (Göran Andersson m.fl., opubl.). 2 ex. Lövsta 11.5 1966 (Göran Andersson, opubl.). 2 ex. Sandtorpet 19.5 1966 (Göran Andersson & Pär-Olof Danielsson, opubl.). 1 par 3.6 1968 (Ruben Sven Eric Swanqvist, opubl.). 1 ex. 2.6 1974 (Kjell-Olof Hedlund, opubl.). 4 ex. 16.6 1974 (Kjell-Olof Hedlund, opubl.). ”…numera torde den dock endast häcka sparsamt.” (Lars Lindell 1975b).

·         Lagårdssjön i Kolbäck (Bo Kumlin 1973).

·         Norsa i Munktorp: ”De tuviga strandängarna är häckningsterräng för ängspiplärkor och gulärlor. Hanarna hos de senare lyser som äggulor bland tuvorna.” (Arne Eklöw 1970c). ”Rätt allmänt häckande.” (Arne Eklöw 1970).

·         Tisjön i Möklinta: 1 par 7.6 1970 (Bo Kumlin, opubl.).

·         Nötmyran i Västerfärnebo: ”Liksom för ängspiplärka gäller att de 33 reviren till större delen är belägna i områden med lägre buskvegetation (fig. 21). De hävdade ängarna på Hedbosidan hyser betydligt färre par per ytenhet.” (Lars Lindell 1975). ”Så visade t.ex. revirkarteringar av 250 hektar 1975 att tofsvipa, enkelbeckasin, storspov, ängspiplärka, gulärla och sävsparv svarade för drygt 70 % av totalt närmare 300 häckningar.” (Lars Lindell 1976b).

·         Gussjön i Fläckebo: 12 ex. 20.5 1959 (Bo Kumlin, opubl.). 1 par 1.5 1975 (Kalle Källebrink, opubl.).

·         Fläcksjön i Fläckebo: 2 varnande 30.5 1970 (Bo Kumlin, opubl.). Bofynd vid Byberget 6.7 1974 (Kalle Källebrink, opubl.).

·         Stora Flyten i Gunnilbo/Ramnäs: ”På den sistnämnda lokalen [”söder om Klysnenmossen”] studerades även ett vackert par av nordisk gulärla, Motacilla flava thunbergi, sannolikt på den blivande häckningsplatsen. Uppträdandet tydde närmast på att bo med ägg fanns i grannskapet.” (Jan Höjer 1970; Einar Marklund 1975).

·         Västersjön i Sura: ”Häckfågel. På våren ses även den nordliga rasen” (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972).

·         ”Gamla soptippen” i Nora: 1 par 25.6 1963 (Björn Uhr, opubl.).

·         Römyren i Hjulsjö: 5 par av rasen M. f. thunbergi 1965 (Bertil Forsberg, opubl.).

 

Rapporterade större (minst 500 ex.) ansamlingar och sträcksummor före 1976:

 

1974      980 str. (S) Lilla Mörtholmen i Fläckebo 24.8 (Kalle Källebrink, opubl.).

1974      1 030 str. (S) Lilla Mörtholmen 25.8 (Kalle Källebrink, opubl.).

1974      545 str. (S) Lilla Mörtholmen 26.8 (Kalle Källebrink, opubl.).

1974      550 str. Ribbholmen i Säby 4.9 (Thomas Pettersson, opubl.).

1975      500 str. (S) Lagårdssjön i Kolbäck 5.9 (Thomas Pettersson, opubl.).

 

Till det kan läggas att det vid Gnien i Ramnäs inräknades sammanlagt 17 gulärlor under vårsträcket och 653 ex. under höststräcket 1975 (Sören Larsson 1975b).

 

Tidiga (före 1 maj) fynd före 1976:

 

1951      2 ex. Ångsjön i Irsta/Kärrbo 29.4 (Bo Kumlin, opubl.).

1970      ”…och en tidig gulärla.” Gussjön i Fläckebo 26.4 (Arne Sjögren 1970).

 

Sena (fr.o.m. 1 oktober) fynd före 1976:

 

1970      1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 11.10 (Anders Lindell & Per Olsson, opubl.).

 

SOF (1970, s. 114) anger indirekt att rasen M. f. thunbergi inte skulle häcka i Västmanland: ”Häckar allmänt-tämligen allmänt... ...från s. Vrm, Dlr, Hls...”. Som synes ovan fanns dock åtminstone enstaka förekomster, även om den vetskapen kanske inte var särskilt spridd.

 

Flyttning och övervintring

 

Gulärlan flyttar bort i augusti och i början av september och det absoluta flertalet har lämnat Västmanland före mitten av september. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2017 är den 25 september. Undantagsvis ses enstaka gulärlor ännu i början av oktober, som senast 6 oktober vid ett par tillfällen. Höststräcket kulminerar i regel i slutet av augusti.

 

Period

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

17 september

1986-1995

20 september

1996-2005

23 september

2006-2015

30 september

2016-2017

28 september

 

De första gulärlorna anländer i slutet av april eller i början av maj. Mediandatum för första vårobservation under perioden 1976-2017 är den 27 april. Det allra tidigaste fyndet gjordes vid Asköviken i Västerås-Barkarö den 16 april 2007 (FiV 39:92). Tidpunkten för de första gulärlornas ankomst till Västmanland har successivt tidigarelagts under perioden:

 

Period

Mediandatum för

första observation

1976-1985

7 maj

1986-1995

29 april

1996-2005

25 april

2006-2015

23 april

2016-2017

25 april

 

Vårsträcket kulminerar i mitten av maj.

 

 

 

Rapporterade större (minst 1 000 ex.) ansamlingar och sträcksummor under perioden 1976-2017:

 

1977      Notudden i Fläckebo dagligen 25.8-6.9, som mest 5 050 str. 30.8 (Kjell Eklund, opubl.).

1978      1 000 str. Notudden 17.8 (Berndt Söderlund, opubl.).

1982      1 420 str. (S) Asköviken i Västerås-Barkarö 29.8 (Åke Berg & Thomas Pettersson, opubl.).

1997      1 000 r. Gnien i Ramnäs 12.5 (FiV 29:155).

 

En årsunge som ringmärktes i Vellinge i sydvästra Skåne den 29 augusti 1975, kontrollerades som hanne vid Labbarn i Ängsö den 20 juni 1976 (RC/Å 1976: 3:58).

 

Rasförhållanden

 

Två gulärleraser förekommer regelbundet i Västmanland. Nominatrasen M. f. flava (sydlig gulärla) häckar över större delen av landskapet i anslutning till jordbruksmark. Rasen M. f. thunbergi Billberg 1828 (nordlig gulärla) häckar främst på myrar i landskapets nordvästra del, men lokalt även på kulturmark i den östra delen. Den senare rasen uppträder dessutom talrikt under flyttningen, åtminstone på våren, i hela landskapet.

 

Rutor (5x5 km) med fynd av gulärla av nominatrasen M. f. flava under häckningstid 1974-84. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

 

Rutor (5x5 km) med fynd av gulärla av rasen M. f. thunbergi under häckningstid 1974-84. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

 

Lokaler med fynd av gulärla av nominatrasen M. f. flava under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 1976-2017.

 

 

Lokaler med fynd av gulärla av rasen M. f. thunbergi under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 1976-2017.

 

Utöver det har ytterligare två former rapporterats, dels rasen M. f. feldegg Michahelles 1830, se nedan under Kommentar, dels någon av raserna M. f. flavissima (Blyth 1834) eller M. f. lutea (S. G. Gmelin 1774) vid två tillfällen, troligen samma individ:

 

2006      1 ♂ Rörbosjön i Fläckebo 1-19.6 (VF Suppl. 49:146).

2006      1 ♂ Malmön i Köping 11.7-6.8 (FiV 38:142; VF Suppl. 47:123).

 

Kommentar

 

Följande fem fynd av rasen M. f. feldegg Michahelles 1830 har tidigare godkänts och publicerats, men har vid förnyad granskning i samtliga fall underkänts av SOF:s raritetskommitté (VF Suppl. 49:174):

 

1977      1 ♂ Näs i Fläckebo 6-8.5 (VF 40:65).                             

1992      1 ad. ♂ Jan Matsdammen i Grängesberg 14-27.7 (FiD 26:75; VF Suppl. 19:95; Bertil Rahm 1994a).

1995      1 ♂ Sjöboden i Ängsö 14.5 (FiV 27:139; VF Suppl. 25:136).

1996      1 ♂ Gnien i Ramnäs 25.5 (VF Suppl. 27:150).

1998      1 ♂ Asköviken i Västerås-Barkarö 21.5 (FiV 30 [2]:49; VF, Suppl. 32:147).

 

Även följande två fynd har publicerats, men de har inte granskats på föreskrivet sätt av SOF:s raritetskommitté:

 

1999      1 ad. ♂ Asköviken i Västerås-Barkarö 12.5 (FiV 33:101).

1999      1 ♂ Stormossen i Ramnäs 17.5 (FiV 33:101).

 

I övrigt rapporterade men underkända fynd av rasen M. f. feldegg:

 

2012      1 ♂ Fagersta i Västanfors 14.5 (FiV 44[2-3]:61; VF Suppl. 53:162).

 

Senast uppdaterad 2018-08-24