Gulsparv Emberiza citrinella Linné 1758

 

Utbredning

 

Gulsparven häckar både i odlingsbygd och på hyggen i hela Västmanland. Den förekommer tämligen allmänt, men troligen mer sparsamt i Bergslagen.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Inventeringsdata saknas helt från Västmanland, varför jag får förlita mig på den bedömning på 45 000 par som har gjorts av Ulf Ottosson m.fl. (2012).

 

I Fagersta kommun (Västanfors och Västervåla) betecknades den som ”allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

 

Resultat från punkttaxeringar vid Asköviken visade en minskning under perioden 1992-2000, se figur.

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner gulsparven i sin beskrivning av Mälaren: ”Gröningen (E. citrinella) som bygger sit bo på ängsmarken, plåckar maskar från kålen, och infinner sig vid landtmannens hyddor om vinteren”.

 

Beträffande Örebro län, innefattande västra halvan av landskapet Västmanland, skrev Carl Rudolf Sundström (1868, s. 12) att gulsparven ”...förekommer talrikt under hela året;...” och i Hällefors ansågs den vara allmän: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 72).

 

I en å gården på en stubbe utstäld fogelbur, som hindrade hundar att äta upp den utlagda kosten, lyckades vi en vinter få dagliga påhelsningar af följande fogelarter: skata (som dock ej tordes gå in i sjelfva buren, det alla de andra gjorde), nötskrika, grå- och gulsparf... (Adr. Giöbel 1888).

 

I Järnboås ansågs gulsparven vara mycket allmän i början av 1900-talet: ”Ur en uppsatsx) [”x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Gulsparven mkt allmän.” (ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus).

 

I övrigt är uppgifterna om gulsparvens förekomst i Västmanland i äldre tider ytterst sparsamma. Den nämns oftast i förbigående, vilket kan tolkas som att den var allmänt förekommande.

 

Den 9 juli i år gick jag… [---] Den ena [mården] befanns i magsäcken hafva 6 – sex – mycket ofullständigt tuggade, halfvuxna ungar af gulsparf…” (Seth Hultin 1905).

 

I en redogörelse för fåglars fröspridning redovisar Aug. Heintze (1916) maginnehållet hos en gulsparv vid Västerås den 2 mars 1914.

 

Den 25.4. 1944 observerade jag vid Tidö, Rytterne socken, Västmanland, under ungefär en timmes tid en hane av stenknäck, som tillsammans med gulsparvar... ...sökte föda i ett hagtornsbuskage.” (John Bernström 1944).

 

I Lundby socken var gulsparven ”...häckande, allmän” (Sven-Olof Andersson 1954) och från Trätten i Norberg skrev Bengt H. Girell (1958) att ”På sluttningarna mot sjön med deras omväxlande åkrar och backar höras särskilt gulsparv och ortolansparv.”.

 

Av en undersökning av bl.a. gulsparven som övervintrare i Sverige vintrarna 1957/58 och 1958/59 framgår av den var relativt fåtalig jämfört med södra Svealand och Götaland (Ingvar Lennerstedt & Staffan Ulfstrand 1959).

 

Gulsparven tillhör de fågelarter som drabbades hårt av biocidanvändning i jordbruket under 1950- och 1960-talen, men publicerade uppgifter är få. ”Enligt H. Avelin stark minskning i Västeråstrakten.” (Gunnar Otterlind och Ingvar Lennerstedt 1964). Användningen av de giftigaste preparaten förbjöds 1964 (Gunnar Otterlind 1964) och tämligen omgående vittnar flera rapporter om att gulsparven tycktes återhämta sig. Bland annat rapporterades 1970 ”Allmän ökning i landskapet.” (VF 29: 123) och från Frövi i Näsby att ”Gulsparven har ökat kraftigt. På en inventeringssträcka från Hinsebergsbro till Liaängarna, ca 3,5 km genom blandade terrängtyper, hördes den 15-19 april 1969 5-6 sjungande hanar. Motsvarande siffror för 1970 under samma tid var 14 stycken.” (Erik Jansson 1970).

 

Vintern 1975/76 räknades bl.a. gulsparvar vid Asköviken i Västerås-Barkarö ungefär en gång per vecka. Gulsparven var betydligt mer frekvent under vinterns inledning fram till början av december jämfört med senare (Lars Lindell 1976).

 

Hösten 1975 inräknades sammanlagt 157 sträckande gulsparvar vid Gnien i Ramnäs (Sören Larsson 1975b).

 

Flyttning och övervintring

 

Gulsparven är i huvudsak en stannfågel. Ringmärkning av gulsparv har inte resulterat i några långväga återfynd, med ett relativt undantag; en fågel som märktes vid Lit i centrala Jämtland den 23 januari 1962, återfanns död vid Måsta i Munktorp den 29 februari 1964 (RC/Å 1964: 159).

 

Vintertid samlas gulsparvar ofta i flockar som ibland kan omfatta hundratals fåglar. De största (minst 1 000 ex.) flockarna under perioden 1976-2017 är följande:

 

1994           1 000 ex. Västvalla, Fellingsbro 14.12 (Ulf Jacobsson, opubl.).

1999           1 200 ex. Hättskär, Sala 30.1 (Kalle Källebrink, opubl.).

2002           1 000-1 200 ex. Ängeby, Köping 1-5.1 (Jörgen Lindberg, opubl.).

2004/05      1 000-1 500 ex. Mista, Köping 28.11-18.3 (FiV 36:159; FiV 37:147).

2005/06      1 200-2 000 ex. Mista och Ängeby 20.12-1.1 (FiV 37:147; FiV 38:160).

2008           1 500 ex. Nederby, Fellingsbro 4.12 (FiV 40:113).

                                                                                    

GUSPAVINT.jpg

Gulsparvens utbredning i Sverige under jul-nyår 1977/78 (Hans Källander m.fl. 1978).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen E. c. citrinella.

 

Kommentar

 

Ett fynd av en trolig hybrid mellan gulsparv och tallsparv E. leucocephalos S. G. Gmelin 1771 har rapporterats från Frövi i Näsby den 13 mars 1995 (FiV 27:148).

 

Senast uppdaterad 2018-08-24