Knipa Bucephala clangula (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Knipan häckar tämligen allmänt vid sjöar och vattendrag i hela Västmanland, inklusive dammar och andra anlagda vatten. Den tycks i hög grad vara beroende av uppsatta holkar. I Västanfors och Västervåla betecknades den av Leif Lejdelin (1984) som en ”allmän häckfågel”. Skillnaden mellan utbredningskartorna nedan antyder en minskning, men skillnaden beror mer sannolikt på bristande rapportering av en ändå så pass allmänt förekommande art.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (16.5-31.7) 2008-2018.

 

Numerär

 

En del inventeringsdata föreligger från Västmanland, alla från 1980-talet. En inventering av Asköviken och Tidö i Rytterne år 1982 resulterade i 12 par häckande knipa (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). En heltäckande inventering av Ängsö socken, ca 43,5 km² sjöyta, år 1983 resulterade i sammanlagt 33 par (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Detta motsvarar en genomsnittlig täthet på 0,8 par/km² sjöyta. Vid en heltäckande inventering av sjöarna i Lindesbergs kommun 1987-89 fanns totalt 138 par fördelade på 77 sjöar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990; Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990). Detta motsvarar en genomsnittlig täthet av knappt 1,4 par/km² sjöyta. En mycket hög täthet, 12 par/km² sjöyta, av häckande knipa påvisades år 1989 vid Morskogasjön i Ramsberg, där 6 par fanns på drygt 50 hektar sjöyta (Mats Andersson 1990c).

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 1 500 par, motsvarande en genomsnittlig täthet av 2,2 par/km² sjöyta. Detta är möjligen i högsta laget, men i avsaknad av fler inventeringsdata, framförallt under senare tid, väljer jag att anta den siffran.

 

Populationsutvecklingen i Västmanland under senare tid är inte närmare känd, men en stigande trend sedan millennieskiftet kan eventuellt ha brutits de allra senaste åren. De förhållandevis låga antalen före millennieskiftet får antas bero på bristande rapportering.

 

 

Historik

 

Subfossila fynd (ca 3200-2300 f. Kr.) föreligger från boplatsutgrävningar vid Äs i Romfartuna (Johannes Lepiksaar 1974).

 

Johan Fischerström (1785) nämner knipan i sin beskrivning av Mälaren på ett sätt som antyder att den på den tiden uppträdde enbart som genomflyttare: ”Knipan (A. Clangula) som infinner sig när kjälen går up, men quarblifver endast några veckor.”. På samma sätt får man tolka Carl Rudolf Sundströms (1868) utlåtande angående Örebro län: ”...är ganska talrik höst och vår; något enda individ dröjer qvar hela vintern om.”. I övrigt från 1800-talet finns endast ett par kända uppgifter, dels en fågel i Arboga skolors fågelsamling ”Arboga 1868 Hr. Handl. G. E. Lind” (Ulf Eriksson 1985), dels att den var skjuten vid Stora Ekeby i Rytterne något av åren 1897-1902 . ”Knipa.” (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.).

 

I anteckningar om flyttfåglars ankomst vid Botebo 1909-16 respektive Norra Heden 1916-31 i Möklinta finns ett ankomstdatum angivet, nämligen den 13 februari 1914 (Sivert Wester 1986).

 

Först på 1920-talet kom de första uppgifterna om häckning i Västmanland. Matts Floderus (1925) skriver att knipan var ”Häckande i Ryttern, 1 ex. skjutet där omkr. 1900, även i Fläckebo, ex. skjutet 1924 1/8, Ängsö och troligen i Köpingstrakten...”. L. A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff (1911-26, s. 455) preciserade uppgiften från Rytterne: ”...har häckat vid Åholmen, Rytterne s:n, i Fläckebo och vid Ängsö (F. o. Fl. 1925, s. 182)...”. Uppgiften från Köping torde härröra från ett brev från konservator Edvard Råberg, Köping, odaterat, till lektor O. M. Floderus ”Alfågel, vigg, ses på hösten även svärta, brunand o knipa torde vara häckfågel.” medan uppgiften från Ängsö meddelades av H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, i brev den 25 maj 1925 till samme Floderus ”Förutom vanliga gräsänder finnes här följande arter som häcka: skedand, bläsand, kricka, årta, brunand samt knipa.”. Däremot tycks knipan inte ha varit känd som häckande i Sala vid den tiden enligt följande två utsagor: ”Ett par knipor såg jag även, visande en bred, vit kant mot vattnet, men de voro troligen på flyttning norrut, ty dessa fåglar fordra ihåliga träd för sin trevnad [”de små insjöar, som genom lertagning till tegelfabriken bildats vid vägen ut till Sala landsförsamlings kyrka. Pingsten 1923…”].” (Henrik Hasselgren 1923); ”Flyttfåglar gästade den [Saladamm i Sala] gärna... Särskilt i norra änden kunde man under några vårdagar se knipor i tusental, innan de sträckte vidare för att sköta sina häckningsbestyr i norrländska marker.” (K. V. Ossian Dahlgren 1950).

 

Följande iakttagelse syntes uppenbarligen av någon anledning värd att notera: ”En knipa (♂) hade iakttagits i Kärrbo 1930 29/4 enl d.s. [hr E. Idar]” (V.N.F. 1931-01-24, § 10).

 

Däremot fanns knipan inte häckande vid Asköviken i början av 1940-talet ”Av rastande icke häckande änder uppträda knipan... ...vilka framför allt höstetid förekomma i stora flockar.” (Bengt H. Girell 1942) och Bertil Walldén (1955) betecknade den som ”Årsviss genomflyttare” där.

 

På 1950-talet dök den första uppgiften om häckning i Bergslagen upp, nämligen från Norberg: ”Knipan tillhör också de karga skogssjöarnas bebyggare. Den är ingalunda vanlig, men finnes dock regelbundet. Vid den lilla sjön Boten träffas den säkrats, sannolikt på grund av där uppsatta knipholkar. Ovanligt nog har vidare varje år sedan 1950 en kull knipor iakttagits i Norbergsån, nästan i centrum av köpingen.” (Bengt H. Girell 1958, s. 121); ”Pärlugglan förekommer i trakten av sjön Boten och har där konkurrerat med knipan om de för anden uppsatta holkarna.” (Bengt H. Girell 1958, s. 124). Från Sura rapporterade Harald Wedérus (1958) endast en enstaka häckningsförekomst, nämligen vid Vågsjön: ”...knipan har här sin enda häckningsplats i orten...”. Vid Vågsjön fann Bo Kumlin (opubl.) två bon år 1954. Från Hällefors uppgav Axel Forsberg (1958) att knipan tillhörde de vanligaste fågelarter, dock oklart om det avsågs som häckande: ”Gräsand, knipa, kricka och årta samt spovar, några snäppor och mindre strandpiparen äro de vanligaste.”.

 

Invandringen av knipan som häckande fågelart skedde uppenbarligen från norr och Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 243) sammanfattade den svenska utbredningen så här: ”...praktiskt taget sträcker sig hennes sammanhängande häckningsområde genom hela Norrland ned i norra Uppland, Västmanland, Dalarna, Värmland...”. Han kompletterade med att ”I Västmanlands skogssjöar häckar den sparsamt.” (Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 244). Detta kan jämföras med uppgifterna ovan om häckning på 1920-talet vid Mälaren i Ängsö, Rytterne och Köping.

 

Vid Asköviken betecknades knipan ännu i mitten av 1960-talet som ”Genomflyttare.” (Ola Björlin m.fl. 1965) och först år 1970 rapporterades den som häckande där: ”Knipan blev 1970 en ny häckfågel för Asköviken, då den häckade med tre par. Tidigare endast allmän genomflyttare” (Anonym, odat.). Uppsatta holkar var troligen en starkt bidragande orsak till det: ”Häckade troligen i uppsatta holkar.” (Lars Lindell 1972b). Förekomst av häckande knipa relaterades i flera fall runt om i landskapet till just uppsatta holkar: ”Har ökat mycket p g a holkuppsättningar. Kan betecknas som tämligen allmän till allmän.” (Ingvar Granqvist 1970b); ”Har haft flera holkhäckningar av knipa... ...i sommar. För att förut ha varit obefintliga som häckfåglar i de här vattendragen, har det blivit en bra stam, sedan jag började med holkuppsättningar [Storå i Lindes].” (Ola Almkvist 1970b); ”Knipan häckar numera tack vare uppsättning av flera holkar [Harsjön, Stensjön och Långsjön i Möklinta/Sala].” (Stefan Björklund 1973c); ”Häckade troligen i uppsatta holkar i Hallstahammar” (Thomas Skoglund 1974); ”1 par. Häckningen ägde sannolikt rum i en holk som uppsats i en av skogsdungarna [Frövisjön i Skultuna, 1974].” (Claes Karlsson & Sören Larsson 1976).

 

På 1970-talet tycks knipan ha varit etablerad som en rätt allmänt förekommande häckfågel i hela landskapet. Bland tillgängliga uppgifter kan nämnas att 38 par bedömdes häcka vid Södra Hörken (9,6 km² sjöyta) i Grängesberg/Ljusnarsberg år 1975 (Leif Nilsson 1978).

 

Vinterfynd av knipa är kända sedan åtminstone mitten av 1800-talet, även om fynduppgifterna är mycket fåtaliga. Roger Gyllin & Kent Larsson (1969) noterade dock att den på 1950- och 1960-talen var en i det närmaste en årlig övervintrare i Arbogaån mellan Väringen i Näsby och Sjömosjön i Fellingsbro: ”Möjligen med undantag för mycket stränga isvintrar övervintrar något eller några tiotal årligen i Arbogaån, speciellt i Sjömosjön och vid Ringaby. Här har bl.a. setts 12 ex. 27.2. 55, 10 ex. 26.2. 56, 23 ex. 21.2. 61 (möjligen nyanlända), 30 ex. 4.2. 62, 14 ex. 30.1. 63 (en mycket kall vinter), 25 ex. 8.1. 64 samt 13 ex. 15.1. 67. [---] F.ö. förekommer arten förvånansvärt sparsamt redan i december; den avgjort största flocken, 60 ex., sågs i Sjömosjön 2.12. 67...”. Övriga kända vinterfynd (1.12-15.2) före 1976:

 

1963/64    1 ex. Semla i Västanfors 12.1 (Stefan Svenaeus, opubl.).

1969/70    ”...knipa har övervintrat [Fagersta i Västanfors]. Nästan enbart honor.” (Anonym 1970d).

1969/70    1 ♀ Finnåker i Fellingsbro 9.2-10.3 (Anonym 1970k).

1972/73    1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 16.12 (Henry Hirsimäki & Lars Lindell, opubl.).

1972/73    1 ♂ Oxfjärden i Ängsö 2.1 (Thomas Pettersson, opubl.).

1972/73    2 ex. (♂♀) Lagårdssjön i Kolbäck 14.1 (Thomas Pettersson, opubl.).

1972/73    2 ex. (♂♀) Sundbo i Västanfors 12.2 (Jan-Olov Lundeqvist, opubl.).

1973/74    1 ♂ Kolbäcksån vid Stora Ålsätra i Hallstahammar 2.12 (Thomas Pettersson, opubl.).

1974/75    30 ex. Fläcksjön i Fläckebo 1.12 (Kalle Källebrink, opubl.).

1974/75    1-3 ♀♀ Svartån vid Färjebron i Fläckebo 8.12-15.2 (Kalle Källebrink, opubl.).

1974/75    1 ex. Asköviken 28.12 (Öyvind Dössland, opubl.).

1975/76    1 ex. Kratten i Västanfors 19.12 (Jan Hellström, opubl.).

 

Rapporter om de största (minst 250 ex.) ansamlingarna av rastande knipor före 1976 härrör samtliga från Fläcksjön i Fläckebo:

 

1970      250 ex. Fläcksjön 3.5 (Owe Hougström, opubl.).

1971      400 r. Fläcksjön 17.4 (Per Ålind m.fl., opubl.).

1974      325 ex. Fläcksjön 12.4 (Bo Eriksson 1977).

1974      1 100 r. Fläcksjön 15.4 (Bo Eriksson 1977).

1974      250 r. Fläcksjön 20.4 (Ruben Sven Eric Swanqvist, opubl.).

1974      900 r. Fläcksjön 21.4 (Bo Eriksson 1977).

1975      428 r. Fläcksjön vid Näs 27.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

 

Flyttning och övervintring

 

Genomflyttande knipor rastar emellanåt i ansenliga antal. Större ansamlingar har dock tenderat att minska i frekvens de senaste decennierna. Delvis kan detta var ett resultat av att regelbundna räkningar inte längre görs på de mest frekventa lokalerna, i synnerhet Fläcksjön i Fläckebo. De största (minst 200 ex.) ansamlingarna 1976-2018:

 

1976      Fläcksjön i Fläckebo 19.4-1.5, som mest 875 r. 28.4 (Bo Eriksson 1977).

1977      Fläcksjön 20.4-4.5, som mest 447 r. 26.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

1978      200 r. Fläcksjön 15.4 (Janne Virking, opubl.).

1979      Fläcksjön 16-28.4, som mest 239 r. 16.4 (Kalle Källebrink, opubl.).

1980      Fläcksjön 21-30.4, som mest 432 r. 28.4 (Bo Eriksson, opubl.).

1981      Fläcksjön 11-15.4, som mest 250 r. 15.4 (Åke Berg, opubl.).

1982      Fläcksjön 5-20.4, som mest 410 r. 16.4 (Bo Eriksson, opubl.).

1983      230 r. Fläcksjön 10.4 (Sten-Erik Bohlin, opubl.).

1984      200 r. Fläcksjön 16.4 (Åke Berg, opubl.).

1987      200 r. Fläcksjön 19.4 (Richard Lager m.fl., opubl.).

1991      200 r. Fläcksjön 31.3 (Markus Rehnberg, opubl.).

1995      640 r. Fläcksjön 15.4 (FiV 27:116).

1997      250 r. Fläcksjön 4.4 (FiV 29:129).

1998      200 r. Fläcksjön 21.4 och 28.4 (FiV 30[2]:26).

1999      200 r. Fläcksjön 13.5 (FiV 31:106).

2001      Gnien i Ramnäs 3-4.4, som mest 260 r. 4.4 (FiV 33:66).

2002      210 r. Fläcksjön 28.3 (FiV 35:97).

2005      400 r. Galten vid Kungsudden i Kungs Barkarö 12.11 (FiV 37:100).

2007      200 r. Fläcksjön 12.4 (FiV 39:53).

2007      384 r. Galten vid Botten i Kungs Barkarö 3.11 (FiV 39:53).

2009      260 r. Gorgen vid Hällby i Västerfärnebo 25.8 (FiV 41:69).

 

 

 

 

Mediandatum för första och sista vårobservation av minst 50 ex. under perioden 1976-2018 är den 28 mars respektive den 5 maj. Mediandatum för första och sista höstfynd av minst 50 ex. under samma period är den 29 september respektive den 23 november.

 

Period

Mediandatum (minst 50 ex) för

 

första

vårfynd

sista

vårfynd

första

höstfynd

sista

höstfynd

 

1976-1985

10 april

1 maj

-

-

 

1986-1995

20 mars

3 maj

23 september

15 november

 

1996-2005

26 mars

5 maj

3 september

22 november

 

2006-2015

30 mars

17 maj

-

17 november

 

2016-2018

17 mars

18 juni

-

-

 

 

Aktivt sträckande knipor ses förhållandevis sällan, men i figuren nedan syns två rätt markanta toppar, en i oktober-november och en i mars-april. De högsta (minst 50 ex.) dagssummorna av sträckande knipor 1976-2018:

 

2005      100 str. (V) Gyttorp i Nora 12.11 (FiV 37:100).

2006      67 str. (SV) Snesarboudde i Kärrbo 1.12 (FiV 38:99).

2009      122 str. (V) Kvicksund i Rytterne 30.10 (FiV 41:69).

2010      106 str. (V) Kvicksund 6.11 (FiV 42[2-3]:24).

2012      87 str. (V) Kvicksund 20.10 (Pontus Lindberg & Viktor Eriksson, opubl.).

 

Veckovis fördelning av sträckande knipor 1976-2018.

 

Fynd vintertid (1.12-15.2) har gjorts de flesta år under perioden 1976-2018, sedan millennieskiftet i kraftigt ökande antal. Antalet individer varierar dock kraftigt mellan olika vintrar beroende på isläget under vintermånaderna. Som mest registrerades sammanlagt 345 knipor vintern 2006/07. Det stora flertalet knipor vintertid noteras i december och vissa år någon vecka in i januari. En majoritet av vinterfynden har gjorts i anslutning större vattendrag, t.ex. Kolbäcksån och Arbogaån.

 

 

Fyra i Västmanland ringmärkta knipor, samtliga märkta under perioden 1949-61, har resulterat i återfynd med geografisk och tidsmässig fördelning enligt tabell nedan.

 

Område/månad

J

F

M

A

M

J

J

A

S

O

N

D

Sverige (södra)

 

 

 

1

 

 

 

 

1

 

 

 

Danmark

1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

England

1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen B. c. clangula.

 

Publicerad 2019-01-21