Korp Corvus corax Linné 1758

 

Utbredning

 

Korpen häckar numera sparsamt i hela landskapet efter att ha utvidgat sin utbredning till att från och med 1980-talet även omfatta Mälarområdet.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd av 1-2 ex. under häckningstid (1.3-30.6) 2002-2017. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Inventeringsdata för större områden saknas för Västmanlands del, men för ett par kommuner har bedömningar gjorts; 4 par i Hällefors kommun 1984 (Tomas Carlsson, in litt.) respektive 9 par i Lindesbergs kommun samma år (Mats Andersson, in litt.). Detta motsvarar tätheter på 0,3 respektive 0,6 par/100 km² totalarea, vilket utslaget på hela Västmanlands areal ger en populationsstorlek på i storleksordningen 25-50 par. Detta förefaller lågt, även med tanke på att expansionen i början av 1980-talet inte hade nått så långt som nu. För Upplands del räknade Martin Tjernberg (1996) med 4 par/100 km² totalarea, vilket för Västmanlands del motsvarar drygt 350 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 800 par, motsvarande 9 par/100 km² totalarea. Under perioden 2002-2017 rapporterades korp under häckningstid (1.3-30.6) och under omständigheter som tyder på häckning från 296 s.k. atlasrutor i Västmanland. Med användande av Ulf Ottossons m.fl. (2012) täthet skulle det innebära 666 par, vilket jag väljer att avrunda till 700 par.

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner korpen i sin beskrivning av Mälaren, men utan förekomstuppgifter: ”Korpen (Corvus Corax), som ännu i dag hålles i helgd och sällan af någon skjutes”.

 

Beträffande Örebro län, innefattande västra halvan av landskapet Västmanland, skrev Carl Rudolf Sundström (1868) att korpen ”...är ganska sällsynt inom länet.”. Detta ger ingen information om detta avser om den häckade eller om det rörde eljest iakttagna fåglar. Carl Rudolf Sundströms (1888) meddelare A. Giöbel uppgav dock att korpen försvann samtidigt med vargen Canis lupus i Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Verschwand gleichzeitig mit dem Wolfe.”, vilket antyder att korpen nog häckade där kanske fram till mitten av 1800-talet. SOF (1948) uppgav också att korpen hade ”…minskat starkt sedan 1800-talet och helt försvunnit från många trakter.”, inklusive Västmanland.

 

Korpen tycks emellertid ha återkommit som häckande i Västmanland någon gång i början av 1900-talet, men ännu på 1920-talet skrev Matts Floderus (1925) att den var ”Ej veterligen häckande inom landskapet men ej sällan iakttagen, såsom i Ramnäs hösten 1924, Västeråstrakten 1924 19/10...”. De två nämnda iakttagelserna samt ytterligare en var följande:

 

1924      ”Korp hade av hr Tenow iakttagits vid Johannisberg nära Västerås hösten 1924.” (V.N.F. 1924-11-01, § 4). ”Korp. Strykfågel iakttagen vid Johannisberg 19/10 1924 flög på 100 meters höjd öfver Mälaren mot sydost, ej veterligen häckande inom landskapet.” (Ur odaterade anteckningar i V.N.F.:s arkiv, undertecknade av Tenow, förvarade i Västerås stadsarkiv).

1924      ”Iakttagen vid Seglingsberg, Ramnäs sn, den 23/11 1924. Disponenten Kuylenstjerna uppgav på fråga, att korp ej sällan iakttages på trakten.” (Ur promemoria daterad av år 1924, undertecknad av J. V. Ödman).

1930      ”En korp hade på nyåret 1930 skjutits vid Surahammar enl. uppgift av hr. K. Alexandersson.” (V.N.F. 1930-04-12, § 4).

 

Från Hällefors skrev Nils Helger (1945) att ”På gränsen till ’rovfåglar’ står bland småfåglar kråka och skata samt den sällsynta korpen…”, vilket inte ger annan information än att den fortfarande var sällsynt där.

 

Ännu på 1950-talet uppgavs att korpen inte häckade i Västmanland: ”Sammalunda [”ingen häckning är känd i nutiden”] är förhållandet i hela övriga Svealand.” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 1559). Detta gällde åtminstone Mälarområdet: ”...medan den i vissa trakter, såsom Mälarprovinserna, helt saknas.” (Gunnar Svärdson & Sigfrid Durango 1950-51, s. 162). Några häckningsuppgifter föreligger dock från 1950-talet, så senast under detta decennium kan man anse att korpen hade återetablerat sig som häckande i Västmanland:

 

1957      ”Meddelade fungerande ordföranden Folkskoleinspektoren Olsson att han sett två korpar på Hälleskogen vid Ramnäs. Även föregående år torde den ha uppträtt där och det skulle enligt uppgift ha förekommit att korp häckat i närheten av Åmänningen [Västervåla]. Sekr. framhöll i sammanhang därmed att lantmästare Mörner i Dingtuna uppgivit att korp häckade på hans marker. Skulle detta besannas, har vi fått en ny häckfågel i trakten.” (V.N.F. 1957-12-04, § 1).

 

Häckningsuppgifter från 1960-talet och 1970-talets första hälft, samtliga från Skogslåglandet och Bergslagen:

 

1967      ”Häckning i trakten av Surahammar 1967 (Harald Wedérus).” (Hans Avelin 1969).

1968      ”Har ökat markant i Surahammarstrakten. 2 säkra häckningar kända (Surahammars Biologiska Förening/Harald Wedérus).” (Hans Avelin 1970).

1968      ”Förekommer i enstaka ex. i norra delarna av landskapet, exempelvis Riddarhyttan [Skinnskatteberg] och Norberg.” (Hans Avelin 1968).

1969      ”Häckningar surahammarstrakten, salatrakten, fagerstatrakten och Oppeby, Fellingsbro sn.” (Ingvar Granqvist 1970b).

1970      ”Korpen har häckat vid Gryssjön [Ramsberg].” (Ola Almkvist 1970b).

1971      ”Häckat i Virsbo-trakten [Ramnäs]. Tre flygga ungar (Ingvar Granqvist)” (Anonym 1971b).

1972      ”…att korpen på senare tid börjat häcka här [Vågsjön i Sura].” (Harald Wedérus 1972).

1973      ”Av sjöns [”Harsjön-Stensjön-Långsjön” i Möklinta/Sala] innevånare kan nämnas... ...korp...” (Stefan Björklund 1973c).

 

Slutligen anger Lars Lindell (1975h) att korpen ”Häckar numera sparsamt men årligen i större delen av Vstm.”. Följande uppgifter understryker att korpen ännu på 1960-talet var en sparsam häckfågel och att merparten av iakttagelserna gjordes under vinterhalvåret men i ökande omfattning:

 

1955      ”...har någon gång iakttagits här [”västeråstrakten”], stadd på näringssök långt från sitt ordinarie revir (Johannisberg 1914 [bör vara 1924, jfr ovan], R. Tenow; Askö 1951, Sten Dreborg, J. Wahlstedt)...” (Bertil Walldén 1955, s. 236).

1958      ”Korp kan man också få se där [Möklinta], när den på hösten stryker omkring och kommer ned till slättbygderna.” (Gunnar Lohammar 1958).

1963      ”…Inge Larsson berättade att korparna kommit tillbaka till Virsbo [Ramnäs].” (V.N.F. 1963-10-15, § 7).

1966      ”Arne Persson meddelade att stenknäck och korp under vintern iakttagits i Ramnäs.” (V.N.F. 1966-01-31, § 9).

1968      ”På hösten och förvintern regelbundet 2-5 ex, 30.11 7 ex, Virsbo (Ingvar Granqvist). Ofta sedd kring Dammsjön och Stensjön [Norberg] (Walfrid Pettersson). Dessutom en lång rad tillfälliga iakttagelser.” (Hans Avelin 1970)

1969      ”Arten ses tämligen regelbundet i landskapets norra och nordöstra delar.” (Hans Avelin 1969).

1969      ”Har setts från enstaka till flockar på som mest 12 ex i Virsbo (7 ex), Västerfärnebo (2), Fagersta (10-tal), Hällefors (12), Arboga (10), Asköviken (1) och Norberg (mer än 2). I Kloten-trakten, Ramsbergs sn, regelbunden. Tämligen vanlig i Storå-trakten, Linde sn.” (Ingvar Granqvist 1970b).

1970      ”Ganska gott om korp i storåtrakten [Lindes]. Ola Almkvist har sett minst ett 10-tal vid varje besök vid en soptipp.” (Anonym 1970i).

1971      ”Fortsatt ökning. Flera stor flockar iakttagna, t.ex. 46 ex. 27.1 Lustplatsen [Norberg], Fagersta (Raimo Laurila) och 23 ex. 18.4 Storå [Lindes] (Ola Almkvist).” (Lars Lindell 1972e).

 

Större (minst 10 ex.) ansamlingar före 1976:

 

1971      ”Fantastiskt är att 49 korpar setts där samtidigt [”fagerstaornitologernas åtel”]!” (Anonym 1971f). ”…46 ex. 27.1 Lustplatsen [Norberg], Fagersta (Raimo Laurila)…” (Lars Lindell 1972e).

1971      ”23 ex 18/4 Storå [Lindes]. (OA)” (Anonym 1971).

 

Under 13 linjetaxeringar (ca 4 km sträcka) vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades en korp vid ett (1) av tillfällena (Lars Lindell 1976).

 

Flyttning och övervintring

 

Korpen är i huvudsak stannfågel, men yngre fåglar kan tydligen röra sig åtminstone några tiotal kilometer. Sex boungar som ringmärktes i Ramsberg 1984-94, kontrollerades eller återfanns inom Västmanland (4) eller i Dalarna (2). En bounge som märktes vid Kungsör i Kungs Barkarö den 25 april 2009, kontrollerades vid Finspång i Östergötland den 16 november 2009 (RC, in litt.). Därutöver har elva fynd gjorts i Västmanland av annorstädes i Sverige märkta boungar. Dessa härrörde från Hälsingland (3), Uppland (4), Södermanland (2) respektive Närke (2).

 

Fåglar rapporteras ibland som sträckande, men jag bedömer att det i regel handlar om kortare förflyttningar, t.ex. till och från övernattningsplatser, snarare än längre och bestående förflyttningar.

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen C. c. corax.

 

Senast uppdaterad 2018-08-18