Kungsfågel Regulus regulus (Linné 1758)

Utbredning

Kungsfågeln häckar i granskog och granblandad skog. Den förekommer allmänt i hela Västmanland.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2012-2022.

Numerär

Sentida inventeringsdata från Västmanland saknas, men Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 120 000 par. Beståndets storlek varierar uppenbarligen mellan olika år, kanske mest beroende på förhållandena under föregående vinter. Av figuren nedan att döma halverades beståndet mellan 2017 och 2018.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner kungsfågeln i sin beskrivning av Mälaren: ”Kongsfoglen (M. Regulus) som bor i trän, och kan anses för den minsta bland våra foglar”.

Enligt Carl Rudolf Sundström (1868, s. 10) var kungsfågeln så vanlig i Örebro län, att den ”träffas i alla barrskogar”. I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns två kungsfåglar, varav den äldsta är (nr. C 205): ”♀ Tillberga. nov 1875 S. Lampa.” – den andra (nr. C 204) härrör från Västerås 1940. Från Hällefors skrev Adr. Giöbel (1888), att ”Kungsfogeln begifver sig ej gerna längre än till skogskanten.”. För övrigt ansågs arten vara allmän i denna trakt: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 38).

Uppgifter i den äldre litteraturen om häckningsförekomst av kungsfågel i Västmanland är mycket få, vilket i sig kan tyda på en allmän förekomst. Oftast nämns den endast i föregående, men ett par uppgifter förtjänar att tas upp här. Exempelvis i Lundby socken betecknades den som ”...häckande, allmän” (Sven-Olof Andersson 1954) och vid Norsa i Munktorp var den ”Rätt allmän.” (Arne Eklöw 1970).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Vid en inventering av Ängsö socken 1983-1984 fanns kungsfågeln under häckningstid även på mindre barrskogsklädda holmar, ned till cirka 2 hektar (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

Resultat från punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade ingen långsiktig trend, men väl en del stora mellanårsvariationer. Det gäller i synnerhet mellan 1994 och 1995, då förekomsten synes ha halverats.

I övrigt uppmärksammades beståndsfluktuationer och flyttningsrörelser, om än i något diffusa ordalag. Bertil Walldén (1955, s. 231) skrev t.ex. att kungsfågeln ”återfunnit sin forna talrikhet”, sannolikt efter de hårda vintrarna på 1940-talet. Åke Ulander (1958) rapporterade från Fellingsbro ”Massuppträdande hösten 1955, då sannolikt stora flertalet sträckte söderut. Att manfallet varit stort även bland dessa tyder den minskade häckningsfrekvensen på.”. Förekomsten vintern 1969/70 var tydligen anmärkningsvärd: ”Intressant och roligt är att kungsfåglar har övervintrat i stor utsträckning.” (Anonym 1970d). Vid Finnåker i Fellingsbro var kungsfågeln också ”vanlig i skogen” under perioden 9 februari – 10 mars 1970 (Anonym 1970k).

Hösten 1975 bokfördes 13 kungsfåglar som sträckande vid Gnien i Ramnäs (Sören Larsson 1975b).

Vintern 1975/76 noterades kungsfågeln vid veckovisa räkningar vid Asköviken i låga antal och utan någon tendens (Lars Lindell 1976).

Flyttning och övervintring

Kungsfågeln ses året om i Västmanland. Detta utesluter förvisso inte att delar av beståndet flyttar söderut om hösten, men uppgifter om detta saknas. Det kan också tänkas att landskapet berörs av genomflyttande kungsfåglar från norr eller nordost.

Kungsfågeln rapporteras spontant i viss utsträckning, och uppgifter om ansamlingar under perioden 2000-2022 med minst 10 ex. har sammanställts i figuren nedan. En högre frekvens runt månadsskiftet september/oktober antyder flyttningsrörelser.

Veckovis fördelning av fynd (minst 10 ex) 2000-2022.

Ringmärkningsåterfynd som rör Västmanland saknas helt.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen R. r. regulus.

Senast uppdaterad 2023-08-02