Lärkfalk Falco subbuteo Linné 1758

 

Utbredning

 

Lärkfalken häckar i dungar och skogsmark i anslutning till sjöar och jordbruksmark i hela Västmanland. Tyngdpunkten i förekomsten ligger i Mälarområdet och Skogslåglandet medan betydande utbredningsluckor synes finnas i Bergslagen. Leif Lejdelin (1984) skriver beträffande Västanfors och Västervåla att lärkfalken ”...häckar med ett fåtal par, sannolikt 2-3 par”.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (16.5-15.8) och i lämplig häckningsbiotop 2008-2018. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

På basis av resultat från det pågående projektet Svensk fågelatlas bedömde Lars Lindell (1977) att landskapet kunde hysa 75-100 par lärkfalk, motsvarande en täthet av 0,9-1,2 par/km² landarea.

 

Vid en inventering av 17 km² landarea vid Asköviken och Tidö i Rytterne år 1982 hittades inga häckande lärkfalkar (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). Vid en heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84, cirka 29 km² landarea, fanns år 1983 ett par på Ängsön och möjligen ett par på Fagerön 1984 (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Detta motsvarar en täthet av 3,4 par/km² landarea. I övrigt saknas inventeringsresultat från större områden i Västmanland.

 

Under perioden 2008-2018 har lärkfalk påträffats under häckningstid (16.5-15.8) i sammanlagt 247 s.k. atlasrutor (5x5 km). Lärkfalken tycks ha stora revir, i genomsnitt 25 km² (Sören Svensson m.fl. 1999), och jag uppskattar därför landskapets population till 250 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat den västmanländska populationen till 120 par.

 

Utbredningskartorna ovan antyder en beståndsökning från 1970-talet till 2010-talet, och rapporter om säkerställda häckningar visar också en svag ökning under perioden 1976-2018, även om variationerna mellan år är rätt stora. Figuren nedan baseras på spontant inkomna rapporter och är därför behäftad med viss osäkerhet. Jag håller det därför för tveksamt om några stora beståndsförändringar har varit fallet under de senaste 40-50 åren.

 

 

Historik

 

Lärkfalken nämns inte alls av Johan Fischerström (1785) i hans beskrivning av Mälaren, vilket möjligen kan bero på att artens häckningsutbredning vid den tiden ännu inte omfattade mälarområdet.

 

I Örebro län betraktades lärkfalken som ”...ej sällsynt.” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 15). I Arboga skolors fågelsamling finns en lärkfalk: ”Arboga 1867 Hr. C. Örström” (Ulf Eriksson 1985) liksom i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”♂ Västerås. 9.8.1867” (nr. C 285). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns ett ägg från Ängelsberg i Västervåla 10 juni 1890 (Göran Frisk, in litt.).

 

Adrian Giöbel (1904) nämner lärkfalken från Järlemossen i Ervalla: ”Vid ett annat tillfälle är det en lärkfalk, som pröfvar sin kraft och förmåga på att fånga en tornsvala, som dock synes honom ställningen vuxen, ty slag i slag slår han ned och lika ofta kastar han sig åt sidan. Äfven dessa nå småningom höjden och därvid blir likheten dem emellan i vingställning och kroppsform så stor, att de ej kunna särskiljas annat än därpå, att falken har utseende af att vara dubbelt så stor som svalan.”.

 

På 1920-talet ansågs lärkfalken vara ”vanlig” i köpingstrakten (ur brev från konservator Edvard Råberg, Köping, den 11 juni 1923, till lektor O. M. Floderus) och beträffande Ängsö ”förekommer” den (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus). Matts Floderus (1925) sammanfattade att lärkfalken ”...torde även häcka vid Mälaren; vanlig i Köpingstrakten; 1 ex. skjutet i Västeråstrakten sept. 1921; Ängsö.”. Den skjutna fågeln förvaras i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”♀ Kanik Lundby. sept. 1921 V.N.F. G. Nilsson” (nr. C 290). Vid ungefär samma tid rapporterades också häckning från Arboga: ”Så hade ett par sitt bo, vid Fröshammarsviken vid Hjälmaren, i en helt liten talldunge och helt inpå en vid denna belägen liten torpstuga 3) [”3) Rosenberg.”].” (Paul Rosenius 1927-39, s. 260).

 

Olof Knöppel (1958, s. 100) summerade att ”Även tornfalk och lärkfalk häcka inom landskapet.”. Från 1950-talet föreligger följande häckningsuppgifter som sammantaget tyder på att lärkfalken då var tämligen väl spridd i landskapet.

 

Västerås

”...medan J. Wahlstedt, Västerås, skriver att lärkfalken tycks ha minskat. Den har dock häckat inom Västerås stad för tredje året i följd (I. Nordin).” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953). ”...häckar här och var...” (Bertil Walldén 1955, s. 239).

Västerås-Barkarö

Av rovfåglar häckar… …lärkfalk [Asköviken].” (Hans Avelin 1958, s. 192). 1 par med två årsungar Kedjeön 20-24.8 1950 (Bo Kumlin, opubl.).

Västerfärnebo

I färneboskogarna häcka sedan gammalt olika slags rovfåglar. [---] Men även lärkfalken och tornfalken påträffas som häckfåglar, den senare mest.” (Olof Knöppel 1951, s. 49.). ”Pilgrimsfalkarna vid sitt bo - ett annekterat fiskgjusrede - i en fura nära den skogsstuga, där jag tillbringade midsommarhelgen 1947. [---] Vid ett tillfälle kom en lärkfalk tillstädes...” (Gustaf Adolf Olsson 1958, s. 342).

Ramnäs

”...de lärkfalkar, som förekommer rätt talrikt på denna plats [”en liten sjö i surahammarstrakten”; torde vara sjön Djupen]. Den är belägen drygt två mil fågelvägen från den lokal där västeråsbor rapporterat två par av samma fågel.” (Per Löf 1959). Varje år (utom de allra senaste) har lärkfalk setts - längre tillbaka i flera exemplar [Djupen].” (Bertil Eriksson 1972).

Sura

Fiskgjusen fiskar här [”Vålen”] ibland och när sländorna svärmar, fladdrar ofta ett par lärkfalkar på fångst över maderna...” (Harald Wedérus 1958, s. 355). Åtminstone på 50-talet häckade lärkfalken på mossen [Glåpmossen] och då blev också ungarna ringmärkta någon gång.” (Bertil Eriksson 1972).

Ervalla/Näsby

Lärkfalken häckar [Väringen].” (Erik Sjöstedt 1958, s. 298).

Norberg

Lärkfalken har 1953 setts dagligen på en plats under häckningstid (H. Avelin).” (Bengt H. Girell 1958, s. 124).

 

I övrigt under perioden före 1976 föreligger inga uppgifter som tyder på annat än att lärkfalken var relativt vanligt häckande även då.

 

Vid Gnien i Ramnäs summerades två (2) lärkfalkar på vårsträcket 1975 respektive tre (3) fåglar på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

 

Flyttning och övervintring

 

Lärkfalken flyttar bort huvudsakligen från slutet av augusti till mitten av september. Den återkommer numera oftast i slutet av april. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2018 är den 24 september. Mediandatum för första fynd under perioden 1976-2018 är den 28 april. Det på året tidigaste fyndet gjordes vid Sjöhagen i Munktorp den 19 april 2007 (FiV 39:68) och det senaste fyndet gjordes vid Morskogasjön i Ramsberg den 9 oktober 2004 (Mats Andersson, opubl.).

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

9 maj

19 september

1986-1995

29 april

14 september

1996-2005

28 april

4 oktober

2006-2015

25 april

1 oktober

2016-2018

30 april

26 september

 

Sträckande lärkfalkar ses förhållandevis fåtaligt och den högsta dagssumman är 5 ex. vid Gnien i Ramnäs den 10 september 1999 (Ralf Lundmark, opubl.).

 

Veckovis fördelning av lärkfalkar som har bedömts som sträckande 1976-2018.

 

Främst under flyttningstider, men ibland också annars, kan ansamlingar av rastande och/eller födosökande fåglar ses. De största (minst 8 ex.) ansamlingarna 1976-2018:

 

2002      8 ex. Findlaviken i Arboga 8.9 (Hans Wilhelmsson, opubl.).

2006      8 ex. Findlaviken 21.5 (Seppo Leppälampi, opubl.).

2009      8 ex. Norra signalen i Arboga 9.5 (David Andersson, opubl.).

2013      13 ex. ”i samlad grupp” Sjömosjön i Fellingsbro 13.5 (FiV 45[2-3]:33).

2015      8 ex. Morskogasjön i Ramsberg 22.6 (Anders Hutter & Anita Hutter, opubl.).

 

Ett ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är känt, nämligen en bounge som ringmärktes vid Gillberga i nordvästra Södermanland den 18 juli 1967, och som återfanns död i Dingtuna den 28 april 1973 (RC/Å 1973:3:23).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen F. s. subbuteo.

 

Publicerad 2019-03-06