Ljungpipare Pluvialis apricaria (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Ljungpiparen häckar på myrar i Skogslåglandet och i Bergslagen. Häckning kan uppenbarligen också äga rum i jordbruksmark, som Rålken i Haraker, Storängen i Ramnäs, Turkiet i Ramnäs samt Södra Ås i Nora.

 

Lokaler med konstaterad eller trolig häckning av ljungpipare 1976-2016.

 

Numerär

 

Konstaterad eller trolig häckning har under perioden 1976-2016 rapporterats från ca 45 lokaler. Därtill kommer ytterligare lika många myrar med observation under häckningstid, dvs. drygt 90 lokaler med möjlig häckning. På flera av dessa har dessutom flera par rapporterats, på följande lokaler minst 5 par något år:

 

·         Solingsmyran i Kila (5 par 1980)

·         Krokmossen i Fläckebo (5 par 1981)

·         Snöbergsmossen i Viker (10 par 2009)

·         Kulflyten i Västanfors (5 par 2011)

·         Römyren i Hjulsjö (10 par 1981 och 1998)

·         Björnhöjdsmossen i Hällefors (5 par 1981)

·         Tommossen i Hällefors (5 par 1981)

·         Västeråsmossen i Hällefors (5 par 2009)

·         Sifilmossen i Hällefors (5 par 1981 och 2009)

 

Utgående från detta bedömer jag att Västmanland hyser ca 150 par häckande ljungpipare, men med reservation för att antalet har minskat på senare tid. Om detta saknas emellertid information. Ulf Ottossons m.fl. (2012) beräkning till 10 par är således alltför låg.

 

Historik

 

Angående Västmanlands län skrev Olof Grau (1754, s. 41) att ”Willebråd och Skogs-foglar fångas til myckenhet på somlige orter: Sådane äro Käder, Orre, Hierpe, Rapphöns, Åkerhöns [=ljungpipare], Skogsdufwor, Kramsfogel, m. m.”. Även Johan Fischerström (1785) nämner ljungpiparen i sin beskrivning av Mälaren men utan närmare uppgifter: ”Åkerhönan eller Brokfoglen (Ch. Pluvialis) som genom ett hvisslande ljud röjer sin närvaro.”.

 

Under åren 1794-1823 sköt brukspatron Wilhelm Hisinger vid Skinnskattebergs och Baggå bruk sammanlagt 20 ljungpipare [”lerben”], de första tre år 1795 och de sista tre år 1818 (Anonym 1908).

 

Den första uppgiften om häckningsförekomst i Västmanland avser Örebro län: ”...kläcker rätt allmänt på mossarne. Om hösten besöker han flockvis åkerfälten...” (Carl Rudolf Sundström 1868). Från sin bostad i Hällefors skriver Adr. Giöbel (1888) ”Göken, lommen, ljungspofven och andra bas- och barytonsångare, som hålla till på något afstånd...”. Samme Giöbel rapporterade att år 1887 anlände den första ljungpiparen den 31 mars: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam den 31. März.” (Carl Rudolf Sundström 1892, s. 56).

 

När Järlemossen i Ervalla började exploateras genom torvtäkt år 1889 försvann ljungpiparen enligt Adrian Giöbel (1904): ”Brockfåglar och bekasiner rymde äfven fältet…”.

 

Ljungpiparen var uppenbarligen en regelbunden genomflyttare i Västerfärnebo i slutet av 1800-talet: ”Förekom åtminstone på 1890-talet alltid om höstarna, under cirka 14 dagar på Salbohed, Vester Fernebo, i flockar på 20 à 30 st.” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson).

 

Av tillgängliga uppgifter att döma tillhörde ljungpiparen landskapets häckande fågelarter åtminstone från och med 1800-talet, sannolikt även tidigare. Uppgifter i övrigt från 1900-talets första hälft:

 

1907-     ”Dingtuna: Önsta sept. 1907? enl. grosshandlare T. Sandberg ō O. M. Floderus. Köpingst. ses höst ō vår enl. konservator E. Råberg” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

1925      ”♀ Almsta, Björksta socken. 10.5.1925. V.N.F. Sk. av G. Nilsson.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 83).

1925      ”Iakttagen under flyttningstiderna vår eller höst flerstädes, såsom i Köpingstrakten, Dingtuna... ...och V. Färnebo.” (Matts Floderus 1925).

-1945     ”Andra tillfälliga vadaregäster vid Hässlö [Irsta/Västerås] äro kustpiparen och ljungpiparen (Avelin)...” (Bengt H. Girell 1958).

1947      ”Under flyttningstiderna förekommer ljungpipare…” (Anonym 1947).

1950      I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en ljungpipare från ”köpingstrakten” 1950 (Göran Frisk, in litt.).

 

Tidigare ansågs ljungpiparen vara uppdelad i två raser, dels en nordlig P. a. altifrons (C. L. Brehm 1831), dels den i söder förekommande nominatrasen P. a. apricaria. Enligt SOF (1962, 1970) var det den nordliga rasen som häckade ”…tämligen allmänt-sparsamt på mossar och hedmark i... ...Vstm.”. Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 761) uttryckte det något försiktigare: ”Möjligen förekommer denna ras i norra Västmanland...”. Ljungpipare av den nordliga rasen rapporterades även vid ett par tillfällen under flyttningen med kommentaren ”Vårobservationer av denna ras är mycket sparsamma under sträcket.” (Hans Avelin 1968):

 

1965      ”54 ex. iakttogs på en klövervall söder om Gussjön, Fläckebo sn, 8.5.1965.” (Hans Avelin 1968).

1966      ”Ca 75 ex. vid Asköviken i april 1966 (Jan Håkanson).” (Hans Avelin 1968).

 

Inte heller under 1950- och 1960-talen lämnades särskilt många häckningsuppgifter:

 

1965      2 varnande Solingsmyran i Kila 27.7 (Västmanlands rapportkommitté).

1972      ”Höskovsmossen [Västerfärnebo]… [---] …även ljungpipare, som häckat 1972.” (Bengt H. Girell 1972).

1972      ”På mossen [Glåpmossen i Sura] kan man också få se ljungpipare...” (Bertil Eriksson 1972).

1973      ”…ljungpipare på flera myrar… [Ulvramen och Stenramen i Ramnäs]” (Bertil Eriksson 1973).

 

Observationer av ljungpipare under häckningstid gjordes före 1976 också på följande myrar, där häckning får anses vara sannolik:

 

·         Höskovsmossen i Västerfärnebo (1970, 1972)

·         Myckelmossen i Västerfärnebo (1972)

·         Krokmossen i Fläckebo (1974)

·         Spelmossen i Ramsberg (1973)

·         Stormossen i Ramsberg (1973)

·         Gälsmossen i Ramsberg (1973)

·         Dammossen i Nora (1974)

·         Kulflyten i Västanfors (1974)

·         Römyren i Hjulsjö (1959)

 

I övrigt till och med 1975 föreligger spridda rapporter om rastande ljungpipare. De mest anmärkningsvärda uppgifterna (minst 300 ex.):

                

1972      ”Flockar på flera hundra ex. rastade i västerfärnebotrakten i början av maj. Maximalt 600 ex. 8.5 (Kjell Eklund).” (Lars Lindell 1973e).

1972      575 r. Nötmyran i Västerfärnebo 16.5 (Erik Andersson & Kjell Eklund, opubl.).

1974      Gorgen i Västerfärnebo 10-12.5, som mest 400 r. 10.5 (Erik Andersson, opubl.).

 

Vid Gnien i Ramnäs inräknades sammanlagt 103 sträckande ljungpipare under våren 1975 och 48 ex. på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

 

Flyttning och övervintring

 

De första ljungpiparna anländer oftast i mitten eller slutet av mars, ibland så tidigt som i februari. Mediandatum för första observation under perioden 1976-2016 är den 23 mars. Ankomsten har tidigarelagts betydligt under perioden. Vårflyttningen kulminerar i början av maj. Fynd i februari under perioden 1976-2016:

 

1990      1 r. Gnien i Ramnäs 24.2 (Sören Larsson, opubl.).

1990      2 str. Gnien i Ramnäs 24.2 (Ralf Lundmark, opubl.).

2008      1 förbifl. Gnien i Ramnäs 25.2 (Ulf Broberg & Mikael Mälberg, opubl.).

2008      2 r. Storängen i Ramnäs 26.2 (Lennart Eriksson, opubl.).

2008      1 r. Gnien i Ramnäs 28.2 (Ralf Lundmark, opubl.).

2014      1 förbifl. Asköviken vid Lövsta i Dingtuna 22.2 (Johan Brenander & Niclas Lignell, opubl.).

2014      1 str. (N) Gnien i Ramnäs 24.2 (Ralf Lundmark, opubl.).

 

Höstflyttningen inleds i början av juli, kulminerar i mitten av augusti, och fortgår åtminstone september ut. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2016 är den 11 oktober. Undantagsvis har ljungpipare kunnat dröja sig kvar ända in i december:

 

2000      4 r. Holmbo i Kumla 2.12 (FiV 32:77).

2000      1 r. Sala flygplats i Sala 3.12 (Kalle Källebrink, opubl.).

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

5 april

7 oktober

1986-1995

28 mars

29 september

1996-2005

20 mars

18 oktober

2006-2015

12 mars

29 oktober

2016

15 mars

22 oktober

 

Tidsmässig fördelning av ljungpipare som har rapporterats som sträckande 1976-2016.

 

Lokaler med minst 100 rastande ljungpipare 1976-2016.

 

De största (minst 500 ex.) ansamlingarna av rastande ljungpipare 1976-2016:

 

1985      1 200 r. Sjömosjön i Fellingsbro 11.5 (FiV 17:65).

1995      600 r. Storängen i Ramnäs 15.5 (FiV 27:125).

1998      800 r. Hättskär i Sala 2.5 (FiV 30[2]:35).

1999      500 r. Sjömosjön i Fellingsbro 10.5 (FiV 31:116).

1999      600 r. Bocksjön i Tillberga/Tortuna 11.5 (FiV 31:116).

2000      500 r. Hörnberga i Kolsva 5.5 (FiV 32:77).

2000      Trådarön i Irsta 6-7.5, som mest 600 r. 7.5 (FiV 32:77).

2011      550 r. Hedensberg i Tillberga 5.5 (FiV 43[2-3]:34).

2012      510 r. Köpingsön i Köping 7.5 (FiV 44[2-3]:35).

2014      500 r. Ekeby i Tortuna 1.5 (FiV 46[2-3]:39).

 

Publicerad 2017-09-01