Mindre strandpipare Charadrius dubius Scopoli 1786

 

Utbredning

 

Arten häckar lokalt i hela Västmanland. Den förekommer i vegetationsfattiga miljöer, främst kulturskapade, som t.ex. grustag, sligdammar, utfyllnader, nyanlagda våtmarker m.m.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-15.7) 2002-2017. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Under perioden 2002-2017 har mindre strandpipare rapporterats under häckningstid från sammanlagt 84 lokaler. Som mest ett enskilt år har den rapporterats från 23 lokaler under häckningstid. På vissa lokaler förekommer den med flera par, t.ex. 6 par vid Hötjärn i Grängesberg/Ljusnarsberg 1997 och 1998 (FiD 31:66; FiD 32:56). Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 50 par, vilket förefaller vara ett rimligt genomsnitt.

 

Huruvida beståndet av mindre strandpipare har genomgått någon större förändring i numerär under de senaste decennierna är oklart. I figuren nedan visas antalet rutor (5x5 km) per år med fynd under häckningstid. De första årens ökning är sannolikt skenbar men dessa data indikerar dock att det inte tycks ha skett någon större förändring av numerären åtminstone de senaste 10-15 åren.

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner inte mindre strandpiparen i sin beskrivning av Mälaren, vilket möjligen kan förklaras med att den vid den tidpunkten ännu inte var urskild som en egen art. Däremot nämner han större strandpiparen på ett sätt som kan antyda häckningsförekomst av någon av arterna, med tanke på den sena ankomstmånaden kanske ändå troligast den mindre arten: ”Strandpiparen (Charadrius Hiaticula) som ömtålig för köld, hitkommer i Maj, och bortflytter tidigare än Stensquättan”.

 

Den enda uppgiften från 1800-talet är följande: ”...är, enligt Herr Löwenhjelm, någon gång observerad i Kihls socken under flyttningen;...” (Carl Rudolf Sundström 1868).

 

Från Ängsö nämns ”strandpiparen” på 1920-talet, men det är oklart vilken art som avses liksom om det handlar om häckande eller förbiflyttande fåglar: ”Av vadarfåglar finnas i ganska stort antal enkel- och dubbelbeckasinen, Tofsvipan, Storspoven samt strandpiparen. Ävenså finnas skogssnäppan och grönbena. Drillsnäppan.” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus).

 

Hans Avelin (1958) nämner arten, liksom i förbigående, från Asköviken i Västerås-Barkarö: ”Jag slår i min dagbok och finner att den 2 aug. 1940 var en bra dag här ute. Redan kl. 4 på morgonen satt jag väl gömd vid en av gölarna i vassen. [---] För övrigt noterades i dagboken besök av brushanar, mosnäppor, kärrsnäppor, större och mindre strandpipare...”.

 

Av tillgängliga uppgifter att döma tycks mindre strandpiparen ha koloniserat Västmanland först på 1950-talet med de första rapporterade häckningarna 1952 och 1953: ”Den 9 juni 1953 påträffade jag för andra året å rad bo med 4 ägg på en grusslätt mellan kolhögar vid en tidigare soptipp inom Västerås stad. Alla ungarna blev utkläckta och flygga och två ringmärktes.” (Jens Wahlstedt 1955). Men redan år 1951 sågs 4 ex. där den 6 juli (Bo Kumlin, opubl.).

 

Övriga uppgifter om häckning, eller förmodad häckning, under 1950-talet:

                

1954-56   ”Vid Östanmossa (Assessorskangruvan) [Norberg] har ena änden av sligområdet nu karaktären av ett kärr med rik vegetation. [---] Andra änden av området är alltjämt vegetationslöst. I slutet på juni 1954 iakttogs här en mindre strandpipare. Denna art har senare iakttagits i ett exemplar under hela juni 1955 och 1956 (Walfrid Pettersson).” (Bengt H. Girell 1958).

1958         ”Mindre strandpiparen håller till på de grusiga delarna av tippen, där den brukar rulla som en liten boll framför fötterna på besökaren... [Tippen vid Östersjön i Sura]” (Harald Wedérus 1958). ”På uttippningen av slagg och annat avfallsmaterial från bruket trivdes den mindre strandpiparen. I början av decenniet häckade den här med tre par. Arten är en av de få som man fortfarande kan hitta på området [Tippen i Sura; 1950-talet].” (Göran Lundqvist 1972).

1958         ”Gräsand, knipa, kricka och årta samt spovar, några snäppor och mindre strandpiparen äro de vanligaste [Hällefors].” (Axel Forsberg 1958).

1958         ”Ett par påträffades häckande inom hamnområdet i Västerås den 21.7.1958 (Hans Avelin, G. Tibbling).” (Hans Avelin m.fl. 1962).

 

Häckningsuppgifter från 1960-talet:

                

1965      ”…häckande mindre strandpipare… [”Fagersta-markerna”]”. (Per Leif Lejdelin 1965).

1966      ”3 ex. den 21.5.1966 vid Västerås hamn (Leif Eriksson (V-ås)). Har häckat tidigare i närheten av kraftverket i Västerås och vid Västerås djuphamn.” (Hans Avelin 1968).

1967      ”3 ex. spelade över hamnområdet, Västerås, den 31.5. (Hans Avelin). 2 ex. 2.7. Hälla sandtag, Badelunda (Per-Olof Danielsson). 4 ex. Malmön, Köping, den 28.7.-3.8.; 1 par häckade där under 1967 (Arne Eklöw).” (Hans Avelin 1969).

1968      ”...kända som häckningsplatser sedan 1968 är... ...Orrleksdammen [Grängesberg] (Jan-Olof Hermansson, m fl). 1968 ägde häckning rum även i Södra Hörken [Grängesberg/Ljusnarsberg]...” (Kjell Bylin 1975, s. 322)

1968      ”4 par N Västerås fick ut 4+4+4+3 ungar (Einar Bergh, Ingvar Granqvist). Häckning av 1 par vid Fredshammarsviken [Frösshammarsviken i Arboga] (Hans-Erik Karlsson, Lars-Erik Spritt) och Kölstaån [Odensvi], Köping samt av minst 4 par Malmön [Köping] (Arne Eklöw). Trolig häckning Östanmossa [Norberg] (Walfrid Pettersson).” (Hans Avelin 1970).

                

Därefter summerade Ingvar Granqvist (1970b) att mindre strandpiparen ”Häckar spritt i landskapet.”.

 

Flyttning och övervintring

 

Mindre strandpiparen flyttar i juli-augusti och återvänder i april. Mediandatum för första och sista fynd under perioden 1976-2017 är den 15 april respektive den 29 augusti. Arten ses sällan i september och det på året senaste fyndet hittills gjordes i Kolsva den 26 september 1999 (FiV 31:115). Det på året allra tidigaste fyndet gjordes vid Sörsalbo i Västerfärnebo den 31 mars 2008 (Kalle Källebrink, opubl.).

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

25 april

1 september

1986-1995

21 april

18 augusti

1996-2005

14 april

30 augusti

2006-2015

9 april

5 september

2016-2017

13 april

11 september

 

Antal individer 1976-2017, fördelade veckovis.

 

Utöver vissa lokaler där fem par eller fler häckar vissa år, ses större (minst 10 ex.) ansamlingar i övrigt ytterst sällan, och den största ansamlingen av rastande är 15 ex. vid Sjömosjön i Fellingsbro den 24 maj 1986 (Magnus Köpman, opubl.).

 

En pullus som ringmärktes vid Saltängen i Västerås den 25 juni 2003, kontrollerades vid Råstasjön i Uppland den 4 juni 2009 (RC, in litt.).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av rasen Ch. d. curonicus J. F. Gmelin 1789.

 

Publicerad 2018-08-25