Ortolansparv Emberiza hortulana Linné 1758

 

Utbredning

 

Ortolansparven häckar sparsamt till sällsynt i odlingsbygder, främst i södra och östra Västmanland. Förekomsten är överlag ojämn. Den häckar i skogsbryn och på åkerholmar, ofta i anslutning till betesmarker. I viss liten utsträckning förekommer den också i nedlagda grustäkter. Däremot tycks den inte förekomma på hyggen i Västmanland.

 

 

Fynd under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 1974-84.

 

 

Fynd under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 1985-94.

 

Fynd under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 1995-2004.

 

 

Fynd under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 2005-2014.

 

Fynd under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 2015-2017.

 

Numerär

 

Ortolansparven tycks ha ökat i antal under i vart fall slutet av 1970-talet och början av 1980-talet; exempelvis lämnades följande kommentar år 1983: ”Arten återtar undan för undan sin förlorade position ute på den västmanländska slätt­bygden” (FiV 14:105). Ökningen syntes dock gälla i stort sett enbart slättbygderna och beträffande Karbenning skrev Tommy Lennartsson (1984, s. 43) följande: ”dock saknas fortfarande tornfalk och ortolansparv i socknen”. Från mitten av 1980-talet och den följande tioårsperioden är det uppenbart att arten återigen minskade. Minskningen synes proportionellt ha varit betydligt större i Skogslåglandets slättbygder. I samband med en förfrågan, uppskattades landskapets bestånd i mitten av 1990-talet ligga på ca 500 par, samtidigt som populationen uppskattades ha minskat med ca 20 % under perioden 1992-95 (Bengt-Olov Stolt 1997). Därefter har ortolansparven minskat ytterligare och markant, troligen mer än en halvering. Under perioden 2006-2013 rapporterades ortolansparvar från sammanlagt ca 95 lokaler. På flera lokaler förekommer mer än en sjungande hanne, men landskapets bestånd överstiger nu knappast 150 par, samma siffra som Ulf Ottossons m.fl. (2012) beräkning kom fram till.

 

Följande täthetsuppgifter (par/km² landarea) föreligger från perioden 1976-2017:

 

Område

År

Täthet (par/km²)

Källa

Tidö m.m., Rytterne

1982

0,17

Thomas Skoglund (1983)

Ängsön, Ängsö

1983

0,59

Åke Berg & Thomas Skoglund (1985)

Badelunda, Björksta, Tortuna, Ängsö

1997

0,30

Anders F. Andersson, in litt.

 

 

 

 

 

Historik

 

I mitten och slutet av 1800-talet var ortolansparven ”ingalunda sällsynt” i Örebro län (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 12), t.ex. allmän i Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 74). Våren 1887 anlände ortolansparven den 7 maj till Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam den 7. Mai” (Carl Rudolf Sundström 1892, s. 28). Även följande understryker artens vanlighet i denna trakt vid den tiden: ”Starhålkarne passade äfven för svalorna, och med stararnes växande mängd infunno sig björktrastar, ortolaner och andra sälskapliga foglar” (Adr. Giöbel 1888). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en ortolansparv: ”♂ Tillberga. 13.5.1874. S. Lampa” (nr. C 120) och i Naturhistoriska riksmuseets samlingar ett ägg från Tillberga den 5 juni 1877 (Göran Frisk, in litt.).

 

Matts Floderus (1925) uppgav arten som ”häckande... ...i Mälaretrakten på lämpliga lokaler; i Köpingstrakten mycket allmän, likaså i Järnboås”. Uppgiften från Järnboås är hämtad ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus: ”Ur en uppsatsx) [”x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Ortolansparven ’synnerligen vanlig vid Björkborn’.”.

 

Även om Paul Rosenius (1926, s. 363) inte var helt uppdaterad vad avser landskapsgränser, ger följande viss information om ortolansparvens biotopval: ”I Västmanland är han, om ock sparsamt, iakttagen, exempelvis inom Altuna socken [Uppland!] - på sidlänta marker och betesängar, där genom försummad dikning videbuskar slagit till i dikena.”. Samme författare lämnar även en fenologisk uppgift från 1900-talets början: ”Följande data för fynd [av fullagd äggkull] äro mig bekanta:... ...Västmanland: 5/6” (Paul Rosenius 1926, s. 367). Sannolikt handlar det här om samma kull som i Naturhistoriska riksmuseets samlingar, nämnd ovan. Kjell Engström (1952) presenterade en karta över ortolansparvens utbredning i Sverige kring år 1950. Av denna framgår att arten förekom häckande i hela Västmanland vid denna tid, sparsamt men regelbundet i större delen av landskapet, men allmänt längst i väster.

 

 

Enligt Sven-Olof Andersson (1954) häckade ortolansparven mindre allmänt i Lundby socken åren 1945-53 och Bertil Walldén (1955, s. 255) betecknade arten som ”årsviss” vid Asköviken. Från Trätten i Norberg lämnade Bengt H. Girell (1958, s. 120) följande rapport: ”På sluttningarna mot sjön med deras omväxlande åkrar och backar höras särskilt gulsparv och ortolansparv. Den senare förefaller för övrigt vara tämligen allmän i orten”. I en bildtext i anslutning till nyssnämnda artikel (Bengt H. Girell 1958, s. 121) anförs dessutom följande: ”Ortolansparven är en flyttfågel med ankomsttid ungefär vid månadsskiftet april-maj. Den är i Västmanland liksom i övriga Sverige en slätternas och de brutna markernas fågel.”. Enligt såväl femte upplagan av Förteckning över Sveriges fåglar (SOF 1962, s. 99) som Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 2124) var arten ”från Värmland, norra Närke, Västmanland och Uppland till Ly Lpm huvudsakligen tämligen allmän”. Därefter minskade ortolansparven kraftigt som en följd av användandet av kemiska bekämpningsmedel, t.ex. kvicksilverbetat utsäde, inom jordbruket. Som svar på upprop, i ett försök att kartlägga skadornas omfattning, rapporterade Hans Avelin följande från östra Västmanland: ”År 1958 var ortolansparven rätt allmänt förekommande som häckfågel från Mälaren upp till Fläcksjön, SW Sala. Sedan dess har arten avtagit katastrofalt och år 1963 iakttogs endast en fågel.” (Gunnar Otterlind & Ingvar Lennerstedt 1964). Från Asköviken 1964 nämner Ola Björlin m.fl. (1965) ”några observationer på våren” och Per Leif Lejdelin (1965) uppger att arten observerats i ”Fagersta-markerna” i april (!) 1965. Användningen av de giftigaste preparaten förbjöds 1964 (Gunnar Otterlind 1964) och från och med mitten av 1960-talet vittnar flera rapporter om att ortolansparven återigen tycks öka i antal:

 

1965-66 Har under 1966 åter ökat kring Västerås. Ett tiotal sjungande hanar hördes således på olika lokaler. Bo funnet den 17.6.1965 med fyra halvvuxna ungar vid Fullerö [Västerås-Barkarö], SV Västerås (Ola Björlin).” (VF 27:79). ”Gunnar Eriksson: Häckning av ortolansparv vid Fullerö.” (V.N.F. 1965-11-08).

1968      ”Flera rapporter om sjungande hanar inkl. en säker häckning vid Åvestbo [Västanfors] S Fagersta. Håller tydligen på att öka.” (VF 29:123).

1969      ”Ökar. En häckning konstaterad. 10 sj hanar under häckningstid. Dessutom en rad enstaka observationer.” (VF 29:240).

1970      ”Minst 24 ♂ sjungande på olika platser i landskapet” (VF 31:203).

1970      ”15/8 en sjungande ortolansparv vid Sörål, Västerfärnebo.” (Stefan Björklund 1970).

1971      ”Ortolanen har ökat märkbart och har återtagit flera gamla lokaler, bl a 3-4 ex kring Strömsholm, 2-3 ex kring Fläcksjön och 2 ex vid Barkarö.” (Anonym 1971c).

1972      ”Talrikt representerad på Ängsö. Under juni inräknades 13 sjungande ex. Kan betecknas som en karaktärsfågel i områdena öster om huvudvägen till slottet.” (Lars Lindell 1973c).

 

Flyttning och övervintring

 

Ortolansparven flyttar i slutet av augusti och början av september. Mediandatum för sista observerade ortolansparv är för perioden 1976-2017 den 31 augusti. Det allra senaste fyndet utgörs av en årsunge vid Hovgården i Sura den 5 oktober 2007 (Mikael Mälberg, opubl.). Det näst senaste fyndet utgörs av en rastande fågel vid Gussjön i Fläckebo den 14 september 1999 (FiV 31:138).

 

Period

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

2 september

1986-1995

27 augusti

1996-2005

3 september

2006-2015

2 september

2016-2017

-

 

 

 

 

De första ortolansparvarna anländer i regel i början av maj, ibland redan i slutet av april. Mediandatum för första fynd är under perioden 1976-2017 den 4 maj. De allra tidigaste fynden gjordes den 21 april 2003, dels vid Hamre i Västerås (FiV 35:131), dels vid Morskogasjön i Ramsberg (Mats Andersson, opubl.).

 

Period

Mediandatum för

första observation

1976-1985

7 maj

1986-1995

5 maj

1996-2005

1 maj

2006-2015

2 maj

2016-2017

8 maj

 

Under flyttningstid ses ortolansparven normalt i låga antal, oftast enstaka. Följande höga (minst 5 ex.) noteringar är kända under perioden 1976-2017:

 

1988      7 r. Högsholm i Ängsö 8.5 (Martin Green, opubl.).

1988      5 ex. Asköviken i V.-Barkarö 27.8 (Martin Green, opubl.).

1990      10 str. Lisjöviken i Sura 29.7 (Sören Larsson, opubl.).

1997      5 str. Backgården i Västanfors 11.5 (Leif Lejdelin, opubl.).

2001      6 ex. Åvestbo ängar i Västanfors 6.5 (FiV 33:100).

 

Senast uppdaterad 2018-08-24