Sävsparv Emberiza schoeniclus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Sävsparven häckar i fuktiga buskmarker och bladvassområden vid sjöar, vattendrag och myrar. Den förekommer sparsamt till tämligen allmänt, i hela landskapet. Möjligen saknas den helt i framförallt vissa väldränerade slättbygder, eventuellt också i våtmarksfattiga delar av Bergslagen. Tillgängliga data är dock bristfälliga och från atlasinventeringen 1974-84 saknas uppgifter till viss del.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84.

 

Lokaler med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 1976-2017.

 

Numerär

 

Inventeringsdata och bedömningar av numerären är få för Västmanlands del, varför det är vanskligt att försöka sig på någon uppskattning av antalet häckande par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har bedömt antalet häckande par i Västmanland till 4 500, en siffra som jag i brist på bättre underlag får ansluta mig till.

 

Av 19 inventerade myrar i västmanlandsdelen av Örebro län år 1981, fanns sävsparven häckande på 8 av dem (Leif Sandgren 1982). Leif Lejdelin (1984) betecknade sävsparven som en ”allmän häckfågel” i Fagersta kommun (Västanfors och Västervåla). Vid Morskogasjön i Ramsberg hörde sävsparven till ”de vanligaste regelbundet häckande våtmarksfåglarna” (Hans Ljungkvist 1986).

 

Resultat från punkttaxeringar vid Asköviken visade en minskning under perioden 1992-2000, se figur.

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren är den förste som nämner sävsparven: ”Säfsparfven (E. Schœniclos) som bor i rörhvassen, och endast med sit svarta hufvud och hvita halsband skiljer sig från Gråsparfven”.

 

För Örebro läns del, inkluderande västra halvan av Västmanland, anger Carl Rudolf Sundström (1868, s. 12) att sävsparven ”...häckar sparsamt, men är talrikare under flyttningarna.”.

 

Carl Kjellin (1911) nämner sävsparven i förbigående från Sura: ”Klockan två på morgonen den 21 juli i år… [---] Vägen går mellan två sjöar, som bära de lättfunna namnen Västersjön och Östersjön. [---]…börjar en vansinnig jagt efter tornsvalorna och säfsparvarna, som hålla till i videbuskarna och porsriset.”.

 

Ännu i 1900-talets inledning ansågs arten vara rentav sällsynt: ”Men i andra och stora områden... ...är fågeln sällsynt, så i Västmanland och i Närike...” (Paul Rosenius 1926, s. 379). Detta motsades dock av uppgifter i lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv: ”Kolbäck: Strömsholm allmän i vassar utefter sjön Freden enl R. Tenow. Köpingst: allmän enl. konservator E Råberg. Wästeråstr Tilltagit i antal de senare åren antagligen häckande 1923 G. Nilsson”. Och sannolikt på basis av detta konkluderades att sävsparven ”Har de senaste åren tilltagit i antal vid Mälaren i trakten av Wås. Troligen häckande.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9]. Ett bofynd redovisades också: ”Bo af Sävsparv beläget vid roten af en Al Fullerö [Västerås-Barkarö] Den 18-7 1926” (O. M. Floderus kartotek).

 

Ett par decennier senare konstaterade Bengt H. Girell (1942) att sävsparven vid Asköviken i Västerås-Barkarö ”...förekommer likaledes allmänt...” och från Sura lämnades denna rapport: ”Föreningens rapportör från Surahammar, Harald Wedérus, lämnade några delvis rätt sensationella upplysningar angående iakttagelser under året. [---] …sävsparv har setts rikligt häckande vid sjöarna kring Surah.” (V.N.F. 1950-03-06, § 1).

 

Med undantag för Lundby socken, som är en våtmarksfattig del av landskapet ”...besöker tillfälligt trakten [1945-53]” (Sven-Olof Andersson 1954) antyder övriga tillgängliga uppgifter att sävsparven nog var en tämligen allmänt häckande fågel i större delen av Västmanland. Från Norberg rapporterade Bengt H. Girell (1958) att vid Trätten ”I al- och videbuskar vid stranden gläds man de första dagarna i april åt sävsparven och hans enkla visa.” respektive vid Östanmossa att  ”…i dess omedelbara närhet häcka gräsand, sävsparv...”. Och från Östersjön i Sura skrev Harald Wedérus (1958) att ”Granna sävsparvhanar sirpar från vassvipporna...”.

 

Vid Norsa i Munktorp betecknade Arne Eklöw (1970) sävsparven som ”Mycket allmän. Som häckfågel kanske den allmännaste arten - dock kanske med undantag för sävsångaren.”.

 

Vid Spaden i Hed ansåg Lars Lindell (1974c) att sävsparven var ”sparsamt förekommande”.

 

En noggrann inventering år 1974 av den då sänkta Frövisjön i Skultuna gav vid handen 72-96 par på 38 hektar sjöyta (mest bladvass), dvs. en täthet av 189-253 par/km²: ”Sävsparvreviren var utspridda över hela inventeringsområdet, och många bon hittades.” (Claes Karlsson & Sören Larsson 1976). Utgående från mer eller mindre en gissning om att det i Västmanland finns ca 14 km² bladvass, skulle värdena från Frövisjön ge en populationsstorlek på runt 3 000 par. Därtill kommer sävsparvar i andra våta miljöer. Vid Nötmyran i Västerfärnebo karterades 63 par på ca 250 hektar, merparten ohävdad ängsmark, dvs. i en täthet av 25 par/km² (Lars Lindell 1975). Förekomsten i våta buskmarker etc. handlar gissningsvis om ytterligare ca 500 par, dvs. inalles ca 3 500 par i Västmanland i mitten av 1970-talet. Detta är en låg siffra i förhållande till Ulf Ottosson m.fl. (2012) uppskattning på 4 500 par, särskilt med tanke på att arten anses ha minskat under de senaste decennierna.

 

Vid Gnien i Ramnäs bokfördes år 1975 sammanlagt 309 sträckande sävsparvar, 14 på våren och 295 på hösten. (Sören Larsson 1975b).

 

Vinterfynd, dvs. under månaderna januari, februari eller december, före 1976 var ytterst få före 1960- och 1970-talen, men från början av 1960-talet nästan årliga. Jens Wahlstedt (1955b) skrev dock att sävsparven ”Förekommer ej ovanligt under milda vintrar kring Mälaren i jan. och mars. Hel övervintring av ett eller flera ex. noteras årligen vid Kraftverksvaken utanför Västerås stad.”, men fynddata saknas så när som på 1 ex. vid Asköviken i Västerås-Barkarö den 19 januari 1958 (Janne Virking, opubl.).

 

Det allra första kända vinterfyndet gjordes vid Ångkraftverket i Västerås den 22 februari 1931: ”Sävsparv iakttagen vid Västerås Lillån 1931 22/2 av hr. G. Nilsson och senare, i mars, även av Tenow vid Kraftverket. – Tydligen övervintrande. Eljes flyttfågel av vilka de äldre fåglarna enl Kolthoff börjar höstflytten i mitten av sept. o fortsätter därmed i okt, medan ungfåglarna ännu sträcka ett par veckor senare. Eljes häckande i Vd [Västmanland], även i Västeråstrakten.” (Bil. B till V.N.F. 1931-11-23).

 

John Bernström (1946b) rapporterade en iakttagelse av sävsparv vid Tidö i Rytterne och som han bedömde som övervintrare: ”Fjorton sävsparvar iakttogos den 18.3. 1946 vid Tidö, Rytterne socken, Västmanland. Den omständigheten, att flocken bestod av såväl honor som hanar, tyder på att den hade övervintrat, ty normalt visa sig hanarna före honorna och vid Tidö sällan före mitten av april.”.

 

 

Större (minst 100 ex.) ansamlingar och sträcksummor före 1976:

 

1975      100 str. Asköviken i Västerås-Barkarö 14.9 (Kjell-Olof Hedlund, opubl.).

 

Flyttning och övervintring

 

Sävsparven flyttar huvudsakligen i september och återkommer oftast i mars. Mediandatum för sista observation (fynd i december exkluderade) under perioden 1976-2017 är den 7 november. Mediandatum för första observation (fynd i januari och februari exkluderade) under perioden 1976-2017 är den 17 mars. Första vårfynden tenderar att ha gjorts allt tidigare under perioden.

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

22 mars

16 november

1986-1995

18 mars

6 oktober

1996-2005

14 mars

16 november

2006-2015

12 mars

11 november

2016-2017

6 mars

12 november

 

Vinterfynd görs nästan årligen i varierande antal. Ursprunget hos dessa sävsparvar är okänt.

 

 

Sextio återfynd av i Västmanland ringmärkta sävsparvar föreligger. I tabellen nedan har också inkluderats sex fynd i Västmanland av i utlandet märkta fåglar (märkmånad). Dessa fördelar sig på månad och område enligt tabell:

 

Område/månad

J

F

M

A

M

J

J

A

S

O

N

D

Sverige (södra)

-

-

-

3

2

-

3

1

15

6

-

-

Danmark

-

-

-

1

-

-

-

-

-

-

-

-

Tyskland

-

-

1

-

-

-

-

-

1

4

1

-

Nederländerna

-

-

-

-

-

-

-

-

-

2

-

-

Belgien

-

-

1

-

-

-

-

-

-

3

4

-

Frankrike

-

2

-

1

-

-

-

-

-

4

9

1

Schweiz

-

-

1

-

-

-

-

-

-

1

-

-

Italien

-

-

-

-

-

-

-

-

-

2

1

-

Spanien

-

1

-

-

-

-

-

-

-

-

1

-

 

Därutöver föreligger åtta fynd i Västmanland av annorstädes i Sverige märkta fåglar; Närke (2), Södermanland (3), Blekinge (1), Skåne (2).

 

Återfyndsbilden pekar på en i huvudsak sydvästlig sträckriktning på hösten och att flertalet sävsparvar övervintrar i sydvästra Europa.

 

Större (minst 100 ex.) ansamlingar och sträcksummor 1976-2017:

 

1977      142 str. (S) Notudden i Fläckebo 16.9 (Kjell Eklund, opubl.).

1977      122 str. Notudden 22.9 (Kalle Källebrink, opubl.).

2006      100 r. Rålken i Haraker 28.4 (Niclas Lignell, opubl.).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen E. s. schoeniclus.

 

Senast uppdaterad 2018-08-24