Skata Pica pica (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Skatan häckar i anslutning till jordbruksmark och bebyggelse. Den förekommer allmänt i större delen av Västmanland, men tycks saknas i utpräglade skogsbygder i Bergslagen. Beträffande Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin (1984) att skatan var ”...allmän häckfågel, har ökat under det senaste decenniet i tätorten [Fagersta].”.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

 

Rutor (5x5 km) med fynd, oavsett årstid, 2008-2018.

 

Numerär

 

Vid en heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84 fanns 17 revir på Ängsön 1983 medan arten saknades helt på övriga öar (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Detta motsvarar en täthet av 0,6 par/km² för hela områdets landarea eller 0,8 par/km² för Ängsöns landarea. En liknande inventering av ett 226 hektar stort område vid Holm i Västerås-Barkarö gav en täthet av 0,4 par/km² landarea (Thomas Pettersson 1992). Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 9 000 par, motsvarande en genomsnittlig täthet av 1,1 par/km² landarea. Jämfört med inventeringsresultaten ovan förefaller denna beräkning något för hög, särskilt också med tanke på att tätheten torde vara avsevärt lägre i delar av Bergslagen. Jag föreslår därför siffran 5 000 par.

 

Efter flera års ökning av antalet rutor (5x5 km) med fynd inträffade ett trendbrott 2015 och som höll i sig de följande åren.

 

 

Punkttaxeringar vid Asköviken och Tidö i Rytterne 1992-2000 visade rätt stora variationer mellan år, men med en tendens till långsiktig ökning som är statistiskt nästan signifikant (rs=+0,644, P<0,10) (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner skatan i sin beskrivning av Mälaren: ”Skatan (C. Pica), som delecterar sig af Torndyflar, med sit sqvattrande läte roar barnen, och äfven som Kråkan ofta varnar för Hökens ankomst.”.

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en monterad skata från Västerås 1866 (Göran Frisk, in litt.) och i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns också en skata: ”♂ Tillberga, okt. 1875. S. Lampa.” (nr. C 279). Beträffande Örebro län skrev Carl Rudolf Sundström (1868) att skatan ”...träffas öfverallt inom länet.” och från ”Nora bergslag” sades att ”Af kråkor och skator finnes legio...” (Anonym 1880c). Från Saladamm i Sala i slutet av 1800-talet skrev K. V. Ossian Dahlgren (1950): ”...slemmiga ’fräkenbredorna’ voro nämligen fullsatta med små snäckor, insekter och deras larver samt andra kryp, allt läckerheter för kråkor och skator, bofinkar och sädesärlor.”. På Skansen i Stockholm fanns ”*Skata. Pica pica L. A. Albinoform fr. Västmanland 1898,…” (Alarik Behm 1916). I övrigt från slutet av 1800-talet nämns skatan mer eller mindre i förbigående av dels Adr. Giöbel (1888) ”I en å gården på en stubbe utstäld fogelbur, som hindrade hundar att äta upp den utlagda kosten, lyckades vi en vinter få dagliga påhelsningar af följande fogelarter: skata (som dock ej tordes gå in i sjelfva buren, det alla de andra gjorde)...”, dels Carl Kjellin (1904) som i samband med en skildring av kråkskytte för berguv ”En majmorgon 1894” vid ”Fänsbodasjön” [=Fänsbosjön] i Fellingsbro, skrev: ”...kommer en nyfiken skata från den närbelägna gården för att se, hvad som är på färde. Hon slår ned på marken helt nära ufven och hoppar med vickande stjärt omkring honom, skrattande af alla krafter. Så kommer en skata till...”.

 

Från Järle i Ervalla skrev Adrian Giöbel (1902) att ”Bland objudna gäster, där man skyddar fåglar, får man ock lof att räkna skatan, nötskrikan, törnskatan och göktytan, ty hvar dessa uppträda, där blir det snart jämmerlåt på småfåglarna i trakten...”. I övrigt från 1900-talets början finns endast en uppgift, nämligen om ovanliga boplatser: ”Enligt hr Hasselgren hade några skator häckat inomhus i Kila skn, nämligen ett par d.å. i en vedbod i Gullvalla och ett annat par åren 1925-1926 i en loge nära Sätra brunn.” (V.N.F. 1927-12-07, § 4).

 

Nils Helger (1945) nämner skatan från Hällefors, men utan förekomstuppgifter: ”På gränsen till ’rovfåglar’ står bland småfåglar kråka och skata samt den sällsynta korpen.”.

 

Från 1940- och 1950-talen finns flera uppgifter om att skatan förekom allmänt i Västmanland, enligt några uppgiftslämnare alltför allmänt:

 

1945-53   ”...häckande, allmän [Lundby socken].” (Sven-Olof Andersson 1954).

1947         ”Skatan har däremot vunnit terräng. Dessa fåglar ha numera, sedan de börjat efterhållas framme vid gårdarna, i stor utsträckning förlagt sin häckning till skogen och komma först fram sedan ungkullarna blivit flygga. [Västmanlands län, jaktåret 1946-47]” (Anonym 1947).

1951         ”Den grå kråkan har väl genom jaktvårdens försorg gått tillbaka märkbart, men kajor och skator förekomma så mycket rikligare.” (Olof Knöppel 1951).

1952         ”...är alltför talrik i... ...Västmanland (O. Knöppel)...” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).

1958         ”Skatan är rikligt förekommande...” (Olof Knöppel 1958).

 

I övrigt från perioden före 1976 kan nämnas ”flera par” i Finnåker i Fellingsbro 9 februari till 10 mars 1970 (Anonym 1970k) och att skatan vid Norsa i Munktorp betecknades kort och gott som ”Allmän.” (Arne Eklöw 1970).

 

Vid en veckovis inventering vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades skator med 1-2 ex. vid sju av tretton inventeringstillfällen (Lars Lindell 1976).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en monterad skata från Västerås 1866 samt 15 skinnlagda skator från Västmanland. Av de senare härrör tre från Ervalla den 2 december 1943, fem från Grythyttan och Hällefors den 9 december 1943, 1 ad. ♂ från Rockesholm i Grythyttan den 9 januari 1944 samt sex (2 ♂♂, 4 ♀♀) från Tidö i Rytterne 23-28 mars 1944 (Göran Frisk, in litt.).

 

Flyttning och övervintring

 

Skatan är en stannfågel, men i några fall har skator som bedömts som sträckande rapporterats, vilket kan tyda på att flyttningsrörelser kan förekomma, åtminstone vissa år, särskilt på hösten:

 

2002      16 str. (N) Hagaberg, Frövi, i Näsby 1.10 (Jan-Erik Malmstigen, opubl.).

2005      3 str. Kulinge i Odensvi 15.1 (Daniel Brehmer & Thomas Smedberg, opubl.).

2010      1 str. (S) Kvicksund i Rytterne 23.10 (Pontus Lindberg m.fl., opubl.).

2012      2 str. (N) Gnien i Ramnäs 14.4 (Seppo Ormiskangas, opubl.).

2012      15 str. (S) Kvicksund 29.9 (Pontus Lindberg m.fl., opubl.).

2012      4 str. (S) Kvicksund 6.10 (Pontus Lindberg m.fl., opubl.).

 

Ansamlingar av skator ses emellanåt, mest under vinterhalvåret. De största (minst 50 ex.) ansamlingarna 1976-2018:

 

2001      50 ex. Lisjö i Sura 28.2 (Ralf Lundmark, opubl.).

2002      54 ex. Lagårdssjön i Kolbäck 5.10 (Västmanlands rapportkommitté).

2005      54 ex. Norsa i Munktorp 27.11 (Peter Ekelund, opubl.).

2006      50 ex. Gryta soptipp i Västerås 1.1 (Markus Rehnberg, opubl.).

2006      58 ex. Högbyn i Ramnäs 26.9 (Ralf Lundmark, opubl.).

2018      58 ex. Bäckby, Lundby, i Västerås 1.2 (Henry Hedlund & Inger Hedlund, opubl.).

 

Veckovis fördelning av fynd med minst 25 skator 1976-2018.

 

I Hällefors tätort räknades skator i januari eller februari åren 2002-2006 och som mest summerades 212 ex. den 1 februari 2004 (Tomas Carlsson m.fl., opubl.).

 

Tio återfynd av i Västmanland ringmärkta skator är kända, åtta av dem inom landskapets gränser respektive två i Värmland, som längst 119 km från märkplatsen (RC, in litt.). En skata som märktes vid Varberg i Halland den 1 juli 1937, kontrollerades dels vid Lockhyttan i Närke den 18 september samma år, dels vid Lindesberg i Lindes den 3 oktober samma år (GNM/Å 1938:98).

 

Övrigt

 

Markus Rehnberg (2003) spekulerade i om fladdermöss kan ingå i skatans födoval.

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen P. p. pica.

 

Publicerad 2019-07-23