Skogsduva Columba oenas Linné 1758

 

Utbredning

 

Skogsduvan häckar i skogsmark ofta i anslutning till småbrutna jordbruksområden eller gammal inägomark. Den gemensamma nämnaren är förekomst av grova träd med lämpliga bohål. De högsta tätheterna finns i Mälarområdet medan förekomsten i Skogslåglandet är mer ojämn. Förekomsten i Bergslagen är påtagligt gles. I utbredningskartan avseende perioden 1974-84, uppgifter hämtade från projektet Svensk fågelatlas, finns en till synes märklig koncentration med säkerställda häckningar i Ljusnarsberg och angränsande delar av Hällefors. Om dessa uppgifter är riktiga indikerar det en dramatisk nedgång i beståndet under senare decennier.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) samt fynd rörande sjungande fåglar i april och augusti 2002-2017. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Några inventeringar av större områden föreligger från Mälarområdet. En inventering av ett 17 km² stort område, varav drygt 600 hektar skogsmark, vid Asköviken och Tidö i Rytterne 1982 gav 11 revir, motsvarande 1,8 par/km² skogsmark eller 0,6 par/km² landarea (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). En heltäckande inventering av Ängsö 1983-84 gav 70 revir, fördelade på nio öar. Detta motsvarar en täthet av 4,0 par/km² skogsmark eller 2,4 par/km² landarea (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Dessa tätheter är sannolikt mycket höga för västmanländska förhållanden och knappast representativa för landskapet som helhet. Vid en inventering av ca 88 hektar skogsmark, merparten ädellövskog, vid Holm i Västerås-Barkarö 1986, karterades ett (1) revir vilket ansågs vara förvånansvärt lite (Thomas Pettersson 1992). Vid sju års revirkarteringar av ca 40 hektar skogsmark vid Asköviken 1985-91 konstaterades enstaka revir endast två av åren, 1988 och 1990 (Thomas Pettersson, opubl.).

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 350 par, en siffra som jag i brist på andra data får godta.

 

Huruvida beståndet av skogsduva har genomgått någon större förändring i numerär under de senaste decennierna är oklart. I figuren nedan visas antalet rutor (5x5 km) per år med fynd av skogsduva under häckningstid (1.5-31.7). De första årens ökning är sannolikt skenbar men dessa data indikerar dock att det inte tycks ha skett någon större förändring av numerären åtminstone de senaste 10-15 åren.

 

 

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade rätt stora variationer mellan år, men innebar samtidigt en statistiskt nästan säkerställd (P<0,10, rs=+0,630, n=9) positiv trend (Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

Beträffande Fagersta kommun (Västanfors och Västervåla) ansåg Leif Lejdelin (1984) att skogsduvans ”...häckningsstatus under senare år okänd i kommunen. Har minskat avsevärt och kan ev. vara utgången som häckningsfågel.”.

 

Historik

 

Olof Grau (1754, s. 41) är den förste som nämner skogsduvan för Västmanlands del, men det är dock oklart om det är just denna art eller ringduva C. palumbus som avses: ”Willebråd och Skogs-foglar fångas til myckenhet på somlige orter: Sådane äro Käder, Orre, Hierpe, Rapphöns, Åkerhöns, Skogsdufwor, Kramsfogel, m. m.”. Även Johan Fischerström (1785) nämner skogsduvan i sin beskrivning av Mälaren, men utan förekomstuppgifter: ”Skogsdufvan (Columba oenas) som hitkommer vid såningstiden, vistas i skogstrakter, och gärna besöker åkrarne”.

 

Vid Skinnskattebergs och Baggå bruk i Skinnskatteberg sköts enstaka ”Dufva”, oklart dock vilken art som avses, endast två av åren, 1803 resp. 1809, under perioden 1794-1823 (Anonym 1908). I Örebro län ansågs dock skogsduvan vara allmänt förekommande i mitten av 1800-talet: ”Ringdufvan (Columba palumbus Lin.) är, liksom Skogs- eller Blådufvan (Columba oenas Lin.), mycket allmän. Båda anlända ganska tidigt på våren, långt innan snön fullständigt gått bort;...” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 16-17). Däremot ansågs den vara mindre allmän i Hällefors, kanske på grund av boplatsbrist: ”Hellefors (A. Giöbel). Weniger allgemein, vielleicht wegen Mangel an geeigneten Brüteplätzen.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 150).

 

Från 1900-talets början finns följande uppgifter:

 

c.1900    ”Blå dufvan.” (Ur: Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern [1897-1902] skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.).

1922      ”Ur en uppsatsx) [”x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Skogsduva o. ringduva (d. vanligare).” (ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus).

1924      ”Skogsdufvan starkt i aftagande. 31 okt. 1924 skjuten vid Johannisberg.” (Ur odaterade anteckningar i V.N.F.:s arkiv, undertecknade av Tenow, förvarade i Västerås stadsarkiv). ”I starkt avtagande på senare tiden...” (Matts Floderus 1925).

 

Från 1940- och 1950-talen föreligger följande uppgifter i litteraturen om skogsduvan förekomst i Västmanland:

 

1945-53   ”...häckande, allmän [Lundby socken 1945-53].” (Sven-Olof Andersson 1954).

1947         ”Som förut är ringduvan allmän, under det att blåduvan uppträder mera ojämnt. Detta senare torde bero på denna arts större svårigheter att finna godtagbara häckplatser i konkurrens med de mera stridbara kajorna. [Västmanlands län, jaktåret 1946-47]” (Anonym 1947).

1953         ”För Västmanlands län säger O. Knöppel: ’Skogsduvan (blåduvan) är mera sporadisk i sin förekomst.’” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).

1958         ”Klackberg [Norberg], en från botanisk synpunkt känd lokal, är även av intresse för ornitologen. Det finns gott om gamla aspar, bearbetade främst av gröngöling och spillkråka. Skogsduvan och göktytan förekomma här säkert.” (Bengt H. Girell 1958, s. 120).

1958         ”...den lilla skogsduvan hörs stadigt varje år om ock den inte är lika vanlig [som ringduvan; Väringen i Ervalla/Näsby].” (Erik Sjöstedt 1958, s. 294).

1958         ”...en dunge av åldriga, ihåliga aspar, där de lediga lägenheterna har anammats av hålbyggare av olika slag: kajor, starar, mesar, gröngölingar och en och annan skogsduva [Norrsjön i Sura].” (Harald Wedérus 1958, s. 351).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns ett ägg av skogsduva från Hallsta­hammar, 15 maj 1965 (Göran Frisk, in litt.).

 

Vid Gnien i Ramnäs summerades 18 skogsduvor på vårsträcket 1975 och 9 ex. på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

 

Vinterfynd (1.12-15.2) före 1976:

 

1967/68    ”1 ex. vid Oppboga [Fellingsbro] 29.12. 67 (Kent Larsson, Bo Thyselius).” (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).

1974/75    1 ex. Fläcksjön i Fläckebo 7.12 (Kjell Eklund, opubl.).

 

Större (minst 100 ex.) ansamlingar och sträcksummor före 1976:

 

1972      100 str. Hässlö i Västerås 24.9 (Bo Kumlin, opubl.).

 

Flyttning och övervintring

 

Skogsduvan flyttar från slutet av augusti till början av oktober och återvänder i slutet av februari eller början av mars. Mediandatum för första och sista fynd under perioden 1976-2017 är den 3 mars respektive den 4 november.

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

8 mars

11 oktober

1986-1995

10 mars

12 oktober

1996-2005

24 februari

4 december

2006-2015

1 mars

4 november

2016-2017

9 februari

21 november

 

Vinterfynd (1.12-15.2) görs sällan och under perioden 1976-2017 har sammanlagt 37 individer rapporterats fördelade på 13 vinterperioder, dvs. i genomsnitt var tredje vinter. Det rör sig oftast om enstaka iakttagelser, i vissa fall kanske extremt tidigt anlända vårfåglar, men i åtminstone ett fall har genomförd övervintring konstaterats:

 

2005/06    1 ex. Herrgärdet i Västerås 19.12-21.2 (FiV 37:125; FiV 38:130).

 

 

Antal skogsduvor som har rapporterats som sträckande 1976-2017, fördelade veckovis.

 

Större (minst 100 ex.) ansamlingar och sträcksummor 1976-2017:

 

1976      Asköviken i Västerås-Barkarö 6-11.9, som mest 250 r. 11.9 (MVOF 8:79).

2002      100 r. Asköviken 6.8 (Janne Virking, opubl.).

2006      100 r. Lersta i Kolsva 3.4 (FiV 38:130).

2008      200 str. (NV) Norsa i Munktorp 31.3 (FiV 40:85).

 

Elva ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är kända, varav tio med geografisk och tidsmässig fördelning enligt tabellen nedan:

 

Område/månad

J

F

M

A

M

J

J

A

S

O

N

D

Sverige (södra)

 

 

 

 

 

 

 

1

 

1

 

 

Nederländerna

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

 

 

Frankrike

1

 

1

 

 

 

 

 

 

3

1

 

Spanien

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

 

Dessutom föreligger följande fynd:

 

·         En bounge som ringmärktes vid Furunäs i Ervalla 16.6 1950, sköts i sydvästra Frankrike vid okänd tidpunkt (RC/Å 1971:68).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen C. oe. oenas.

 

Publicerad 2018-07-21