Skrattmås Chroicocephalus ridibundus (Linné 1766)

 

Utbredning

 

Skrattmåsen häckar vid sjöar, ofta näringsrika slättsjöar, men enstaka förekomster finns även i andra typer av sjöar i Skogslåglandet och Bergslagen, sällsynt också vid vattendrag. Den tycks trivas väl i anlagda och restaurerade vatten. Oftast häckar den i kolonier och solitära häckningar är mycket ovanligt. Den förekommer spridd över hela Västmanland, men förekomsten är på många håll gles och lokal. Under perioden 1976-2018 har häckande skrattmås rapporterats från sammanlagt 146 lokaler, kommunvis fördelade: Västerås (19), Hallstahammar (5), Köping (9), Kungsör (2), Arboga (6), Sala (19), Surahammar (20), Lindesberg (32), Nora (2), Norberg (8), Fagersta (7), Skinnskatteberg (5), Ljusnarsberg (3), Ludvika (2), Hällefors (7). Häckningsplatserna är oftast öar av olika slag, gärna av flytande fjolårsvegetation men ofta också på stenhällar. Ett ovanligt slag av boplatsval är på hustak i Köpings hamn i Köping (Arne Eklöw 1995), där som mest 523 par häckade år 2008 (Jörgen Lindberg m.fl., opubl.).

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid och i lämplig häckningsmiljö 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) och i lämplig häckningsmiljö 2008-2018. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Rapporteringen av häckande skrattmås är mycket ojämn genom åren. Detta har förstås sina givna skäl som att den har betraktats som allmänt förekommande och därför av mindre intresse att rapportera, att alla häckningslokaler inte har besökts varje år samt betydande svårigheter att bedöma antalet häckande par i större kolonier. Detta försvårar givetvis en närmare analys av populationsutvecklingen under de senaste decennierna, men det står ändå klart att skrattmåsen har minskat i antal från 1970-talet jämfört med åren runt millennieskiftet. Följande två resultat av landskapsvisa inventeringar föreligger:

 

År

Antal par

Referens

1991

3 872

Mats Andersson 1991b

2002

2 199

Mats Andersson 2003

 

Efter inventeringen 1991 bedömdes att 4 000 – 4 500 par fanns i Västmanland, vilket samtidigt troligen innebar en halvering av antalet sedan mitten av 1970-talet (Mats Andersson 1991b). Den upprepade inventeringen år 2002 indikerade en ytterligare minskning jämfört med 1991, i storleksordningen 40 % (Mats Andersson 2003).

 

Populationen i Västmanland tycks ha nått sina lägsta nivåer under 2000-talets första decennium för att sedan åter öka, i vart fall om man ser till den spontana rapporteringen. Som mest rapporterades 5 120 par på 16 lokaler år 2016. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat den västmanländska populationen till 2 200 par, men en aktuell siffra bör vara åtminstone 5 000 par.

 

 

De allra största kolonibildningarna (minst 500 par) under perioden 1976-2018 redovisas i tabell nedan.

 

Delområde

Lokal

År

Antal par (max)

Rytterne

Asköviken

1976

2 300

Västerås-Barkarö

Asköviken

2018

1 538

Skultuna

Frövisjön

2016

1 154

Munktorp

Norsa

2017

1 231

Köping

Köpings hamn

2008

523

Kungs Barkarö

Barkaröviken

1997

769

Ramnäs

Lilla Nadden

1984

900

Ramnäs

Turkiesjön

1992

850

Ramnäs 

Sågdammen

1996

744

Ramnäs 

Djupen

1992

900

Sura

Lisjö ängar

2017

577

Lindes

Stora Lindessjön

1984-85, 1992

1 000

 

Förteckning över kända uppgifter om häckande skrattmås i Västmanland 1976-2018 (pdf)

 

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade stora variationer i förekomsten av skrattmås liksom nästan dagliga räkningar i april och maj 1993-2000.

 

 

 

Historik

 

Skrattmåsens invandring till Västmanland är av relativt sent datum. Det allra första fyndet gjordes tydligen 1921, men uppgifterna om det går något isär. Av lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv, framgår ”Wästeråstrakten: Mälaren, åtminståne sedan 1921…” medan en annan uppgift talar om häckning redan samma år: ”I brev till meddel. har föreningens ledamot, hr G. Nilsson, meddelat, att sedan sommaren 1921 åtminstone 2 par gamla fåglar och på eftersommaren flera årsungar av denna art visat sig i närheten av Västerås.” (V.N.F. 1922-09-23, § 6). Annars ansågs de första säkra häckningarna ha ägt rum år 1923, ”…nära Fullerö på ett skär utanför Ekudden (G. Nilsson).” (Bertil Walldén 1955, s. 225); ”Wästeråstrakten: Mälaren… …säkert häckande 1923 27/6 (bo med dunungar) vid Fullerö enl G. Nilsson” (O. M. Floderus kartotek); ”I Västeråstrakten vid Mälaren åtminstone sedan 1921, säkert häckande sedan 1923.” (Matts Floderus 1925). Häckning synes dock ha ägt rum redan 1922, enligt följande uppgifter: ”Meddelade, att skrattmåsen, som åtminstone sedan år 1921 uppträtt i Västeråstrakten, denna sommar anträffats häckande i närheten av Fullerö enl. uppgift av föreningens ledamot, hr G. Nilsson, som i juni därstädes funnit en kull med dunungar.” (V.N.F. 1923-10-20, § 10); ”Samma meddelare [hr Floderus] omtalade även, att flere ex, både äldre fåglar o ungfåglar, av skrattmåsen (Larus ridibundus) under våren och sommaren iakttagits vid hamnen i Västerås, i vars närhet fågeln möjligen häckat.” (V.N.F. 1922-09-23, § 6).

 

I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns två skrattmåsar: ”Kärrbo 20/8 1929 V.N.F. E. Hedlund.” (nr. D 57); ”Enligt uppgift tagen på långrev vid Wästerås i Maj 1922. Nilsson.” (nr. D 59).

 

Redan 1924 uppgav [Ragnar] Tenow att ”Skrattmås massor på flyttning [?] 1924 i nordvästlig riktning. De första måsar som på våren infinner sig i oset vid Svartåmynningen.” (Ur odaterade anteckningar, undertecknade av Tenow, förvarade i Västerås stadsarkiv).

 

Enligt Mats Andersson (1989c) etablerade sig skrattmåsen i Lindes ”med största sannolikhet i slutet av 1920-talet, då den stora kolonin vid Näset, Stora Lindessjön grundlades med de första häckande paren (genom Hans Resare muntligen).”.

 

Uppgifter i övrigt under 1920- och 1930-talen är få, men de antyder ändå att skrattmåsen hade fått ordentligt fotfäste, åtminstone vid Mälaren. Ragnar Tenow (1933) rapporterade t.ex. från ett bo av pilgrimsfalk på Fagerön i Ängsö år 1932 rester av ”…17 olika fågelarter. Största tributen hade skrattmåsen lämnat.”. År 1933 upptäckte Hans Avelin (1958) att skrattmåsen häckade vid Asköviken i Västerås-Barkarö: ”Första gången jag besökte viken var våren 1933. [---] Anledningen till att jag sökte mig dit var emellertid, att jag årligen vår och höst sett skrattmåsar i Västerås hamn men trots ivrigt sökande ej funnit några fåglar häckande i trakten. [---] Skrattmåsen höll den gången till i den norra delen av viken, nedanför Kvarnberget. Jag uppskattade fåglarnas antal till omkring 100 st., och till min stora glädje fann jag på den hopdrivna fjolårsvassen ett 40-tal bon med ägg. [---] Skrattmåsen är den dominerande fågeln.”. Genom återfynd av ringmärkta ungar vet vi också att skrattmås häckade på Stora Skorven i Rytterne åtminstone åren 1932-34, liksom på Högholmsskär i Västerås-Barkarö 1934 (RC, in litt.).

 

Vid Östersjön i Sura började skrattmåsen häcka år 1935: ”Sju år tidigare [=1935] blev skrattmåsen häckfågel. Den förekom i början med bara sju till åtta par, men på -50-talet fanns i viken cirka hundra bon, i resten av sjön lika många.” (Göran Lundqvist 1972). Vid Fläcksjön i Fläckebo gjordes det första kända fyndet år 1939: ”I fråga om fågelfaunan i Fläckebo må vidare nämnas, att skrattmåsen är vanlig vid Fläcksjön, där de första måsarna visade sig år 1939.” (Bengt H. Girell 1958, s. 118). Om Väringen i Ervalla/Näsby skrev Erik Sjöstedt (1958) att ”…skrattmåsen, som kom 1932, har inte bildat några stora kolonier.”. Dock lär den ha setts där redan omkring 1920 (Erik Sjöstedt 1947). Vid Storå i Lindes sågs skrattmås för första gången ungefär 1930 (Mats Andersson 1989c).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd hona från Skultuna, den 29 april 1940 (Göran Frisk, in litt.).

 

Vid Spaden i Hed sågs skrattmås för första gången år 1942: ”...att skrattmås i år för första gången uppträder i Spaden. Under pingstdagarna visade sig 6-8 exemplar vid sjön, där de syntes trivas. Om de häcka, vet jag ej.” (Nils Lorichs 1942).

 

Den första rapporten om häckande skrattmås i Bergslagen kom 1953 från Skinnskatteberg: ”Sommaren 1953 häckade sju par vid Storsjön, nära Baggbron i Västmanland. Skrattmåsen har aldrig tidigare häckat vid sjön.” (Erland Green 1955b). Vid Trätten i Norberg fanns den dock inte på 1950-talet: ”Men förgäves skall man söka efter skrattmås... För dem är detta tydligen en alltför karg biotop.” (Bengt H. Girell 1958).

 

I mitten av 1950-talet var skrattmåsen etablerad som häckande i större delen av Västmanland, vilket bland annat framgår av en karta över skrattmåsens utbredning i Sverige år 1955 som presenterades av Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 1120). Av denna framgår också att den inte synes ha intagit de västligaste delarna av landskapet.

 

 

Från 1950-talet och till och med 1975 rapporterades häckande skrattmås från minst 31 lokaler i landskapet. Numerärt låg tyngdpunkten i Mälarområdet, varifrån de i särklass största kolonibildningarna rapporterades från Asköviken i Västerås-Barkarö, som mest 5 000 par 1954: ”...ökat i... ...Västmanland, bl.a. c:a 5.000 par vid Asköviken (J. Wahlstedt)...” (Stig Lundberg 1955). Ännu år 1974 fanns cirka 3 000 par på lokalen (Lars Lindell 1975b).

 

Förteckning över kända uppgifter om häckande skrattmås i Västmanland 1923-1975 (pdf)

 

Vid simultana sträckräkningar på flera platser i östra Västmanland den 19 april 1970 summerades 370 sträckande skrattmåsar (Sören Larsson 1970). Motsvarande insats på 20 lokaler den 18 april 1971 resulterade i sammanlagt 1 315 sträckande skrattmåsar (Sören Larsson 1971).

 

Vid Gnien i Ramnäs summerades 1 375 sträckande skrattmåsar våren 1975 och 573 ex. på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

 

Högre (minst 500 ex.) dagssummor av sträckande och större ansamlingar av rastande utanför häckningslokalerna före 1976:

 

1964      1 000 r. Djuphamnen i Västerås 7.4 (Göran Andersson & Jan Dahlbäck, opubl.).

1975      511 str. (N) Lagårdssjön i Kolbäck 20.4 (Thomas Pettersson, opubl.).

 

Lars Lindell (1973e) skrev att skrattmåsen ”Övervintrar sedan några år regelbundet vid Västeråsfjärden.”, vilket är något förvånande med tanke på att endast ett fåtal vinterfynd (1.12-28.2) före 1976 är kända:

 

1953         5 ex. Munkängen i Västerås 28.12 (Bo Kumlin, opubl.).

1964/65    3 ex. Biskopsbron i Västerås 10.12-2.1 (Göran Andersson & Ola Björlin, opubl.).

1970         6 ex. 1.1 och 1 ex. 31.1 Kraftvärmeverket i Västerås (Leif Johansson m.fl., opubl.). ”I Västerås har skrattmås övervintrat. Som mest 6 ex. 1.1 (Leif Johansson, Per Magnusson).” (Anonym 1970i).

1972         1 ex. Kraftvärmeverket 23.2 (Lars Dahlberg, opubl.).

1975         1 ex. Munkängen 28.12 och Djuphamnen 29.12 i Västerås (Thomas Pettersson, opubl.).

 

Flyttning och övervintring

 

Landskapets häckande skrattmåsar avflyttar så snart årets häckningar är genomförda och en markant topp av sträckande fåglar märks i mitten av juli. Sträcket ebbar ut i augusti, men små antal ses sträcka ända till början av november. På våren är sträcket starkt koncentrerat till april månad.

 

Veckovis fördelning av sträckande skrattmåsar 1976-2018.

 

Högre (minst 5 000 ex.) dagssummor av sträckande och större ansamlingar av rastande utanför häckningslokalerna under perioden 1976-2018:

 

1983      6 834 str. Gnien i Ramnäs 26.4 (FiV 15:88).

1995      5 000 r. Västeråsfjärden i Västerås 11.4 och 1.5 (Daniel Green, opubl.).

1997      Västeråsfjärden 12-23.4, som mest 5 000 r. 23.4 (FiV 29:147).

2002      Västeråsfjärden 6-8.4, som mest 6 300 r. 6.4 (FiV 35:116).

2004      Västeråsfjärden 5-7.4, som mest 11 000 r. 7.4 (FiV 36:134).

2005      Västeråsfjärden 3-15.4, som mest 8 000 r. 3.4 (FiV 37:121).

2005      5 000 r. Gryta soptipp i Västerås 13.4 (FiV 37:121).

2006      Västeråsfjärden 4-18.4, som mest 8 600 r. 18.4 (Ralf Lundmark, opubl.).

2018      6 000 str. (NO) Södra Ås i Nora 15.4 (Anders Carlberg, opubl.).

 

Mediandatum för första vårobservation av minst 10 ex. under perioden 1976-2018 är den 27 mars. Mediandatum för sista höstfynd av minst 10 ex. under samma period är den 8 december.

 

Period

Mediandatum för första fynd (minst 10 ex)

Mediandatum för sista fynd (minst 10 ex)

1976-1985

1 april

6 november

1986-1995

30 mars

8 december

1996-2005

25 mars

9 december

2006-2015

21 mars

17 december

2016-2018

16 mars

30 december

 

Vinterfynd har gjorts årligen efter millennieskiftet men i starkt varierande antal. Som mest rapporterades 263 skrattmåsar vintern 2007/08.

 

 

Hela 68 i Västmanland ringmärkta skrattmåsar, samtliga märkta som pulli under perioden 1928-1959, har resulterat i återfynd med geografisk och tidsmässig fördelning enligt tabell nedan.

 

Område/månad

J

F

M

A

M

J

J

A

S

O

N

D

Sverige (södra)

 

 

 

9

1

4

15

1

 

3

 

 

Danmark

5

 

5

1

 

 

1

3

1

2

1

4

Tyskland

1

1

 

 

 

1

 

 

 

 

 

 

Nederländerna

6

6

3

1

 

 

 

3

2

2

1

3

Belgien

1

 

1

 

 

 

 

 

 

 

1

1

England

2

2

3

2

1

 

 

2

 

2

1

1

Irland

 

1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Frankrike

1

2

 

 

 

 

 

 

 

1

 

2

Schweiz

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

 

Kroatien

 

 

1

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Spanien

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

1

Portugal

2

1

 

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

Därutöver kan nämnas ett återfynd i Västmanland av en annorstädes ringmärkt skrattmås: ”Einar Bergh fann en skrattmåsring vid Stäudden, Munktorp, Galten, Mälaren den 30/8 1969. Fågeln märktes den 10 juli 1969 som unge vid Sannanlahti, Lumijoki, Oulu, Finland.” (Anonym 1970n). Dessutom föreligger åtta fynd i Västmanland av annorstädes märkta fåglar, sju av dessa som ungar. Dessa fåglar var märkta i Västerbotten (1), Uppland (3), Närke (2), Södermanland (1) respektive Småland (1).

 

Senast uppdaterad 2019-03-03