Steglits Carduelis carduelis (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Steglitsen häckar i lövskog och blandskog samt parker och trädgårdar, inte minst i tätorter. Den har under de senaste decennierna utvidgat sitt utbredningsområde från att tidigare ha varit koncentrerat till Mälarområdet till att numera förekomma tämligen spritt även i Skogslåglandet. Förekomsten i Bergslagen är dock mera lokal.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84. Prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2007-2017. Prick anger ruta med säkerställd häckning.

 

Numerär

 

Inventeringsdata saknas i stort sett för Västmanlands del, men en heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84 resulterade i ett (1) revir (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Revirkarteringar vid Asköviken och Tidö i Rytterne 1985-91 resulterade i revir endast de två sista åren, 1 respektive 2 (Thomas Pettersson, opubl.). Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade en långsiktigt stabil förekomst men med rätt stora mellanårsvariationer (Thomas Pettersson, opubl).

 

 

Figuren nedan visar steglitsens utvidgning av sitt utbredningsområde i Västmanland och därmed ökning av populationsstorleken sedan millennieskiftet.

 

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 600 par. Eftersom steglitsen har påträffats i sammanlagt 172 atlasrutor (5x5 km) under perioden 2007-2017, många av dem säkerligen representerande flera par, kan 600 par möjligen vara i underkant.

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner steglitsen i sin beskrivning av Mälaren, men utan förekomstuppgifter: ”Steglisan [sic!] (Fringilla Carduelis) som med skäl räknas bland de ypperste sång foglar, äter frön af Tistlar, uppehåller sig om sommaren i skogar och om vinteren vid byarne”.

 

Beträffande Örebro län skriver Carl Rudolf Sundström (1868) att ”...om denna art gäller detsamma som om nästföregående”, dvs. ”är någorlunda allmän vintertiden, deremot mycket sällsyntare under häckningen.”.

 

Från Hällefors skriver Adr. Giöbel (1888) att ”Bofinken kommer nog af sig sjelf, der träd ej alldeles saknas, men den lilla älskliga grönsiskan med sin näpna röst och känslan tilltalande sång, hämplingen och den granna steglitsen, för att ej tala om domherren och sidensvansen m. fl., fordra alla att få något till lifs, innan de bry sig om att komma fram till bys.”.

 

Under 1900-talets första hälft är uppgifter om steglits i det närmaste obefintliga och inskränker sig till följande översiktliga beskrivning: ”Häckar sparsamt i öppen löv- och blandskogsterräng från Sk till Vrm, Vstm, Upl...” (SOF 1948, s. 18; SOF 1962, s. 94). Gunnar Svärdson & Sigfrid Durango (1950-51, s. 180) skriver också att ”...nordgränsen för dess utbredning går ungefär genom Uppland, Västmanland och Värmland.”. Jag väljer att tolka dessa förvisso ytterst sparsamma uppgifter som att steglitsen vid den tiden förekom sparsamt men regelbundet häckande åtminstone i Mälarområdet.

 

I Lundby socken var steglitsen ”tillfälligt häckande” under perioden 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954) och Bertil Walldén (1955, s. 255) betecknade den som ”årsviss” vid Asköviken i Västerås-Barkarö. Steglitsen”...förekommer sparsamt och något oregelbundet i södra och mellersta Sverige till Värmland, Västmanland och Uppland...” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 2037).

 

I slutet av 1960-talet gör ett par rapporter gällande att steglitsen hade minskat:

 

1968      ”Finns förmodligen regelbundet men förefaller ha minskat oroväckande.” (Hans Avelin 1970).

1969      ”Ytterst få observationer och då från Mälarens närhet. Endast en vårobservation; 2 ex Asköviken 4.5 (Mats Logander).” (Ingvar Granqvist 1970b).

1970      ”Observationer av steglits efterlyses.” (Anonym 1970e).

 

Figuren nedan bekräftar inte detta men antyder en ökning under 1970-talets första hälft.

 

 

Steglitsen tycks ha förekommit vintertid rätt regelbundet från och med 1950-talet, men som nu i varierande omfattning. Som mest rapporterades 176 individer vintern 1974/75.

 

 

Vid elva inventeringstillfällen vid Asköviken vintern 1975/76 noterades steglits fem gånger, som mest 8 ex. den 4 januari (Lars Lindell 1976).

 

Vid Gnien i Ramnäs inräknades två steglitser på vårsträcket 1975 och 24 ex. på höststräcket samma år (Sören Larsson 1975b).

 

En större (minst 50 ex.) ansamling har rapporterats före 1976:

 

1975      50 ex. Södra Kilbäcken i Ramnäs 16.3 (Roger Norman, opubl.).

 

Flyttning och övervintring

 

Åtminstone vissa av de häckande fåglarna tycks kunna övervintra medan andra flyttar bort. Fyndbilden är diffus, men möjligen finns en flyttningsperiod på hösten från mitten av augusti till början eller mitten av november. På våren syns inte någon sådan tydlig topp, men sträckande fåglar har rapporterats under mars månad till början av april.

 

Veckovis fördelning av antal individer 1976-2017.

 

Veckovis fördelning av antal sträckande 1976-2017.

 

De högsta (minst 25 ex.) dagssummorna av sträckande fåglar 1976-2017:

 

2000      40 str. (S) Sjöholmen i Björskog 17.9 (Jörgen Lindberg, opubl.).

2014      32 str. (SV) Frövisjön i Skultuna 20.8 (Pontus Lindberg, opubl.).

 

Vinterfynd görs varje år och med en betydligt ökad frekvens efter millennieskiftet. Antalen registrerade individer varierar förvisso rätt stort mellan olika vintrar, men den ökande trenden är ändå tydlig. Som mest rapporterades sammanlagt 2 715 individer vintern 2012/13.

 

 

Steglitser samlar sig till flockar framför allt under höst och vinter, ibland till betydande storlek. De största (minst 200 ex.) ansamlingarna 1976-2017:

 

2011         200 ex. Hässlö i Västerås 23.8 (FiV 43[2-3]:55).

2011/12    460 ex. Nybygget i Björskog 20.1 (FiV 44[2-3]:56).

2012         200 ex. Lagårdssjön i Kolbäck 13.10 (FiV 44[2-3]:56).

2012         280 ex. Gräsö i Köping 19.10 (FiV 44[2-3]:56).

2012         250 ex. Sandsta i Munktorp 27.10 (FiV 44[2-3]:56).

2012/13    Svanå, Lyckmans och Färdskär i Haraker 4.12-27.2, som mest 550 ex. Svanå 28.12 (FiV 44[2-3]:56; FiV 45[2-3]:59).

2012/13    Ståltorp och Framnäs i Sura 14.1-21.2, som mest 360 ex. 14.1 (FiV 45[2-3]:59).

2013         200 ex. Blåbandsbacken i Rytterne 24.9 (FiV 45[2-3]:59).

2013         300 ex. Viby i Arboga 30.9 (FiV 45[2-3]:59).

2016         200 ex. Spikskär i Björskog 17.9 (FiV 48[2-3]:63).

2016         200 ex. Svedboäng i Västerfärnebo 9.10 (FiV 48[2-3]:63).

2016/17    200 ex. Hedensberg i Tillberga 7.1 (FiV 49[2-3]:67).

2016/17    210 ex. Örberga i Björskog 7.1 (FiV 49[2-3]:67).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen C. c. carduelis.

 

Kommentar

 

Ett fynd av en hybrid mellan steglits och grönfink Chloris chloris har rapporterats från Grythyttan den 7 maj 1995 (FiV 27:146).

 

Publicerad 2018-09-24