Stenskvätta Oenanthe oenanthe (Linné 1758)

Utbredning

Stenskvättan häckar sparsamt i Mälarområdet och Skogslåglandet, men betydligt glesare i Bergslagen. Den förekommer i öppen, stenbunden terräng i anslutning till åkermark, men även på hyggen och brandfält.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 1 500 par, en siffra som jag i brist på andra data får ansluta mig till. Figuren nedan antyder ingen större förändring av beståndet över tid.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner stenskvättan i sin beskrivning av Mälaren: ”Stensqvättan (M. Oenanthe) som bygger emellan stenar, bådar med sin ankomst slut på kölden (2) [”(2) Ordspråket är i Upland, at Sädesärlan och Fåreskallan, Stenqvättan och Sädeskappan följas åt. Begge hitkomma i April.”], och ofta kufvar andre små foglar at tystna, med sina hotande fasoner och med sin sträva röst”.

I Örebro län ansåg Carl Rudolf Sundström (1868) att stenskvättan var ”ganska allmän”. I Hällefors ansågs den dock vara ganska sällsynt: ”Hellefors (A. Giöbel)..” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 35). I Arboga skolors fågelsamling finns en hona från Arboga, tyvärr odaterad, men med angivelsen ”Hr G. Örström” (Ulf Eriksson 1985), och härrör därför troligen från 1860-talet. I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns två stenskvättor: ”♂ Tillberga, 1875. S. Lampa” (nr. C 230); ”♀ Västerås. Maj 1926.” (C 229).

Efter att torvbrytning i Järlemossen i Ervalla hade inletts år 1889 var stenskvättan en av de vanligaste arterna som hade invandrat dit (Adrian Giöbel 1904).

Från 1900-talets första hälft finns i övrigt enbart denna notis: ”Stenskvättan hoppade på några närbelägna stenar… [”de små insjöar, som genom lertagning till tegelfabriken bildats vid vägen ut till Sala landsförsamlings kyrka. Pingsten 1923…”].” (Henrik Hasselgren 1923).

I Lundby socken betecknades stenskvättan som ”...häckande, allmän.” under perioden 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954).

Den sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) följande från Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro: ”De första exemplaren visade sig i början av maj, vilket är ca 14 dagar senare än det normala. Någon nedgång ej märkbar.”.

Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 1751) uppgav att bon ”…i byggnader, särskilt under tegelpannor” har anträffats även i Västmanland.

Från Norsa i Munktorp rapporterade Arne Eklöw (1970) att ”Några par häckar i de ’artificiella stenöknarna’ vid oljehamnen samt i hagmarken.”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Ett fåtal inventeringsdata från Västmanland föreligger, samtliga dock före år 2000. Vid en inventering av 17 km² landarea, varav drygt 6 km² odlad mark, vid Asköviken i Dingtuna, Rytterne och Västerås-Barkarö år 1982, hittades endast ett (1) revir (Thomas Skoglund 1983).

En inventering av 29 km² landarea, varav knappt 10 km² odlad mark, i Ängsö socken 1983-1984 resulterade i 32 revir, samtliga på Ängsön 1983 (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Denna höga täthet, 3,2 revir/km² odlad mark, är knappast representativ för Västmanland.

Revirkarteringar vid Asköviken 1985-1991 (182 hektar jordbruksmark) gav inte ett enda revir något av åren (Thomas Pettersson, opubl.).

Ett område av okänd areal med bränd skogsmark vid Stora Morsjön i Ramnäs hyste åtta (8) häckande par 1997 och fem (5) par år 2000 (Sören Larsson, opubl.).

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 antyder en ökning (Thomas Pettersson, opubl.), men detta kan lika gärna handla om förbiflyttande fåglar, såväl som häckande.

I Västanfors och Västervåla ansåg Leif Lejdelin (1984) att stenskvättan ”...har minskat påfallande under det senaste deceniet från att tidigare ha varit vanlig. Observeras numera på ett fåtal platser. Kommer tillbakagången att fortsätta?”.

Flyttning och övervintring

Stenskvättan flyttar i augusti-september och återvänder i början av april, undantagsvis redan i slutet av mars. Mediandatum för årets sista observation under perioden 1976-2022 är den 8 oktober. Den hittills allra senaste observationen rapporterades från Köping 10-17 november 2002 (Jörgen Lindberg, opubl.). Mediandatum för årets första observation under perioden 1976-2022 är den 13 april. De hittills allra tidigaste observationerna gjordes den 28 mars, dels vid Erikslund i Köping 2005 (FiV 37:135), dels vid Lövsta i Dingtuna 2010 (FiV 42[2-3]:48).

Landskapet tycks beröras av ett relativt kraftigt genomsträck i början och mitten av maj, då ibland ganska stora ansamlingar kan ses rasta. De största (minst 50 ex.) ansamlingarna under perioden 2000-2022:

2008      63 r. Skommarbyn i Skinnskatteberg 11.5 (Ralf Lundmark, opubl.).

2008      50 r. Åvestbo ängar i Västanfors 13.5 (Leif Lejdelin, opubl.).

2008      60 r. Holmbo i Kumla 20.5 (Kalle Källebrink, opubl.).

2012      60 r. Ängeholm i Himmeta 13.5 (Fredrik Backlund, opubl.).

2017      110 r. Storängen i Ramnäs 15.5 (Ralf Lundmark, opubl.).

2017      85 r. Gnien i Ramnäs 15.5 (Ralf Lundmark, opubl.).

2017      60 r. Smittsbo i Västanfors 16.5 (Bo Persson, opubl.).

2017      50 r. Täktbyn i Västanfors 17.5 (Bo Persson, opubl.).

Den största höstansamlingen utgörs av 28 ex. vid Hagbyholm i Irsta den 23 september 2004 (Ralf Lundmark, opubl.).

Veckovis fördelning av fynd rörande ansamlingar om minst 10 ex. 2000-2022. Noteringen i juni gäller sammanställning av häckningsförekomst i ett område.

En bounge som ringmärktes vid Enköping i sydvästra Uppland 1960, återfanns i dålig kondition i Västerås den 19 maj 1961 (VF 24:386).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen Oe. oe. oenanthe. Rasen Oe. oe. leucorrhoa (J. F. Gmelin 1789) – ”grönländsk stenskvätta” – har påträffats en gång. men inte under perioden 2000-2022:

1999      1 1K Lögarängen i Västerås 24-27.10 (FiV 32:92; VF Suppl. 35:138).

Senast uppdaterad 2023-08-04