Större strandpipare Charadrius hiaticula Linné 1758

 

Förekomst

 

Större strandpiparen är en regelbunden och relativt talrik genomflyttare under såväl vår, sommar som höst. Den rastar då på lämpliga lokaler som kan variera mellan åren, t.ex. översvämmad åkermark.

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner större strandpiparen i sin beskrivning av Mälaren, dock utan referens till Västmanland: ”Strandpiparen (Charadrius Hiaticula) som ömtålig för köld, hitkommer i Maj, och bortflytter tidigare än Stensquättan”.

 

Intressant nog uppger två källor att större strandpipare häckade i Västmanland på 1800-talet. Carl Rudolf Sundström (1868) skriver att den ”...kläcker der och hvar vid sjöarna, men sällsynt.” i Örebro län och Matts Floderus (1925) skriver att den var ”Fordom häckande i Västeråstrakten;”. Den sistnämnde tillägger dessutom: ”iakttagen i Ryttern i aug. 1924 och i Köpingstrakten i maj och juni på senare tiden.”. Uppgiften från Köping hade han fått från Edvard Råberg ”Vadare i maj o juni… …större strandpipare,...” (ur brev från konservator Edvard Råberg, Köping, den 11 juni 1923, till lektor O. M. Floderus) och uppgiften från Rytterne stod Ragnar Tenow för: ”Större strandpiparen iakttagen på flyttning hösten 1924 vid Mellansundet.” (ur odaterade anteckningar i V.N.F.:s arkiv, undertecknade av Tenow, förvarade i Västerås stadsarkiv), jfr. ”Svartsnäppa och större strandpipare hade iakttagits vid Mellansundet i Ryttern i aug. d.å. av hr Tenow.” (V.N.F. 1924-09-20, § 4). Däremot nämner Matts Floderus (1925) inte följande uppgift, kanske för att det synes oklart om vilken art som avsågs: ”Av vadarfåglar finnas i ganska stort antal… …samt strandpiparen.” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus).

 

Bengt H. Girell (1958) skrev att större strandpiparen var en regelbunden rastare vid Hässlösundet i Irsta/Västerås ”Under åren fram till 1945”. I Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 721) finns ett foto av en fågel därifrån med bildtexten ”Hässlö vid Mälaren, Västmanland, 4 sept. 1938. Foto: H. Avelin.”.

 

Från Asköviken i Västerås-Barkarö berättar Hans Avelin (1958) följande: ”Jag slår i min dagbok och finner att den 2 aug. 1940 var en bra dag här ute. Redan kl. 4 på morgonen satt jag väl gömd vid en av gölarna i vassen. [---] För övrigt noterades i dagboken besök av… …större och mindre strandpipare...”.

                

Hans Källander (1965) antyder, kanske något förvånande, att större strandpiparen skulle ha varit sällsynt i Bergslagen: ”Norrmogen i Ramsbergs sn är en normalt mager bergslagssjö. I juli och början av augusti 1954 fanns efter reglering präktiga gyttjebankar runt sjön. Under några observationsdagar iakttogs här... ...och 3 större strandpipare. [---] ...ses mot bakgrunden av att... ...större strandpipare trots flera års tämligen flitiga exkurerande i dessa trakter aldrig iakttagits.”.

 

Vid den s.k. ”Tippen” vid Östersjön i Sura ansågs den uppenbarligen vara en regelbunden gäst: ”Den större strandpiparen rastade endast under flyttningen. På våren kunde man få se spel av den. ’Även lekar på marken utföras, då fåglarna låta höra sina jollrande och malande läten, ställa upp sig i stridsställning mot varandra, stöta ihop och jaga varandra springande.’ Ja, så beskriver Birger Andersson spelet med hjälp av Rosenbergs ’Fåglar i Sverige’.” (Göran Lundqvist 1972).

 

Övriga uppgifter från 1960- och 1970-talen bekräftar att arten sågs regelbundet i Västmanland under flyttningstider. Arne Eklöw (1970) nämner dock följande från Norsa i Munktorp: ”Lär ha häckat intill soptippen på andra sidan ån.”. Denna uppgift finns inte bekräftad någon annanstans och får betraktas som osäker.

 

De största (minst 25 ex.) ansamlingarna före 1976:

 

1972      45 r. Hötjärn i Grängesberg/Ljusnarsberg 13.8 (Kjell Bylin 1975, s. 321).

1973      25 r. Nötmyran i Västerfärnebo 19.8 (Bo Eriksson m.fl., opubl.).

 

Flyttning och övervintring

 

Större strandpiparen är en regelbunden och relativt talrik genomflyttare, även om antalet sedda varierar en del mellan olika år. Det stora flertalet fåglar rapporteras som rastande. Ett par ovanligt höga dagssummor av sträckande fåglar:

 

2003      21 str. (S) Gnien i Ramnäs 14.8 (FiV 35:110).

2014      36 str. (SV) Gnien 10.9 (Mikael Mälberg & Rose-Marie Mälberg, opubl.).

 

På vårsträcket ses de första fåglarna i slutet av mars eller i början av april. Det i särklass tidigaste fyndet gjordes den tidiga våren 1990, då en större strandpipare sågs vid Hedbo i Västerfärnebo den 10 mars (FiV 22:105). Sträcket kulminerar i mitten och slutet av maj, men pågår ofta ännu några dagar in i juni. Höstflyttningen inleds ofta redan i mitten av juni, kulminerar i augusti och klingar sedan av under september med enstaka kvardröjande in i oktober. Det hittills senaste fyndet gjordes vid Norsa i Munktorp den 14 oktober 2016 (Leif Johansson & Karl-Åke Haglund, opubl.). Något vinterfynd är inte känt. Mediandatum för första och sista vårobservation under perioden 1976-2017 är den 2 april respektive den 10 juni. Mediandatum för första och sista höstfynd under samma period är den 21 juni respektive den 30 september.

 

Period

Mediandatum för

 

första

vårobservation

sista

vårobservation

första

höstobservation

sista

höstobservation

1976-1985

8 april

5 juni

26 juni

25 september

1986-1995

4 april

5 juni

20 juni

27 september

1996-2005

30 mars

10 juni

20 juni

2 oktober

2006-2015

31 mars

12 juni

24 juni

29 september

2016-2017

1 april

12 juni

17 juni

9 oktober

 

Tidsmässig fördelning av fynd 1976-2017.

 

De största (minst 50 ex.) ansamlingarna av rastande större strandpipare 1976-2017:

 

2001      50 r. Hötjärn i Grängesberg/Ljusnarsberg 11.8 (FiV 33:76).

2009      51 r. Gorgen vid Hällby i Västerfärnebo 27.9 (FiV 41:82).

2010      62 r. Gorgen vid Hällby 23.5 (FiV 42[2-3]:32).

2013      64 r. Gorgen vid Prästgården i Västerfärnebo 29.5 (FiV 45[2-3]:35).

2013      Frövisjön i Skultuna 12-20.8, som mest 67 r. 12.8 (FiV 45[2-3]:35).

2014      56 r. Gnien vid Högbyn i Ramnäs 24.8 (FiV 46[2-3]:39).

2016      50 r. Frövisjön 20.8 (FiV 48[2-3]:41).

 

Rasförhållanden

 

Arten är i Sverige företrädd av två raser. Nominatrasen Ch. h. hiaticula häckar i södra Sverige, närmast vid kusten i Uppland och Södermanland, medan rasen Ch. h. tundrae (Lowe 1915) närmast häckar i norra Dalarna. De västmanländska fyndens rastillhörighet är inte känd och någon rasbestämd fågel har hittills aldrig rapporterats. Sannolikt torde dock Ch. h. tundrae dominera fyndbilden.

 

Publicerad 2018-04-19