Svartmes Periparus ater (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Svartmesen häckar i barr- och blandskog i hela Västmanland. Skillnaden mellan utbredningskartorna nedan antyder en minskning, men som mer sannolikt beror på bristande rapportering av en så pass allmänt förekommande art.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-30.6) 2007-2017.

 

Numerär

 

Inventeringar av naturskogsklädda öar i Mälaren under 1980-talet indikerar att svartmesen har ett arealkrav på 8-14 hektar skogsmark. Vid en inventering 1979-81 var den minsta ön med förekomst av svartmes 7,5 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne saknades dock svartmesen helt vid en noggrann inventering år 1981 (Thomas Skoglund 1981). Vid en inventering av Ängsö socken 1983-84 var Röholmen med sina 14 hektar den minsta ön med förekomst av svartmes (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

 

Om dessa värden är representativa för Västmanland som helhet skulle landskapet hysa 39 000 – 69 000 par svartmes. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har emellertid beräknat det västmanländska beståndet till blott 13 000 par, motsvarande en täthet av 2,4 par/km² skogsmark. Denna skillnad är svår att förklara, men skulle kunna bero på att mälaröarna hyser mer gynnsam biotop än vardagslandskapet i Västmanland generellt. Tyvärr saknas inventeringsdata från Skogslåglandet och Bergslagen, men jag väljer, något försiktigt, siffran 25 000 par i Västmanland.

 

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade en svag ökning följd av ett markant toppår 2000. Den långsiktiga trenden är statistiskt nästan signifikant (P<0,10; Thomas Pettersson, opubl.).

 

 

Historik

 

Johan Fischerström (1785) nämner följande i sin beskrivning av Mälaren: ”Svartmesen (P. ater) som håller til godo hvad som förekommer”.

 

I Örebro län var arten ”ej heller sällsynt” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 11). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns två svartmesar: ” Tillberga. 1876 S. Lampa” (nr. C 187); ”♂ Tillberga. 1876 S. Lampa” (nr. C 189). Åtminstone en av dessa var daterad 5 april 1876: ”Tillberga 1876 5/4 enl ex i Wås h. allm. lvks. museum” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

 

Andra anteckningar nyssnämnda kartotek antyder att svartmesen var tämligen allmänt häckande på 1920-talet: ”Köpingstr.: rätt så vanlig enl E Råberg; Torde enligt iakttagelser på skilda platser förekomma ej sällsynt över hela Wästmanland enl R. Tenow; Wästeråstr. ej ovanlig häckfågel, bo vid Tunby [Västerås] 1920 enl G. Nilsson”. Den senare uppgiften bekräftades ytterligare: ”Rätt vanlig. Häckade i Tunby 1920.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9].

 

I Lundby socken var svartmesen ”häckande, mindre allmän” (Sven-Olof Andersson 1954).

 

Bertil Walldén (1955, s. 231) skriver att svartmesen ”...återfunnit sin forna talrikhet...”, vilket kan tyda på att den hade minskat tidigare, kanske i samband med de stränga vintrarna på 1940-talet, men om detta finns inget skrivet. Även i slutet av 1960-talet nämns att svartmesen ökat i antal: ”Påtaglig ökning från 1968.” (Ingvar Granqvist 1970b); ”Svartmesen har ökat och förekommer i smärre flockar.” (Anonym 1969c); ”...och svartmes har ökat.” (Anonym 1970e); ”Däremot har svartmesen visat dominerande tendenser.” (Anonym 1970d).

 

Från Norsa i Munktorp rapporterade Arne Eklöw (1970) att ”Av sången att döma hyser kringliggande skogsmarker flera häckande par av denna art.”.

 

Under en månads vistelse 9 februari – 10 mars 1970 vid Finnåker i Fellingsbro noterade Göran Cederwall svartmesen ”sällan vid gården, i skogen ofta.” (Anonym 1970k).

 

Vid 13 inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades svartmes sex gånger med 1-3 ex. (Lars Lindell 1976).

 

Under sträckräkningar vid Gnien i Ramnäs 1975 noterades sammanlagt 12 svartmesar på hösten (Sören Larsson 1975b).

 

Flyttning och övervintring

 

Svartmesen får betecknas som i huvudsak stannfågel, men vissa höstar märks flyttningsrörelser. Hösten 2008 registrerades den mest omfattande flyttningen hittills med sammanlagt 1 008 individer noterade, 97 % av dem vid Kvicksund i Rytterne. De genom åren fem högsta dagssummorna kommer också från denna lokal:

 

2008      255 str. (S) Kvicksund i Rytterne 30.8 (FiV 40:106).

2008      503 str. (S) Kvicksund 31.8 (FiV 40:106).

2008      157 str. (S) Kvicksund 13.9 (FiV 40:106).

2012      114 str. (S) Kvicksund 29.9 (FiV 44[2-3]:54).

2012      103 str. (S) Kvicksund 6.10 (FiV 44[2-3]:54).

 

 

Veckovis fördelning av svartmesar som har rapporterats som sträckande 1976-2017.

 

Lokaler med fynd av sträckande svartmes 1976-2017. Prickens storlek indikerar det sammanlagda antalet rapporterade individer och pil anger uppgiven sträckriktning.

 

Två ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är kända, båda indikerande flyttningsrörelser i sydvästlig riktning höstetid: en årsunge som märktes på Signilskär i Ålands hav, Finland, den 16 september 1972, återfanns i Västerås den 25 september samma år, dvs. efter endast nio dagar (Lars Lindell 1973d); en bounge som märktes vid Olof-Jons damm i Sala den 18 juni 1985, kontrollerades vid Ässön i Närke den 9 september samma år (RC/Å 1987:3:78).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen P. a. ater.

 

Publicerad 2018-10-07