Svartmes Periparus ater (Linné 1758)

Utbredning

Svartmesen häckar i barr- och blandskog i hela Västmanland. Skillnaden mellan utbredningskartan nedan och den från 1974-1984 antyder en minskning, men som mer sannolikt beror på bristande rapportering av en så pass allmänt förekommande art.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-30.6) 2012-2022.

Numerär

Utgående från inventeringsresultat från 1980-talet, se nedan under Historik, och vid ett antagande att dessa täthetsvärden skulle vara representativa för Västmanland som helhet skulle landskapet hysa 39 000 – 69 000 par svartmes. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har emellertid beräknat det västmanländska beståndet till blott 13 000 par, motsvarande en täthet av 2,4 par/km² skogsmark. Denna skillnad är svår att förklara, men skulle kunna bero på att mälaröarna hyser mer gynnsam biotop än vardagslandskapet i Västmanland generellt. Tyvärr saknas inventeringsdata från Skogslåglandet och Bergslagen, men jag väljer, något försiktigt, siffran 25 000 par i Västmanland.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner följande i sin beskrivning av Mälaren: ”Svartmesen (P. ater) som håller til godo hvad som förekommer”.

I Örebro län var arten ”ej heller sällsynt” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 11). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns två svartmesar: ”♀ Tillberga. 1876 S. Lampa” (nr. C 187); ”♂ Tillberga. 1876 S. Lampa” (nr. C 189). Åtminstone en av dessa var daterad 5 april 1876: ”Tillberga 1876 5/4 enl ex i Wås h. allm. lvks. museum” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

Andra anteckningar i nyssnämnda kartotek antyder att svartmesen var tämligen allmänt häckande på 1920-talet: ”Köpingstr.: rätt så vanlig enl E Råberg; Torde enligt iakttagelser på skilda platser förekomma ej sällsynt över hela Wästmanland enl R. Tenow; Wästeråstr. ej ovanlig häckfågel, bo vid Tunby [Västerås] 1920 enl G. Nilsson”. Den senare uppgiften bekräftades ytterligare: ”Rätt vanlig. Häckade i Tunby 1920.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9].

I Lundby socken var svartmesen ”häckande, mindre allmän” (Sven-Olof Andersson 1954).

Bertil Walldén (1955, s. 231) skriver att svartmesen ”...återfunnit sin forna talrikhet...”, vilket kan tyda på att den hade minskat tidigare, kanske i samband med de stränga vintrarna på 1940-talet, men om detta finns inget skrivet. Även i slutet av 1960-talet nämns att svartmesen ökat i antal: ”Påtaglig ökning från 1968.” (Ingvar Granqvist 1970b); ”Svartmesen har ökat och förekommer i smärre flockar.” (Anonym 1969c); ”...och svartmes har ökat.” (Anonym 1970e); ”Däremot har svartmesen visat dominerande tendenser.” (Anonym 1970d).

Från Norsa i Munktorp rapporterade Arne Eklöw (1970) att ”Av sången att döma hyser kringliggande skogsmarker flera häckande par av denna art.”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Inventeringar av naturskogsklädda öar i Mälaren under 1980-talet indikerar att svartmesen har ett arealkrav på 8-14 hektar skogsmark. Vid en inventering 1979-1981 var den minsta ön med förekomst av svartmes 7,5 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne saknades dock svartmesen helt vid en noggrann inventering år 1981 (Thomas Skoglund 1981). Vid en inventering av Ängsö socken 1983-1984 var Röholmen med sina 14 hektar den minsta ön med förekomst av svartmes (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade en svag ökning följd av ett markant toppår 2000. Den långsiktiga trenden är statistiskt nästan signifikant (P<0,10; Thomas Pettersson, opubl.).

Under en månads vistelse 9 februari – 10 mars 1970 vid Finnåker i Fellingsbro noterade Göran Cederwall svartmesen ”sällan vid gården, i skogen ofta.” (Anonym 1970k).

Vid 13 inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades svartmes sex gånger med 1-3 ex. (Lars Lindell 1976).

Under sträckräkningar vid Gnien i Ramnäs 1975 noterades sammanlagt 12 svartmesar på hösten (Sören Larsson 1975b).

Flyttning och övervintring

Svartmesen får betecknas som i huvudsak stannfågel, men vissa höstar märks flyttningsrörelser. Hösten 2008 registrerades den mest omfattande flyttningen hittills med sammanlagt 1 008 individer noterade, 97 % av dem vid Kvicksund i Rytterne. De genom åren högsta dagssummorna kommer också från denna lokal:

2008      255 str. (S) Kvicksund i Rytterne 30.8 (FiV 40:106).

2008      503 str. (S) Kvicksund 31.8 (FiV 40:106).

2008      157 str. (S) Kvicksund 13.9 (FiV 40:106).

2012      114 str. (S) Kvicksund 29.9 (FiV 44[2-3]:54).

2012      103 str. (S) Kvicksund 6.10 (FiV 44[2-3]:54).

Antal sträckande svartmesar 2000-2022.

Veckovis fördelning av svartmesar som har rapporterats som sträckande 2000-2022.

Lokaler med fynd av sträckande svartmes 2000-2022. Prickens storlek indikerar det sammanlagda antalet rapporterade individer under perioden och pil anger uppgiven sträckriktning.

Två ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är kända, båda indikerande flyttningsrörelser i sydvästlig riktning på hösten: en årsunge som märktes på Signilskär i Ålands hav, Finland, den 16 september 1972, återfanns i Västerås den 25 september samma år, dvs. efter endast nio dagar (Lars Lindell 1973d); en bounge som märktes vid Olof-Jons damm i Sala den 18 juni 1985, kontrollerades vid Ässön i Närke den 9 september samma år (RC/Å 1987:3:78).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen P. a. ater.

Senast uppdaterad 2023-07-28