Tofsmes Lophophanes cristatus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Tofsmesen häckar allmänt i barr- och blandskog, främst tallskog, i hela Västmanland. I Västanfors och Västervåla betecknades tofsmesen som en ”...allmän häckfågel om än mindre talrik än övriga mesar.” (Leif Lejdelin 1984). Skillnaden mellan utbredningskartorna nedan antyder en minskning, men som mer sannolikt beror på bristande rapportering av en så pass allmänt förekommande art.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-84.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-30.6) 2007-2017.

 

Numerär

 

Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-81 var den minsta ön med förekomst av tofsmes 38 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne saknades tofsmesen helt vid en noggrann inventering år 1981 (Thomas Skoglund 1981).

 

En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-84 resulterade i sammanlagt 35 par, motsvarande en genomsnittlig täthet av 2,0 par/km² skogsmark. Stora Bockskär med sina 3 hektar var den minsta ön med förekomst av tofsmes (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 23 000 par, vilket motsvarar en genomsnittlig täthet av 4,2 par/km² skogsmark.

 

Historik

 

Tofsmesen nämns första gången av Johan Fischerström (1785) på följande, något anmärkningsvärda, sätt: ”Tofstitan eller Meshatten (Par. cristatus) som jag sedt smyga sig inuti visthus och äta kött”. I Örebro län sågs arten ”icke sällan både sommar och vinter” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 11).

 

I början av 1920-talet betecknades tofsmesen som ”Rätt vanlig. Häckfågel.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9] och från Virsbo i Ramnäs sades: ”Tofsmes i skogen, Virsbo” (Ur anonym och odaterad anteckning i V.N.F.:s arkiv, förvarat i Västerås stadsarkiv).

 

I Lundby socken var tofsmesen ”häckande, allmän” under perioden 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954) och från Norsa i Munktorp rapporterade Arne Eklöw (1970) att den ”Hörs förvånande ofta från skogsmarkerna större delen av året. Häckning trolig.”.

 

År 1972 betecknades tofsmesen som ”Allmän” (Ingvar Granqvist 1972).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns två skinnlagda tofsmesar från Norberg, den 29 oktober 1958 (Göran Frisk, in litt.).

 

Under en månads vistelse 9 februari – 10 mars 1970 vid Finnåker i Fellingsbro noterade Göran Cederwall tofsmesen ”sällan vid gården, i skogen ofta.” (Anonym 1970k).

 

Vid 13 inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades tofsmes elva gånger med 1-4 ex. (Lars Lindell 1976).

 

Flyttning och övervintring

 

Tofsmesen är en utpräglad stannfågel, men enstaka fåglar som har bedömts som sträckande har rapporterats vid tre tillfällen:

 

2004      1 str. (S) Skurusund i Ängsö 12.10 (Ralf Lundmark, opubl.

2010      1 str. (S) Kvicksund i Rytterne 18.9 (Pontus Lindberg & Viktor Eriksson, opubl.).

2011      1 str. (S) Kvicksund 17.9 (Pontus Lindberg & Viktor Eriksson, opubl.).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen L. c. cristatus.

 

Publicerad 2018-09-30