Tofsmes Lophophanes cristatus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Tofsmesen häckar allmänt i barr- och blandskog, främst tallskog, i hela Västmanland.

 

Rutor (5x5 km) med fynd, oavsett årstid, 2012-2022.

 

Numerär

 

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 23 000 par, vilket motsvarar en genomsnittlig täthet av 4,2 par/km² skogsmark. Under perioden 2012-2022 har tofsmesen rapporterats från sammanlagt 333 så kallade atlasrutor (5x5 km), oavsett årstid eftersom tofsmesen är en utpräglad stannfågel. Det motsvarar 76 % av det totala antalet rutor och 76 % av landskapets skogsmarksareal uppgår till 4 136 km². Med användande av nyssnämnda täthet, 4,2 par/km², ger det knappt 17 400 par. Ulf Ottossons m.fl. (2012) beräkning kan därför vara något i överkant. Populationens storlek synes inte ha genomgått någon större förändring under det senaste decenniet.

 

 

Historik

 

Tofsmesen nämns första gången av Johan Fischerström (1785) på följande, något anmärkningsvärda, sätt: ”Tofstitan eller Meshatten (Par. cristatus) som jag sedt smyga sig inuti visthus och äta kött”. I Örebro län sågs arten ”icke sällan både sommar och vinter” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 11).

 

I början av 1920-talet betecknades tofsmesen som ”Rätt vanlig. Häckfågel.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9] och från Virsbo i Ramnäs sades: ”Tofsmes i skogen, Virsbo” (Ur anonym och odaterad anteckning i V.N.F.:s arkiv, förvarat i Västerås stadsarkiv).

 

I Lundby socken var tofsmesen ”häckande, allmän” under perioden 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954) och från Norsa i Munktorp rapporterade Arne Eklöw (1970) att den ”Hörs förvånande ofta från skogsmarkerna större delen av året. Häckning trolig.”.

 

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

 

I Västanfors och Västervåla betecknades tofsmesen som en ”...allmän häckfågel om än mindre talrik än övriga mesar.” (Leif Lejdelin 1984).

 

Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-1981 var den minsta ön med förekomst av tofsmes 38 hektar (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne saknades tofsmesen helt vid en noggrann inventering år 1981 (Thomas Skoglund 1981).

 

En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-1984 resulterade i sammanlagt 35 par, motsvarande en genomsnittlig täthet av 2,0 par/km² skogsmark. Stora Bockskär med sina 3 hektar var den minsta ön med förekomst av tofsmes (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985).

 

År 1972 betecknades tofsmesen som ”Allmän” (Ingvar Granqvist 1972).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns två skinnlagda tofsmesar från Norberg, den 29 oktober 1958 (Göran Frisk, in litt.).

 

Under en månads vistelse 9 februari – 10 mars 1970 vid Finnåker i Fellingsbro noterade Göran Cederwall tofsmesen ”sällan vid gården, i skogen ofta.” (Anonym 1970k).

 

Vid 13 inventeringstillfällen vid Asköviken i Västerås-Barkarö vintern 1975/76 noterades tofsmes elva gånger med 1-4 ex. (Lars Lindell 1976).

 

Flyttning och övervintring

 

Tofsmesen är en utpräglad stannfågel, men enstaka fåglar har rapporterats som sträckande vid tre tillfällen:

 

2004      1 str. (S) Skurusund i Ängsö 12.10 (Ralf Lundmark, opubl.).

2010      1 str. (S) Kvicksund i Rytterne 18.9 (Pontus Lindberg & Viktor Eriksson, opubl.).

2011      1 str. (S) Kvicksund 17.9 (Pontus Lindberg & Viktor Eriksson, opubl.).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen L. c. cristatus.

 

Senast uppdaterad 2024-06-04