Gräsand Anas platyrhynchos Linné 1758

 

Utbredning

 

Gräsanden häckar allmänt i hela landskapet och vid alla typer av vatten.

 

 

Numerär

 

Inventeringsdata från större områden föreligger i några fall. En inventering av sjöarna i Lindesbergs kommun 1987-89 gav vid handen 142 par på 77 lokaler, motsvarande 1,45 par/km² sjöyta, högst frekvens i eutrofa sjöar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990). Av 19 inventerade myrar i västmanlandsdelen av Örebro län år 1981, fanns häckande gräsand på 8 av dem. Den genomsnittliga tätheten av gräsand på alla inventerade myrar var 0,60 par/km², men ser man till enbart de myrar som hyste arten, var den genomsnittliga tätheten 1,17 par/km² (Leif Sandgren 1982). Vid Asköviken och Tidö i Rytterne fanns 22 par 1982, vilket motsvarar 1,29 par/km² landarea (Thomas Skoglund 1983, 1983b). I Ängsö taxerades 72 par 1983, vilket innebär 1,66 par/km² sjöyta eller 0,99 par/km² land och vatten (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Från enstaka sjöar eller andra mindre områden föreligger följande data:

 

·      19 kullar Asköviken 1987; 12,67 par/km² sjöyta (Martin Green 1991).

·      15 par Holm i Västerås-Barkarö 1986; 6,64 par/km² landarea (Thomas Pettersson 1992).

·      17 par Storsjön i Möklinta 1983; 5,29 par/km² sjöyta (Stefan Björklund 1983).

·      20-40 par Nötmyran i Västerfärnebo 1985; 8-16 par/km² landarea (Åke Berg & Bo Eriksson 1992).

·      8 par Morskogasjön i Ramsberg 1989; 14,95 par/km² sjöyta (Mats Andersson 1990c, 1990e).

·      20 par Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg; 2,08 par/km² sjöyta (Berndt Larsson 1980).

 

För Mälarens del antas att tätheten i Ängsö är representativ, vilket inklusive en förmodad ökning under 1990-talet ger ca 500 par. Om värdena från Lindesbergs kommun i slutet av 1980-talet används för resten av landskapets sjöareal, erhålls ytterligare knappt 1 000 par. En förmodad generell ökning kan motivera en uppjustering till på sin höjd 1 500 par, dvs. sammanlagt ca 2 000 par i Västmanlands sjöar. Därtill kommer de gräsänder som häckar vid myrar, rinnande vatten och småvatten, inklusive i tätorter, förslagsvis 500 par. En sådan beräkning ger sålunda vid handen en populationsstorlek på ca 2 500 par i Västmanland. Ulf Ottossons m.fl. (2012) beräkning ligger avsevärt högre, 6 500 par.

 

Under de tolv jaktsäsongerna 1982/83-1993/94 sköts i genomsnitt 1 464 gräsänder per säsong i Västmanlands län, som mest 2 046 individer jaktåret 1982/83 (Lars Björk, in litt.).

 

Historik

 

Gräsanden har sannolikt en mycket lång historia i Västmanland. Subfossila fynd (ca 3200-2300 f. Kr.) föreligger från boplatsutgrävningar vid Äs i Romfartuna (Johannes Lepiksaar 1974).

 

I sin beskrivning av Mälaren skriver Johan Fischerström (1785): ”Gräsanden (A. Boschas) som finnes til myckenhet vid ängar och kärr med stark vassgång samt gyttiestrand, som hitkommer med de förste flyttfoglar och är alltid välkommen”. Beträffande Örebro län konstaterar Carl Rudolf Sundström (1868, s. 24), att gräsanden ”är länets allmännaste simfogel. Den häckar i de flesta sjöar och vattendrag”. Enligt L. A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff (1911-26, s. 338) kallades gräsandshannen för ”Andrik” i Västmanland. Arten var uppenbarligen ett intressant jaktbyte och från 1800-talet föreligger i sådana sammanhang en rad olika lägesrapporter beträffande tillgången. Exempelvis meddelade skogsförvaltaren C. A. Thorssén följande från Ramnäs:

 

1864      ”gräsänderna ha likaledes varit ovanligt sena, med medelmåttig tillgång” (SJNT 3:95).

1865      ”Gräsänder infunno sig under våren i mindre antal än vanligt. Kullarnes antal har varit ännu mindre, antagligen af den anledningen att äggen fröso bort” (SJNT 4:43).

 

Från slutet av samma årtionde föreligger också en räcka rapporter från ”Norbergs bergslag”, förmedlade av bruksförvaltare P. A. Timm:

 

1867      ”Gräsand: medelmåttig årgång” (SJNT 6:125).

1868      ”Gräsand, medelmåttig” (SJNT 7:55).

1869      ”Gräsand: tämligen god tillgång” (SJNT 8:13).

1870      ”…men å änder har det varit rätt god tillgång” (SJNT 9:49).

 

I arbogatrakten var tillgången år 1878 ”öfver medelmåttan” (SJNT 16:219), men från Nora bergslag kom dystrare rapporter året därpå, dvs. 1879: ”Rapphönsen kunna nära nog anses utdöda, hvilket öde så småningom äfven synes komma att drabba gräsänderna, som årligen minskas i antal” (SJNT 18:231). Minskning bekräftades också av Svenska jägareförbundets avdelning i östra Västmanland, vartill man också förde en förklaring: ”Gräsand: förekommer i rätt stort antal, ehuru en minskning år efter år iakttagits, beroende antagligen på inskränkning af lämpliga häckningsplatser, till följd af fortgående urdikning af mossar och kärr samt sänkning af sjöar och dammar” (SJNT 28:128-130). Avdelningen lämnade också följande årliga rapporter för åren 1891-95:

 

1891      ”Gräsand: Tillgången som vanligt, men kullarne i hög grad ojemna” (SJNT 29:133-134).

1892      ”Gräsand: synes vara i fortsatt aftagande i denna ort” (SJNT 30:128-129).

1893      ”Gräsand: årgången ytterst svag” (SJNT 31:215-216).

1894      ”Gräsand: fortfarande minskning” (SJNT 33:216).

1895      ”Gräsand aftagande, dopping tilltagande” (SJNT 34:213-214).

 

Från Fullerö i Västerås-Barkarö bekräftade F. V. Cronstedt, att gräsanden ”blir mer och mer sällsynt” (SJNT 33:202). En uppfattning om ett samband mellan gräsandens minskning och att skäggdoppingen Podiceps cristatus ökade, syntes vara förhärskande vid denna tid. Fr. W. Cronstedt (1896) skrev t.ex., att ”i min trakt har på senare år antalet doppingar betänkligt tilltagit, samtidigt med att andjakten försämrats”. Redaktionen tillade, att skäggdoppingen ”visat sig skada fisket och undantränga den allt sparsammare förekommande gräsanden” (Jägaren 2:149). Ännu ett vittnesmål om artens minskning samt ytterligare förslag angående orsakerna därtill, lämnades av signaturen ”H.” från Strömsholm i Kolbäck år 1892: ”För en tjugo år sedan var här en mycket god andjagt och andsträcket har för Ins. utgjort en lifslust. Men tillgången på dessa foglar har en längre följd af år varit i ständigt aftagande, synnerligast under de senaste åren och har någon gång nästan stått på nollpunkten. Den egentliga orsaken till detta bedröfliga förhållande ligger enligt min tanke ovilkorligen i förföljelserna vintertiden vid främmande kuster, men ligger väl ock till viss del i det småningom minskade sommar-vattenståndet i Mälaren. Också har ändernas jemförelsevis säkraste tillhåll, bladvassen, på flere håll af okänd anledning vissnat och gått ut.” (SJNT 30:52).

 

Förre inspektoren vid Tunadal i Köping, Axel E. Björkman, nedlade under 61 jaktsäsonger åren 1863-1923, sammanlagt 1 492 ”änder”, dvs. i genomsnitt ett par dussin per år och som mest under en säsong, 79 st. år 1886 (Oscar von Mentzer 1925). Enligt August Carlson (1894, s. 304) var gräsanden allmän bl.a. i ”Mälartrakterna” och A. Kempe (1911, s. 11) skriver: ”Vid stränderna af Mälaren och inlandets vatten är uttern ej sällsynt, och i dess vassbänkar och säfbestånd uppehålla sig änder i mängd, mest gräsänder, men äfven krickor, årtor o. a.”. Trots exploatering av Järlemossen i Ervalla rapporterades att ”af gräsänder häcka ännu ett eller annat par midt ibland torfstyckena, där de söka skydd för kråkor” (Adrian Giöbel 1904). En häckningsuppgift från den tiden föreligger också från Saladamm i Sala, där ”gräsänderna och de små näpna krickorna blevo bofasta i den grönskande sommarsjön” kring år 1900 (K. V. Ossian Dahlgren 1950). Även i början av 1900-talet kom rapporter om fortsatt minskning, bl.a. denna från Sala och Möklinta 1912: ”Dålig andjagtsäsong i Västmanland. Från Sala meddelades i början af augusti att andjagten inom länet dittills visat sig anmärkningsvärdt dålig och allmänt gifvit klent resultat. På eljes fina andmarker, såsom exempelvis uppe i Dalälfven, där man under vanliga goda andjagtsår kunna på en à två dagar skjuta 50–100 fåglar och därutöfver, har man i år ej kunnat komma till en högre skottlista än cirka tredjedelen af resultatet under goda år. Hvarpå den iögonenfallande knappare tillgången i år beror, har man ej nöjaktigt kunnat förklara, då äggläggningen och rufningen försiggingo under normala väderleksförhållanden” (SJT 50:261). Även relativt goda år syntes vara fallet, som t.ex. 1917: ”Gräsänderna hafva i de flesta län haft en god årgång, i Västmanland bättre än vanligt.” (SJT 55:138). Jaktåret 1914/15, dvs. i praktiken hösten 1914, sköts 3 801 gräsänder i Örebro län och 1 010 individer i Västmanlands län (SJT 53:184-185). Motsvarande siffror för de två jaktåren 1916 och 1917 sammantaget, var 4 459 respektive 3 000 fåglar. År 1921 sköts 24 gräsänder vid ”Hällefors bruks A.-B.” (SJT 60:253). År 1925 betecknades tillgången som ”medelgod” i både Västmanlands län och Örebro län, dessutom med ”iakttagen ökning” jämfört med året innan i det senare länet (SJT 64:142-143). Enligt en rapport från jaktvårdsföreningen i Västmanlands län fälldes 2 225 gräsänder i länet år 1925.

 

Under 1900-talet, till och med 1975, föreligger uppgifter om förekomst av gräsand från en mängd lokaler och områden. Allt tyder dock på att arten under perioden varit allmänt förekommande i praktiskt taget hela landskapet. I det följande nämns därför endast sådana uppgifter som uppger förändringar av numerären eller eljest är anmärkningsvärda. År 1946 rapporterade Kai Curry-Lindahl (1946) ”ökning” i Västmanland medan Anonym (1947) skrev följande om jaktåret 1946/47 i Västmanlands län: ”Den ökning, som de senaste åren kunnat förmärkas, synes ha efterträtts av en påtaglig nedgång”. Uppgifter från 1950 ”tala om lokala såväl ökningar som minskningar av gräsandstammen utan någon allmän tendens” (Kai Curry-Lindahl 1951). I Lundby socken ansågs gräsanden endast som ”tillfälligt häckande” åren 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954). Beträffande Asköviken skriver Hans Avelin (1958), att ”av änder är gräsanden den allmännaste, ehuru den starkt avtagit sedan äldre tider”. Även från Väringen i Ervalla/Näsby rapporterades nedgång: ”Av gräsand och kricka, som förr flög i stora svärmar, har krickan försvunnit och gräsanden avtar med varje år” (Erik Sjöstedt 1958). Inventeringsresultat från perioden före 1976 föreligger i två fall, dels 10 par vid Frövisjön i Skultuna år 1974 (Claes Karlsson & Sören Larsson 1976), dels 14 par vid Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg år 1975 (Leif Nilsson 1978). Större ansamlingar, dvs. minst 1 000 individer, är dokumenterade i följande fall:

 

1961      ”Den 3 april 1961 uppskattades antalet gräsänder i Fläcksjön till 2000-3000 ex” (Bo Eriksson 1977).

1970      Norsa i Munktorp: ”Uppträder ibland om hösten i flockar upp mot 1000 ex.” (Arne Eklöw 1970).

1973      Asköviken 12.8-2.9, som mest 1 200 ex. 31.8 (Thomas Pettersson m.fl., opubl.).

1974      Fläcksjön i Fläckebo 16-24.11, som mest 1 300 ex. 24.11 (Karl-Gunnar Källebrink, opubl.; Sören Larsson 1975c).

1974      1 000 ex. Hörendesjön i Karbenning/Västerfärnebo 17.11 (Sören Larsson 1975c).

 

Vid Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg ökade antalet höstrastande gräsänder kraftigt under perioden 1970-76 (Bertil Rahm 1977).

 

Gräsanden var känd som övervintrare även på 1800-talet, t.ex. i Örebro län: ”En och annan dröjer qvar äfven om vintern” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 24). Frekvensen var dock troligen inte alls av dagens mått. Från Möklinta finns t.ex. anteckningar om gräsandens ankomstdatum. Dessa anteckningar om flyttfåglars ankomst vid Botebo 1909-16 respektive Norra Heden 1916-31 i Möklinta gav följande ankomstdatum: 9 april 1911, 24 mars 1914, 7 april 1916 samt 20 april 1921 (Sivert Wester 1986). Matts Floderus (1912) berättar att övervintrande gräsänder uppträdde vid Svartån i Västerås med början vintern 1908/09: ”Vintern 1908-09 öfvervintrade ett par stycken i närheten af den längre upp i ån vid fallet (synligt på bilden) liggande kvarnen [Falkenbergska kvarnen], där de äfven åtnjöto vård och inom hvilken de ofta nattetid sökte skydd. Sedan des ha de för hvarje år i allt större antal stannat kvar äfven öfver vintern, så att deras antal denna vinter uppgår till ett 70-tal, stundom ända till ett 90-tal. Det växlande antalet synes bero därpå, att »stadsborna» tidtals få förstärkning från en annan, en mil högre upp i ån vid Forsby kvarn [Skultuna] liggande flock. Äfven på andra ställen i trakten, såsom vid Lisjö [Sura], Engelsberg [=Ängelsberg i Västervåla] m. fl. ställen pläga finnas dylika öfvervintrande flockar.”. Notisen är refererad även i SJT 50:193. Hialmar Rendahl (1916) rapporterade också följande: ”Västeråstrakten, Vst, öfv. ett 80-tal i Stensån. Företeelsen har observerats några år, och de öfvervintrandes antal har hvarje vinter ökats. - Fors, Väster Fernebo, Vst, öfv. 7 st. Förr iakttaget vid utfallet till Fors gård.”. En annan övervintringslokal var Linnékällan vid Lagårdssjön i Kolbäck: ”Om hösten, då alla andra vatten frysa till, samlas vid denna källa hundratals av de änder, som under sommaren växt upp i Strömsholms omgivningar. Det är endast gräsänder, som på denna plats söka utvaka den långa, trista vintertiden, för att när våren kommer, återigen sprida sig utefter alla vatten och leta rätt på lämpliga platser för sina balar.” (A. G. Bäckström 1924). Möjligen är det denna uppgift som L. A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff (1911-26, s. 339) hade i åtanke när de nämnde Strömsholm som en vinterlokal för gräsand. Nils Helger (1945) nämner följande från Hällefors: ”Ett antal gräsänder stannar kvar över vintern, därvid hänvisade till de öppna strömmande vattnen, såsom vid Hällefors och Sävenfors.”. Ett antal ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland föreligger. Ett troligen hyggligt antal gräsänder ringmärktes vid Bjurfors i Norberg på 1920-talet av professor Gustaf Lundberg. I vart fall föreligger flera återfynd, varav de mest avlägsna är följande fem:

 

·      En årsunge (♀), tagen ur bo vid Lidingö i Uppland, som märktes och släpptes vid Bjurfors den 22 juli 1914, sköts i Ostfriesland i nordvästra Tyskland den 16 januari 1925 (Anonym 1925).

·      En årsunge som märktes tillsammans med sina 6 syskon vid Bjurfors den 25 juli 1925, sköts på den ön Läsö i Kattegatt, Danmark, den 24 december 1925 (Einar Lönnberg 1926b).

·      En årsunge, sedermera moder till den nyssnämnda kullen om sju ungar, som märktes vid Bjurfors den 22 juli 1924, sköts vid Isefjorden på Själland i Danmark den 10 december 1925 (Einar Lönnberg 1926b).

·      En ringmärkt gräsand, märkt vid Bjurfors på gränsen till Västmanl 1926 27/7 av prof. G. Lundberg hade återfunnits i n. v. Sönderjylland [Danmark] 1927 enl. F. o. Fl. 1928, s. 20.” (V.N.F. 1928-03-24, § 7).

·      En ♂ som märktes vid Bjurfors sommaren 1927, sköts i Bretagne i nordvästra Frankrike den 17 mars 1934 (Einar Lönnberg 1934).

 

I ett fall har också en gräsand med utländsk ring återfunnits i Västmanland: ”En ringmärkt gräsand sköts enligt en tidningsnotis i Mälaren af hästskötaren O. Olsson vid Hässlö gård [Västerås] för någon tid sedan. Ringen bar numret 34 842 samt inskriften »Witherby. High Holborn, London». Sedan Mr. H. F. Witherby erhållit underrättelse om saken, har han meddelat, att gräsanden ifråga ringmärktes vid Stranraer, Wigtownshire i Skottland den 20 febr. 1914.” (Anonym 1917). En gräsand som märktes vid Harva i Uppland den 3 augusti 1940, hittades död vid Skorven i Rytterne senare samma år (GNM/Å 1941:75). Därutöver föreligger före 1976 följande två fynd i Västmanland av fåglar märkta annorstädes i Sverige:

 

·      En ♂ som märktes vid Göteborg i Västergötland den 16 mars 1965, sköts i Norberg den 6 oktober 1966 (RC/Å 1966:23).

·      En ♀ som märktes vid Malmö i Skåne den 23 januari 1966, återfanns död vid Hagbyån i Nora den 21 januari 1968 (RC/Å 1968:21).

 

Gräsänder med avvikande pigmentering har från tiden före 1976 rapporterats endast från Västerås. Bertil Walldén (1955, s. 241-242) skrev t.ex. angående Svartån i Västerås, att ”I många år har det i ån funnits en egendomlig ljusbrun färgvarietet av gräsand, som måste ha stark ärftlig förankring”. Walldén (1955, s. 244) skrev också, att ”Utanför på isen ligger stora flockar gräsänder, upp till 350 stycken, varibland en albinoform med helvit vingspegel och tre cm helvitt band om halsen”. Följande uppgifter är kända i övrigt:

 

1924      ”Gräsand Anas platyrhynca var. juv. Köpingstrakten 20/9 1924. V.N.F. Sk. av E. Råberg.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 11).

1924      ”Till Riksmuseet har av Västerås Naturvetenskapliga Förening för undersökning insänts en ung gräsand ♀ skjuten 20/9 1924, i det att man misstänkte, att det möjligen kunde vara en bastard. Detta är dock ej fallet, men anden har ett egendomligt utseende.” (Einar Lönnberg 1925b).

1926      ”Gräsand Anas platyrhynca (steril?) Västerås. 1926. V.N.F.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 13).

1926      ”I maj 1926 medförde grosshandl. Sundin från Västerås en gräsand, som tillhört de halvvilda änderna vid nämnda stad.” (Einar Lönnberg 1926).

1930      ”Bland änderna i Svartån hade flera bland fören:s ledamöter iakttagits en avvikande gräsandform (med huvudet sammetsbrunt, framryggen ljusbrun, översidan ljusare o.s.v.)” (V.N.F. 1930-01-25, § 9).

1930      ”Vidare meddelades, att bland änderna i Svartån vid Västerås sedan i somras visat sig 2 ex av en avvikande varietet av årsungar (♀), ljust beigefärgade med mörkare huvud, med stjärten nästan gul, vingspetsarna gråblå och näbben med gula kanter (= ♀); enl. ordf. hade en kull med 3 dyl. ungar detta års sommar utkläckts vid Ö. Holmen i Västeråsfjärden men sedermera förenat sig med andflockarna i Svartån.” (V.N.F. 1930-12-13, § 5).

1931      ”Bland gräsandflockarna i Svartån hade under hösten och vintern 1930-1931 visat sig en antagligen steril ♀ av gräsand med antydan till en vit ring frampå halsen och brun krävtrakt, enl. hrr Öberg och Tenow o prof. Lönnberg (Jfr föreg. likn. fynd publ. i F. o. Fl.).” (V.N.F. 1931-01-24, § 10).

1971      ”Oscar Danielsson meddelar, att han från veckan före jul till 5 februari sett ett ex av albino gräsand i Västerås. ’Den har hela vintern fört en vagabonderande tillvaro mellan Svartån och den damm vid Siggesborgsgatan, där jag bor. Avståndet mellan de två uppehållsorterna torde väl vara ca 2 km.’ I VLT stod att läsa, att en sommarstugeägare på Biskopsängen sett fågeln kläckas i en kull på 8 stycken. Kullen innehöll två albinos, som fotograferats.” (Anonym 1971e).

 

Från Sala rapporterade Ulf Tannlund (1926) följande ”häpnadsväckande råhet”: ”Sala stads damm har sedan flera år varit ett kärt tillhåll för ett antal gräsänder. När ungarna blivit någorlunda vuxna, har emellertid antalet plötsligt reducerats, utan att man kunnat förstå orsaken. För någon tid sedan skingrades dock i viss mån dunklet, i det en stackars andhona kom simmande med ett långt metspö efter sig; hon hade svalt kroken. Som fallet tyvärr icke är det enda, kan det icke räknas som en tillfällighet eller olyckshändelse – och man förstår nu hur de halvvuxna änderna kunnat försvinna utan att man hört någon som helst skottlossning vid dammen. Sala i juli 1926.”.

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd, juvenil hona från Köping den 24 oktober 1953 (Göran Frisk, in litt.).

 

Flyttning och övervintring

 

Gräsanden övervintrar relativt allmänt i Västmanland. I vilken utsträckning det är de inom landskapet häckande änderna som övervintrar, eller andra, är inte känt. Större (minst 500 ex.) koncentrationer uppträder regelbundet i Västerås (flera dellokaler) samt vid Köpingsån i Köping. I Västerås har som mest inräknats som mest 2 300 ex. vid Ångkraftverket den 3 januari 2006  (FiV 38:95). I Västanfors övervintrar ca 75-100 ex. vid ”kyrkbron” och vid Sundbo ca 15-20 ex. (Leif Lejdelin 1984). Ett hundratal övervintrar årligen i Hällefors och vid Sävsjön i Hällefors fanns 60 ex. under vintern 1984/85 (FiV 17:59). I Nora räknades gräsänder i mitten av januari årligen 1987-91. Under dessa år varierade antalet mellan som lägst 75 ex. 1988 till som mest 108 ex. 1990 (Peter Bernövall 1992).

 

På våren tycks ett relativt kraftigt nordostriktat sträck, i slutet av mars till början av april, beröra åtminstone de östra delarna av landskapet, då stora ansamlingar kan ses rasta. De största (minst 1 000 ex.) våransamlingarna 1976-2017 är följande:

 

1978      >1 000 ex. Fläcksjön i Fläckebo våren (Bo Eriksson 1979).

1982      1 000 ex. Fläcksjön 14.4 (Berndt Söderlund, opubl.).

1988      Gnien i Ramnäs 10-17.4, som mest 1 100 ex. 17.4 (Sören Larsson, opubl.).

1992      2 200 ex. Svartån vid Sand i Västerfärnebo 19.3 (FiV 24:91).

1992      Gnien 25.3-8.4, som mest 1 225 ex. 8.4 (FiV 24:91).

1993      1 210 ex. Fläcksjön 25.4 (FiV 25:72).

1994      1 000 ex. Fläcksjön 7.4 (FiV 26:114).

1994      1 550 ex. Gorgen i Västerfärnebo 12.4 (FiV 26:114).

2002      1 120 ex. Gnien 26.3 (FiV 34:96-97).

2006      3 200 ex. Munkängen i Västerås 23.3 (FiV 38:95).

2007      2 000 ex. Munkängen 3.3 (FiV 39:49).

2014      Gorgen vid Hällby i Västerfärnebo 9.3-2.4, som mest 1 020 r. 28.3 (FiV 46[2-3]:25).

2015      1 100 r. Gorgen vid Hällby 12.3 (FiV 47[2-3]:27).

2015      1 200 r. Nötmyran i Västerfärnebo 17.3 (FiV 47[2-3]:27).

2016      1 500 r. Gorgen vid Hällby 26.3 (FiV 48[2-3]:30).

 

 

 

 

 

Höststräcket är mer diffust och tycks vara utdraget från åtminstone september till november. Större (minst 1 000 ex.) ansamlingar från perioden augusti-december 1976-2017 är kända enligt följande:

 

1982      1 000 ex. Asköviken 17.10 (FiV 14:93).

1987      1 038 ex. Västerås stad 8.12 (Martin Green, opubl.).

1989      1 000 ex. Asköviken 20.9 (FiV 21:61).

1997      2 000 ex. Gamla hamnen i Västerås 29.11 (FiV 29:125).

2000      Gnien i Ramnäs 1-29.9, som mest 1 300 ex. 28.9 (FiV 32:62).

2000      1 100 ex. Fläcksjön i Fläckebo 3.12 (FiV 32:62).

2003      1 000 ex. Västra hamnen i Västerås 17.11 (FiV 35:94).

2004      Östra hamnen i Västerås 27.11-19.12, som mest 1 300 ex. 7.12 (FiV 36:108).

2004      1 300 r. Västeråsfjärden i Västerås 1.12 (FiV 36:108).

2005      Östra hamnen i Västerås 23-30.12, som mest 1 500 ex. 30.12 (FiV 37:97).

2006      Västeråsfjärden i Västerås 9.11-30.12, som mest 1 500 ex. 30.12 (FiV 38:95).

2008      1 000 ex. Asköviken 20.9 (FiV 40:49).

2008      1 300 ex. Norsa i Munktorp 27.9 (FiV 40:49).

2009      Asköviken 4.9-4.10, som mest 1 700 ex. 4.10 (FiV 41:66).

2009      Munkängen i Västerås 23-25.12, som mest 2 000 ex. 25.12 (FiV 41:66).

2009      1 200 r. Fläcksjön i Fläckebo 1.12 (FiV 41:66).

2010      1000 ex. Asköviken 16.9 (FiV 42[2-3]:22).

2010      Munkängen i Västerås 29.11-30.12, som mest 1000 ex. vid flera tillfällen (FiV 42[2-3]:22).

2012      Asköviken 8.9-13.10, som mest 1200 ex. 25.9 och 28.9 (FiV 44[2-3]:23).

2012      Frövisjön i Skultuna 26.9-14.10, som mest 1000 ex. 26.9 (FiV 44[2-3]:23).

2016      1 000 r. Munkängen i Västerås 12.12 (FiV 48[2-3]:30).

 

Sammantaget synes gräsanden ha ökat i antal under såväl 1980- som 1990-talen.

 

Fyra fynd i Västmanland under perioden 1976-2017 av annorstädes ringmärkta fåglar föreligger. Samtliga märktes senhöst eller vinter och återfanns i flertalet fall i samband med jakt. Förteckning över fynden:

 

·      1 ♂ som märktes vid Göteborg i Västergötland den 7 februari 1967, sköts vid Västra Noren i Gunnilbo den 4 september 1976 (RC/Å 1976:3:21).

·      1 ♂ som märktes vid Malmö i Skåne den 21 januari 1980, återfanns död vid Långsjön i Sura den 28 april 1987 (RC/Å 1987:3:24).

·      1 ♂ som märktes vid Malmö den 20 januari 1985, sköts vid Axholm i Fläckebo den 21 augusti 1985 (RC/Å 1985:3:21).

·      1 ♂ som märktes vid Hemmelmarker See, Schleswig-Holstein, i norra Tyskland den 20 november 1985, sköts vid Tidö i Rytterne i mitten av oktober 1996 (Ringmärkningscentralen, in litt.).

 

Övrigt

 

Lars Löfgren (1982) rapporterade kraftig isbildning på gräsänders näbbar vid Arbogaån i Arboga vintern 1981/82. Upp emot ett tjugotal av totalt ca 120 gräsänder hade sina näbbar ”överfrusna” i februari 1982. Denna höga andel beskriver dock Ulf Eriksson (1986) som ”tydligen ett lokalt problem”. Peter Bernövall (1992) noterade, att övervintrande gräsänder vid Bornsån och Järleån i Nora ”ofta dyker efter föda (snäckor)”. Vattendjupet befanns vara 90-120 cm och på bottnen fanns bl.a. rikligt med snäckan Viviparus viviparus (Linné 1758) liksom några andra molluskarter (Peter Bernövall 1986). Under perioden 1976-2004 är gräsänder med avvikande pigmentering sannolikt kraftigt underrapporterade, men följande är kända:

 

1984      1 ”albino” Asköviken 9.10 och 14.10 (Per Magnusson & Thomas Pettersson, opubl.).

1986      1 ”albino” Mossfallet i Sura 24.4 (Yngve Pettersson, opubl.).

1990      1 ”albino” Gnien i Ramnäs 23.3 (Bo Persson, opubl.).

1990      1 ”albino” Runnskär i Köping 5.7 (Kurt Lindström, opubl.).

1991      2 ”med ’fel’ färg, beige Leucism” Köpingsån i Köping 4.2 (Kurt Lindström, opubl.).

1991      ”1 st helalbino och 2 st mycket mörkbruna med vita bröst (melanism-albinism)” Köpingsån i Köping 23.11 (Kurt Lindström, opubl.).

1991      ”1 albinism-melanism” Köpingsån 28.11 (Kurt Lindström, opubl.).

1991      ”1 albinism och 1 melanism-albinism” Köpingsån 2-15.12 (Kurt Lindström, opubl.).

1991      ”1 albinism” Köpingsån 21.12 och 27.12 (Kurt Lindström, opubl.).

1992      1-2 ”mycket mörkbruna med helvita bröst (melanism-partiell albinism)” Köpingsån 1.1-23.2 (Kurt Lindström, opubl.).

1992      1-2 ”helalbinos” Köpingsån 13.1 och 23.2 (Kurt Lindström, opubl.).

1992      1 ”helalbino” Köpingsån 1.11-13.12 (Kurt Lindström, opubl.).

1993      1 ”albino” Köpingsån 8.3 (Kurt Lindström, opubl.).

1993      1 ”albino” Köpingsån 17.10 (Kurt Lindström, opubl.).

1995      1 ”albino” Sörsalbo i Västerfärnebo 23.4 (Bo Persson, opubl.).

1997      9 ”leucistiska” Gamla hamnen i Västerås 29.11 (FiV 29:125).

2001      1 ”leucism” Malmön i Köping 7.10 (Jörgen Lindberg, opubl.).

2001      1 ”albinistisk” ♀ Vallby i Västerås 18.12 (Thomas Pettersson, opubl.).

2005      1 ”leucistisk” Björnöbron i Västerås 23.10 (FiV 37:97).

2005      1 ”leucistisk” Östra hamnen i Västerås 30.10 (FiV 37:97).

2006      5 ”leucistiska” Östra hamnen i Västerås 23.1 (FiV 38:95).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen A. p. platyrhynchos.

 

Kommentar

 

Sammanlagt 12 fynd av hybrider mellan gräsand och stjärtand Anas acuta är kända:

 

1984      1 ex. Ångkraftverket i Västerås 26.2 (Roland Thuvander, opubl.).

1992      1 ♂ Labodasjön i Karbenning 14.4 (FiV 24:92).

1997      1 ♂ Asköviken i Västerås-Barkarö 13-19.4 (FiV 29:126).

1998      1 ♂ Gränasjön i Haraker 20.6 (FiV 30[2]:23).

1999      1 ♂ Sörsalbo i Västerfärnebo 8.4 (FiV 31:103).

1999      1 ♂ Skepplinge i Haraker 1.5 (FiV 31:103).

2000      1 ♂ Fläcksjön vid Näs i Fläckebo 7.4 (FiV 32:62).

2008      1 ♂ Gyttorps reningsdamm i Nora 16-18.5 (FiV 40:49).

2009      1 ♂ Södra Ås i Nora 5-6.4 (FiV 41:67). 1 ♂  Gyttorps reningsdamm 18.5 (FiV 41:67; VF Suppl. 50:57).

2010      1 ♂ r. Södra Ås i Nora 3-6.4 (FiV 42[2-3]:22).               

2010      1 r. Norsa i Munktorp 9.5 (FiV 42[2-3]:22).

2011      1 ♂ r. Frövisjön i Skultuna 6.4 (FiV 43[2-3]:23).

 

Senast uppdaterad 2018-08-10