Dalripa Lagopus lagopus (Linné 1758)

 

Förekomst

 

Dalripan är en mycket sällsynt gäst till landskapets nordvästligaste delar och under perioden 1976-2017 är tre fynd kända:

 

1983      Flera snölegor med spillning Gränsjöhöjden i Hällefors (FiV 20:79).

1989      1 ex. Bäckegruvan i Ramsberg 28.4 (FiV 21:68).

2000      1 ex. Römyren i Hjulsjö 6.1 (FiV 32:71).

 

Historik

 

Flera uppgifter gör gällande att dalripan tidigare har förekommit häckande med en fast stam i Bergslagen, enligt följande indikation redan på 1500-talet: ”Enligt skildringar om gamla tiders jaktförhållanden, fanns för några sekler tillbaka dalripan allmänt i Bergslagen. Så beskrives t. ex. i den historiska bergslags­romanen ’Eld, blod och järn’... ...huru nybyggarna, som under Gustaf Vasas och hans söners regeringstid bröto bygd och 'kokade järn' i skogarna kring 'Lindesby' [Järnboås eller Lindes] och 'Noraby', allmänt snarade ripor. Sedan dess har dalripan blivit mycket sällsynt, men finnes dock alltjämt ytterst sparsamt kvar i Bergslagen på enstaka platser längst norrut, såsom inom Ljusnarsbergs och Sävsnäs [Dalarna] socknar vid gränsen mot Dalarna.” (Henrik Dieden 1950).

 

De första konkreta fynduppgifterna härrör från Skinnskatteberg i början av 1800-talet: ”Gammal jagtjournal. Ur rent kuriositetsintresse må det vara oss tillåtet att publicera efterföljande afskrift af den jagtjournal, som af brukspatron Wilhelm Hisinger fördes för åren 1794-1823 vid Skinnskattebergs och Baggå bruk i Västmanland. [---] Jagtjournal.” Enstaka ”ripor” sköts 1817 resp. 1819 medan tre sköts år 1818  (SJNT 46:73-74). Från återstoden av 1800-talet föreligger följande uppgifter:

 

1878      Från trakten av Högfors i Ljusnarsberg berättas att ”endast ripkullarne, som voro af normal storlek, gjorde undantag” från glesa bestånd av tjäder och orre. ”Så inbragte två dagars jagt i de nordligaste markerna endast lika många tiotal foglar, mestadels ripor, och tre andra jagtdagar i de östliga markerna skaffade mig obetydligt flere skott, äfven då mest ripor och deribland ett jemförelsevis större antal gamla tuppar. Specifikationen har följande utseende: 3 harar, 1 gammal och 1 ung tjädertupp, 11 orrar och 28 ripor” (SJNT 16:171).

1879      ”Den sydligaste del af Sverige der man återfinner henne är i Örebro läns nordliga trakter...” (SJNT 17:143).

1884      ”En dalripa har, såsom en af våra vänner underrättat oss om, denna vinter [1883/84] blifvit skjuten i Kihls socken, söder om Nora stad, Örebro län. Antagligen har hon kommit från länets nordligaste del, hvarest dalripor i ej så alldeles obetydlig mängd finnas, så att små nätta jagter kunna anställas af jagträttsinnehafvarne. Jemför Tidskriftens 13:de årg. (1875) sid. 221.” (SJNT 22:72).

1888      ”Vieles erinnert hier [Hällefors] an Norrland: der Vielfras ist nicht selten; Moorhühner [=dalripa], Unglücksheher och Bergfinken brüten hier, u. s. w.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 16).

 

Detta antyder en regelbunden förekomst under 1800-talet, kanske även ett stycke in på 1900-talet. Det synes dock oklart när den fasta stammen försvann från Västmanland. Nedanstående uppgifter ger ett intryck av att leva vidare utan ytterligare bekräftelser i form av fynddata, men dalripan tycks ha uppträtt åtminstone sporadiskt under 1900-talets början.

 

1915      ”I vårt land finnes hon ännu i Hälsingland, Dalarne, Västmanland, Värmland...” (Einar Lönnberg 1915, s. 186).

1922      ”...i Västmanland mellan Söderbärke [Dalarna!] och Ramsberg samt vid Kloten (meddel. av E. Wibeck och S. Hederström) samt ej sällsynt i de nordligaste delarna av Örebro län (sv. Jäg. 1895, s.221)”  (Sven Ekman 1922, s. 170).

1926      ”...även i Västmanland anges dalripan förekomma (E. Lönnberg 1916). [---] Professor E. Lönnberg har godhetsfullt meddelat, att ’uppgiften om att dalripa förekommer sporadiskt i Västmanland, lämnades mig 1909 el. 1910 av jägare, som deltogo i Sv. Jägarförbundets årsmöte. Vem det var, kan jag nu ej med säkerhet erinra mig.’ - Häckar dalripan regelbundet i Västmanland, är det väl troligast i landskapets nordvästra hörn, som ju ej ligger långt från de värmländska häckplatserna (L. A. J-d).” (L.A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff 1911-26, s. 204).

1926      ”Tabell utvisande förekomsten av en del villebrådsarter vid jakttidens början 1925 samt iakttagen ökning + eller minskning – sedan 1924. Vid angivandet av vilttillgången utmärker: 10–8 olika grader av riklig förekomst, 7–5 medelgod, 4–2 mindre god, 1 tillfällig, 0 ingen. [För Örebro län anges ”1+” för ”ripa”]” (SJT 64:142-143).

1939      ”I Västmanland skulle dalripor finnas mellan Söderbärke [Dalarna] och Rams­berg samt vid Kloten 10) [”10) Ekman, Widell.”].” (Paul Rosenius 1927-39, s. 348).

1945      ”En liten stam av dalripa finnes sedan länge kvar i norra delen av Ljusnars­bergs s:n i Västmanland (H. Swederus).” (Kai Curry-Lindahl 1945).

1948      ”Häckar allmänt-sparsamt från Vrm, Vstm och Gstr till n. Lpl.” (SOF 1948, s. 84).

1949      ”...därjämte träffas hon sällsynt i norra delen av Örebro län.” (Hialmar Rendahl 1949, s. 420).

1949      ”Arten finns fortfarande... ...med en liten stam i Ljusnarsbergs s:n, Västman­land (H. Swederus).” (Kai Curry-Lindahl 1949).

1951      ”Man kan finna häckande dalripor ned till Värmland och Västmanland...” (Gunnar Svärdson & Sigfrid Durango 1950-51, s. 574).

1951      ”...i norra delen av Ljusnarsberg i Västmanland finns alltjämt en liten stam (H. Swederus), som man gärna önskar få fridlyst.” (Kai Curry-Lindahl 1951).

1958      ”Nordliga arter med sydgränsen för sin utbredning förlagd till provinsens norra del äro vitryggig hackspett och tretåig hackspett. Slagugglan, de norrländska skogarnas 'kattuggla', ävensom dalripan torde också böra räknas hit. [---] Dalripan påträffas stundom på och vid Eskilsberget, där Värmlands, Dalarnas och Västmanlands gränser sammanstråla (Edvard Rådberg).” (Bengt H. Girell 1958, s. 107).

1958      ”En liten stam av dalripa har i det längsta sökt hålla sig kvar på ett par fjällbetonade höjdlägen men synes trots fridlysning vara på väg att utplånas.” (Axel Forsberg 1958, s. 414).

1962      ”Häckar sparsamt-tämligen allmänt i snårig skogs- och mossmark från Vrm, Nrk, Vstm och Gstr till T Lpm...” (SOF 1962, s. 43).

1963      ”En liten dalripstam finns fortfarande kvar i norra delen av Ljusnarsbergs socken i Västmanland (Swederus enligt Kai Curry-Lindahl 1945, 1949, 1951, Girell 1958).” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 577).

1970      ”Häckar sparsamt-tämligen allmänt i snårig skogs- och mossmark från Vrm, Vstm till T Lpm.” (SOF 1970, s. 57).

 

Först år 1972 dementerades uppgiften: ”Den stam av dalripa, som i litteraturen uppges från Ljusnarsbergs socken, finns dock ej längre kvar.” (VF 31:277).

 

Dalripan har också varit föremål för utplantering vid åtminstone tre tillfällen under 1900-talet:

 

1922           ”Våren 1922 utsläpptes sammanlagt 13 par finska dalripor vid Husby [Nora] nära Norasjön samt å Pershyttan [Nora] och Ramshyttan [Kil].” (Henrik Dieden 1950).

1932-34      1932 och 1934 släpptes resp. 4 och 6 par ripor på Spannarbodabrännan å Grönbo kronopark [Fellingsbro]. Åtminstone i några fall kunde häckning konstateras, men varaktigt resultat uppnåddes icke vid något av dessa försök...” (Henrik Dieden 1950). ”Ripa (Dalripa) Av de 1932 och 1934 å spannarbodabrännan inplanterade 11 paren ripor har icke någon kull med säkerhet iakttagits under 1937; endast en och annan gång ha ripor blivit sedda enstaka eller parvis på brännan och även utanför denna.” (ÖLJÅ 1937-38, s. 176-177).

 

Därefter föreligger endast ett fynd före 1976:

 

1969      ”1 ex. hördes under två veckors tid i maj 1969 vid Näverkärret [Västra Skedvi], Riddarhyttan (Sten Unnerstedt). Arten har sannolikt ej häckat i Vstm under de senaste årtiondena.” (VF 33:249).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen L. l. lagopus.

 

Senast uppdaterad 2018-08-11