Dubbelbeckasin Gallinago media (Latham 1787)

 

Förekomst

 

Dubbelbeckasinen uppträder sällsynt som genomflyttare vår och höst, men har observerats årligen sedan 1983. Lek har förekommit troligen varje år. Det är mycket tveksamt om någon häckning ägt rum under perioden 1976-2017, även om enstaka sena vårfynd och sommarfynd gjorts och antalet lekande fåglar har tenderat att öka, speciellt under 1990-talet. Det torde likväl vara sannolikt att merparten av fåglarna, inklusive de lekande, är på genomflyttning. Under perioden 1976-2017 har bl.a. lekande dubbelbeckasiner noterats sent på året (häckningstid), fr.o.m. den 21 maj, 15 av åren. Det kan noteras att flera av dessa vårar, t.ex. 1987, 1991 och 1995, var sena och kalla med flera bakslag i vädret. Sent uppträdande dubbelbeckasiner kan därför, åtminstone i viss utsträckning, vara ett uttryck för försenad flyttning.

 

Den i särklass mest frekventa lokalen är Nötmyran i Västerfärnebo, där arten bl.a. uppträdde årligen 1987-95, vissa vårar med flera lekande, som mest 6 ex. i maj 1992 (FiV 24:104; VF Suppl. 19:54-55). Två andra lokaler med observation under häckningstid mer än en vår, är Gnien i Ramnäs och Sörängarna i Lindes. Mot bakgrund av att dubbelbeckasinen normalt sett iakttagits ytterst sällan under månaderna juni och juli, är sex observationer av 1-2 ex. vid Västvalla i Fellingsbro 28 maj – 8 juli 1994 (FiV 26:127) särskilt notabelt.

 

Lokaler med lekande dubbelbeckasin efter 20 maj, 1976-2017.

 

 

 

 

 

 

Historik

 

Flera uppgifter i den äldre litteraturen vittnar samstämmigt om att dubbelbeckasinen tidigare förekom tämligen allmänt i åtminstone delar av Västmanland. Tidigast är förste hovjägmästaren Johan Ludvig Bogislaus von Greiff (1828, s. 91) med sin målande beskrivning av en lekplats på någon av hans ägor, kanske Gillberga i Dingtuna eller Åbylund i Romfartuna, men sannolikt i slutet av 1700-talet: ”Redan war jag 30 års gammal Jägare, då jag kom under fund med att dubbla Beccasin slog lek om wåren. De hade slagit till på samma ställe der jag hade en god orrlek; jag hörde en hel wår deras läte, men observerade dem aldrig, hwarföre jag trodde det wara någon sort stora maskar eller grodor, som lågo ner uti marken, men sluteligen blef jag warse att det war dubbla beckasiner, som sprungo som stora råttor emellan tufworna. Lätet är som börjades det med ett tungslag, hwarpå fyra eller fem högre följde, och efteråt en sugning, under hwilken han yfwes och skakar med wingarna.”.

 

En jaktjournal, förd av brukspatron Wilhelm Hisinger vid Skinnskattebergs och Baggå bruk i Skinnskatteberg, åren 1794-1823, avskriven och publicerad senare (SJNT 46:73-74), ger upplysning om att ”Beckasin”, arten tyvärr inte uppgiven, jagades regelbundet i dessa trakter. Beckasiner sköts sexton av de trettio år journalen omfattar, de tidigaste 1794. Oftast nedlades endast låga antal per år, som mest 16 st. år 1801. I dagbok, förd av friherre Mathias Alexander von Ungern-Sternberg, framgår av skottlistor från jakter ”mellan Enköping och Vesterås” bl.a. ”19 beckasiner” år 1801 och ”33 beckasiner” år 1804 (SJNT 19:28-33). Johan Wilhelm Lindblad (1863) anförde om dubbelbeckasinen, att ”I mellersta Sverige förekommer han mera allmänt, dels i enstaka par på kärrängar och sjöängar, dels i större antal i de gräsbeväxta ådalarna.”, men ”i Westmanland förekommer han föga, utom i landskapets östligaste del”. I Arboga skolors fågelsamling finns en dubbelbeckasin: ”♀ Arboga 1872 Hr. VeterinärLäk. R. Silfverhjelm” (Ulf Eriksson 1985) och i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar ytterligare en, tyvärr odaterad, men sannolikt från 1800-talets senare del: ”Hagbyholm. [Irsta] C.T.A. v. Post.” (nr. C 72). Från Arboga föreligger också följande uppgift: ”Hona, ung, 14 augusti 1877, Arboga, Silfverhjelm.” (C. J. Sundevall & J. G. H. Kinberg 1856-86, s. 609). I Örebro län betecknades dubbelbeckasinen av Carl Rudolf Sundström (1868, s. 21) som ”ej sällsynt”. En dubbelbeckasin rapporterades skjuten vid Stora Ekeby i Rytterne, något av åren 1897-1902 (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala). Att dubbelbeckasinen var ett eftertraktat jaktbyte vittnar K. V. Ossian Dahlgren (1950, s. 30) om: ”Även dubbelbeckasinen höll till vid vår sjö [Saladamm i Sala]. I dagboken för den 9 augusti 1896 har författaren antecknat, att det vankades beckasiner till middagen. [---] De små läckra vadarfåglarna hade skjutits vid Sala-damm av apotekare Hjalmar Hellbom (1859-1928; son till den bekante lavkännaren P. J. Hellbom i Örebro)...”.

 

I slutet av 1800-talet och i början av 1900-talet tycks arten ha minskat dramatiskt, om vilket flera uppgifter finns. Svenska jägarförbundets avdelning i östra Västmanland rapporterade arten som ”sällsynt” år 1889 (SJNT 28:130) och året därpå: ”Dubbel, mycket sparsamt” (SJNT 29:134). Avdelningen anger också för år 1894: ”Beckasin: årgången ytterst svag.” (SJNT 33:216), dock utan att ange vilken art som åsyftades. A. Kempe (1911, s. 10) antydde också i sin beskrivning av Västmanlands län, att dubbelbeckasinen där ”numera är sällsynt”. Att minskningen också tycktes gå snabbt, framgår särskilt av Matts Floderus (1925): ”I V. Färnebo omkr. 1900 allmän utmed Svartån, nu där sällsynt, om ens förekommande... ...i Köpingstrakten ej vanlig, i Västmanlands län 41 ex. skjutna 1923”. Uppgiften från Västerfärnebo hade lämnats av Karl Alexandersson; ”Var omkring 1900 allmän i Vester Fernebo utmed Svartån men är säkerligen nu där sällsynt, om ens förekommande.” (anteckningar daterade den 19 november 1924, förvarade i Västerås stadsarkiv). Bengt H. Girell (1958, s. 118) kommen­terade uppgiften så här: ”Den som sett dessa ängar [”väster om Västerfärnebo kyrka finnas vidsträckta slåtterängar på ömse sidor om ån”], som på den tiden måste ha varit betydligt mera sumpiga än nu, kan väl föreställa sig, att de måste ha utgjort en lämplig biotop för denna nu så ytterligt sällsynta fågel”. Av de 41 skjutna fåglarna 1923, fälldes samtliga inom ett begränsat område i norra Västmanland; ”varav 30 i V. Våla hd o 11 i Norbergs” [Bil E till V.N.F. 1923-10-20]”. Året därpå meddelade Västmanlands läns jaktvårdsförening rapport om 5 fällda dubbelbeckasiner i länet (V.N.F. 1925-04-26, § 9) och år 1925 fälldes 11 fåglar. Sammantaget bedömdes förekomsten 1925 som mindre god i Västmanlands län medan arten betecknades endast som tillfällig i Örebro län (SJT 64:142-143). Skogvaktaren på Ängsö, H. Nordahl, skrev dock i brev den 25 maj 1925 till lektor O. M. Floderus, att ”Av vadarfåglar finnas i ganska stort antal enkel- och dubbelbeckasinen”.

 

Därefter tycks uppgifter om dubbelbeckasin i Västmanland saknas helt fram till 1950-talet och följande fynduppgifter föreligger t.o.m. 1975:

 

1950-talBåde vår och höst är dubbelbeckasinen iakttagen, även om den inte var särskilt vanlig [”Tippen” vid Östersjön i Sura; 1950-talet].” (Göran Lundqvist 1972).

1954      ”1 ex. skrämdes upp från en tuväng vid Askö den 12.9.1954. Arten mycket sällsynt där.” (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956).

1958      ”Den 21.9.1958 stöttes ett ex. upp vid Asköviken (Leif Eriksson, Hans-Olof Hellkvist).” (VF 21: 316).

1963      1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 8.5 (Christer Svensk m.fl. 1964).

1965      1 ex. Sjömosjön i Fellingsbro 18.7 (Jan-Erik Malmstigen 1988d).

1965      ”Kjell Lundberg: Iakttagelser vid Frövisjön; dubbelbeckasin...” (V.N.F. 1965-11-08).

1966      1 ex. Sundbo i Västanfors 23.4 (Per Ålind, opubl.).

1967      1 ex. Gussjön i Fläckebo 10.9 (Bertil Olsson 1968).

1969      1 ex. Backgården i Västanfors 3.5 (Per Ålind, opubl.).

1969      1 ex. Flängan i Norberg 7.5 (Per Ålind, opubl.).

1969      ”1 ex Backgården S Fagersta 10.5 (Kjell Hellström, Per Ålind).” (VF 29:238).

1969      1 ex. Gnien i Ramnäs 13.5 (Harald Eriksson, opubl.).

1970      ”7.5 1 dubbelbeckasin, Backgården (Per Ålind, Eero Kauramäki).” (Anonym 1970c).

1970      ”1 ex. i maj vid Surahammar (Surahammars biologiska förening)” (VF 31:202).

1970      ”1 ex. 24.5 Strömsholm (Bo Runesson, Lennart Risberg)” (VF 31:202).

1970      ”1 ex. 24.5 Björsbo, Fagersta (Eero Kauramäki, Kjell Bergkvist)” (VF 31:202).

1970      ”1 ex. 10.7 Vena mosse, SV Nora stad (Arne Sjögren).” (VF 31:202).

1971      2 ex. Åvestbo i Västanfors 13.5 (Göran Nilsson & Per Ålind, opubl.).

1971      1 ex. Frövisjön i Skultuna 16.5 (Anonym 1971b; VF 31:203).

1972      1 ex. Nötmyran i Västerfärnebo 11.4 (Kjell Eklund, opubl.).

1972      1 ex. Frövisjön 16.5 (VF 32:227).

1973      1 r. Frövisjön i Skultuna 24.5 (Mikael Dahlbom, opubl.).

1973      1 ex. Svarvarbo i Västerfärnebo 16.9 (VF 33:250).

1975      1 ex. Gussjön 22.5 (MVOF 7[2]:4).

1975      1 ex. Gussjömyran i Fläckebo 25.5 (Hans Avelin, opubl.).

1975      1 ex. Asköviken 1.9 (MVOF 7[2]:4).

 

Flyttning och övervintring

 

Dubbelbeckasinens höstflyttning tycks vara utdragen från augusti till oktober utan någon markant topp. Det senaste höstfyndet under perioden 1976-2017 gjordes vid Grythyttan den 15 november 2009 (FiV 41:86). Vårflyttningen är i hög grad koncentrerad till maj med en topp i mitten av månaden. Tidigast har dubbelbeckasinen  noterats vid Hammarn i Grythyttan den 18 april 2016 (FiV 49[2-3]:43).

 

Veckovis fördelning av fynd 1976-2017. 

 

Kommentar

 

En personlig reflektion är att vissa av de rapporterade och publicerade observationerna av dubbelbeckasin bör betraktas som tveksamma, såväl äldre (1960- och 1970-tal) som sentida fynd. Varken dagens eller gårdagens generationer av västmanländska ornitologer har haft någon större erfarenhet av arten, och jag vill därför påstå att en del misstag kan ha begåtts, dvs. förväxling med framför allt enkelbeckasin Gallinago gallinago vid visuella observationer. Det är heller inte uteslutet att felbestämning ibland varit fallet även vid enbart audiella iakttagelser och förväxling med t.ex. spelande hannar av årta Anas querquedula har förekommit. Detta försvårar givetvis tolkningen av fyndmaterialet och är viktigt att ha i minnet. Jag kan inte göra annat än att överlåta åt läsaren att göra sin egen bedömning. Vidare har många rapportörer lämnat mycket knapphändig information i sammanhanget. Särskilt vanligt har det varit att underlåta att ange om fågeln setts rasta, om den spelat etc. Flera av de individer som i figurerna redovisas som ”övriga” kan alltså röra spelande fåglar.

 

Senast uppdaterad 2018-08-15