Svarthakedopping Podiceps auritus (Linné 1758)

Utbredning

Svarthakedoppingen häckar sparsamt till sällsynt i vegetationsrika sjöar, men även i anlagda och restaurerade vatten i allt högre utsträckning. Den förekommer främst i Skogslåglandet, men mer lokalt i Mälarområdet och i Bergslagen.

Rutor (5x5 km) med fynd av svarthakedopping under häckningstid (1.5-31.7) och i lämplig häckningsmiljö 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Under perioden 2000-2023 synes beståndet ha hållit sig rätt stabilt och möjligen ökat svagt. Landskapets population överstiger knappast 20 par, en siffra som också Ulf Ottosson m.fl. (2012) kom fram till.

Historik

Det första fyndet i Västmanland utgörs av en hona, som fångades i en ryssja i Mälaren vid Elba i Västerås den 1 maj 1925 (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. D 43; V.N.F. 1925-09-11, § 4). Därefter iakttogs den vid Frövisjön i Skultuna den 7 maj 1944 (Bengt H. Girell 1952), vid Gussjön i Fläckebo 1946 (Bengt H. Girell 1958), vid Åmänningen i Västervåla (”Studeranden Liander meddelade fynd av svarthakedopping vid Åmänningen….” (V.N.F. 1950-10-16, § 2)), vid Asköviken i Västerås-Barkarö 1954 (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956) samt vid Västra/Östra Vålen i Sura 1954 och vid Djupen i Ramnäs 1955 (Harald Wedérus 1958 s. 353-355; Bertil Eriksson 1972). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en fågel från Västlandasjön i Kolsva/Medåker/Västra Skedvi 1955 (Göran Frisk, in litt.). Den 19 maj 1957 sågs 26 svarthakedoppingar och fem bon hittades vid Gussjön och vid Rudsjön i Haraker häckade samma år två par (Hans Avelin m.fl. 1962).

Från Gålsjön och Toftasjön i Arboga rapporterades häckande par 1967 och 1968 (Hans Avelin 1969; Hans Avelin 1970). De första publicerade observationerna från Bergslagen utgörs av 2 ex. vid Morskogasjön i Ramsberg den 2 maj 1970 (Ola Almkvist 1970), 1 ex. vid Backgården i Västanfors den 5 maj 1970 (Anonym 1970c) samt 8 ex. vid Morskogasjön den 9 maj 1970 (Ola Almkvist 1970b). I slutet av 1960-talet bedömdes att minst 40 par häckade i Västmanland (Ingvar Granqvist 1970b). Efter riksinventeringar 1969 och 1972, då 81 par på 26 lokaler respektive 59 par på 16 lokaler rapporterades, bedömdes 125-150 par häcka i landskapet (Sten Regnell 1981). Ett par häckade vid Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg 1975 (Leif Nilsson 1978; MDOF 9[1]:25).

År 1976 rapporterades 44 häckningar eller troliga häckningar (MVOF 8:70) och året därpå 70 par (MVOF 9:41; MDOF 11[1]:11). En dramatisk nedgång i antalet häckande par märktes i slutet av 1970-talet. Arten fortsatte därefter att minska, dock i en lägre takt.

Rutor (5x5 km) med fynd av svarthakedopping under häckningstid och i lämplig häckningsmiljö 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Den största ansamling som setts på en enskild lokal är 52 ex. vid Gussjön i Fläckebo den 1 maj 1976 (Bo Eriksson 1977).

Större (minst 10 ex.) ansamlingar utanför häckningslokalerna före år 2000:

1976      10 r. Fläcksjön i Fläckebo 24.4, 28.4 och 4.5 (Västmanlands rapportkommitté).

1976      15 r. Fläcksjön 1.5 (Västmanlands rapportkommitté).

1977      12 r. Fläcksjön 27.4 och 29.4 (Västmanlands rapportkommitté).

Flyttning och övervintring

Svarthakedoppingen flyttar i juli-augusti och återvänder huvudsakligen i april. Flyttande fåglar kan dock ses under större delen av maj. Mediandatum för första observation i Västmanland under perioden 1976-2023 är den 16 april. Variationsbredden är liten och arten anländer tämligen punktligt, med undantag för sena vårar, till exempel 1986, då den första observationen gjordes först den 28 april. Antalet höstfynd har ökat markant under 2000-talet.

Ingen större (minst 10 ex.) ansamling utanför häckningslokalerna rapporterades under perioden 2000-2023:

Ett vinterfynd är känt:

2001      1 ex. Stora Aspen i Västanfors 19.1 (FiV 33:55).

Veckovis fördelning av antal fynd under perioden 2000-2023.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen P. a. auritus.

Senast uppdaterad 2024-01-17