Svarthakedopping Podiceps auritus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Svarthakedoppingen häckar sparsamt till sällsynt i vegetationsrika sjöar, men även i anlagda och restaurerade vatten i allt högre utsträckning. Den förekommer främst i Skogslåglandet och mycket lokalt i Mälarområdet och i Bergslagen.

 

Lokaler med fynd av svarthakedopping under häckningstid 1976-1990.

 

Lokaler med fynd av svarthakedopping under häckningstid 1991-2016.

 

Numerär

 

År 1976 rapporterades 44 häckningar eller troliga häckningar (MVOF 8:70) och året därpå 70 par (MVOF 9:41; MDOF 11[1]:11). En dramatisk nedgång i antalet häckande par märktes i slutet av 1970-talet. Arten har därefter fortsatt att minska, dock i en lägre takt. I början av 2000-talet synes minskningen ha planat ut och ersatts av en svag ökning. Landskapets population överstiger knappast 20 par, en siffra som också Ulf Ottosson m.fl. (2012) kom fram till.

 

 

 

Den största ansamling som setts på en enskild lokal är 52 ex. vid Gussjön i Fläckebo den 1 maj 1976 (Bo Eriksson 1977).

 

Historik

 

Det första fyndet i Västmanland utgörs av en hona, som fångades i en ryssja i Mälaren vid Elba i Västerås den 1 maj 1925 (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. D 43; V.N.F. 1925-09-11, § 4). Därefter iakttogs den vid Frövisjön i Skultuna den 7 maj 1944 (Bengt H. Girell 1952), vid Gussjön i Fläckebo 1946 (Bengt H. Girell 1958), vid Åmänningen i Västervåla (”Studeranden Liander meddelade fynd av svarthakedopping vid Åmänningen….” (V.N.F. 1950-10-16, § 2)), vid Asköviken i Västerås-Barkarö 1954 (Rolf Kumlin & Bo Kumlin 1956) samt vid Västra/Östra Vålen i Sura 1954 och vid Djupen i Ramnäs 1955 (Harald Wedérus 1958 s. 353-355; Bertil Eriksson 1972). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en fågel från Västlandasjön i Kolsva/Medåker/Västra Skedvi 1955 (Göran Frisk, in litt.). Den 19 maj 1957 sågs 26 svarthakedoppingar och fem bon hittades vid Gussjön och vid Rudsjön i Haraker häckade samma år två par (Hans Avelin m.fl. 1962).

 

Från Gålsjön och Toftasjön i Arboga rapporterades häckande par 1967 och 1968 (Hans Avelin 1969; Hans Avelin 1970). De första publicerade observationerna från Bergslagen utgörs av 2 ex. vid Morskogasjön i Ramsberg den 2 maj 1970 (Ola Almkvist 1970), 1 ex. vid Backgården i Västanfors den 5 maj 1970 (Anonym 1970c) samt 8 ex. vid Morskogasjön den 9 maj 1970 (Ola Almkvist 1970b). I slutet av 1960-talet bedömdes att minst 40 par häckade i Västmanland (Ingvar Granqvist 1970b). Efter riksinventeringar 1969 och 1972, då 81 par på 26 lokaler respektive 59 par på 16 lokaler rapporterades, bedömdes 125-150 par häcka i landskapet (Sten Regnell 1981). Ett par häckade vid Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg 1975 (Leif Nilsson 1978; MDOF 9[1]:25).

 

Flyttning och övervintring

 

Svarthakedoppingen flyttar i juli-augusti och återvänder huvudsakligen i april. Flyttande fåglar kan dock ses under större delen av maj. Mediandatum för första observation i Västmanland under perioden 1976-2015 är den 16 april. Variationsbredden är liten och arten anländer tämligen punktligt, med undantag för sena vårar, t.ex. 1986, då den första observationen gjordes först den 28 april. Observationer efter augusti månad är rätt ovanliga och under perioden 1976-2016 är 82 sådana fynd kända, varav de senaste på året gjordes vid Norasjön i Nora den 27 november 2005 (FiV 37:105) respektive Västeråsfjärden vid Notudden i Västerås den 29 november 2009 (FiV 41:74). Antalet höstfynd har emellertid ökat markant under 2000-talet.

 

Period

Mediandatum för

första observation

Mediandatum för

sista observation

1976-1985

17 april

16 september

1986-1995

18 april

17 september

1996-2005

18 april

12 oktober

2006-2015

14 april

4 november

2016

30 mars

3 november

 

 

 

Ett vinterfynd är känt:

 

2001      1 ex. Stora Aspen i Västanfors 19.1 (FiV 33:55).

 

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen P. a. auritus.

 

Senast uppdaterad 2017-08-29