Rapphöna Perdix perdix (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Rapphönan häckar sparsamt till sällsynt i anslutning till jordbruksmark. Den regelbundna förekomsten inskränker sig till östra och södra Västmanlands slättbygder. I Skogslåglandet och Bergslagen är förekomsten av högst tillfällig natur och med största sannolikhet helt beroende av utsättningar. Även inom artens kärnområde förekommer utsättningar, men i okänd omfattning.

 

Lokaler med fynd av rapphöna 1976-2016. 

 

Numerär

 

En enkätinventering av rapphöna i Örebro och Västmanlands län våren 1988, gav vid handen sammanlagt nio ”kullar” eller 64 ”höns” i landskapet Västmanland, samtliga i dess östra och södra delar (Rikard Södergren 1988). Under perioden 1976-98 påträffades rapphönan på minst 80 lokaler i landskapet, 70 av dessa belägna i södra och östra Västmanlands slättbygder, vilket kan anses utgöra artens kärnområde. Cirka 70 par kan anses utgöra en rimlig genomsnittlig populationsstorlek för Västmanlands del, både med tanke på att flera par kan förekomma på samma lokal och att beståndet, av olika skäl, kan variera mellan olika år. Efter en nedgång på 1980-talet tycks rapphönan ha ökat i antal, men under 1990-talets senare hälft har den åter minskat. Åren 2005-10 tycks den återigen ha ökat, kanske beroende på fler utsättningar, men minskade drastiskt igen 2011. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat Västmanlands population till 130 par.

 

 

 

Historik

 

Rapphönan omnämns som förekommande i Rytterne i mitten av 1600-talet; ”Redan 1646 omtalas rapphönan i räkenskaper från Tidö, hvarest noggranna uppgifter öfver ’skyttarnes’ lefvereringar finnas. Ifwar Jonsson Skytte säges d. 17 januari ofvan nämnde år hafva lemnat 3 harar, 8 orrar och 6 ’Raphöns’, till ’H. Exc. Hofförtehringh’” (F. U. Wrangel 1886).

 

I Olof Graus (1754, s. 41) beskrivning över Västmanlands län nämns, att ”Willebråd och Skogs-foglar fångas til myckenhet på somlige orter: Sådane äro Käder, Orre, Hierpe, Rapphöns, Åkerhöns, Skogsdufwor, Kramsfogel, m. m.”. Johan Fischerström (1785) säger i sin beskrivning om Mälaren, att ”Rapphönan (Tetr. Perdix) som för sin läckerhet blifvit fordom planterad härstädes och ökade sig til myckenhet, men nu genom otilbörliga anstalter (1) [”Såsom et öfverdrifvit skjutande för hund på låck, och äfven på snö, då foglarna nedkrafsat sig til sädesbrodden, der hela kullen ligger så tätt tilsamman, at den på en gång kan dödas, jämväl et otidigt fångande med dristyg, Tirasse och Stickgarn o. f. v. Enligt Hr.Hof-Jägm. Holmcreutz intygande.”] ganska sällan träffas”. Av en jaktjournal, förd åren 1794-1823 av brukspatron Wilhelm Hisinger vid Skinnskattebergs och Baggå bruk, framgår att rapphönan förekom, åtminstone tidvis, rätt allmänt i Bergslagen då (SJNT 46:73-74). Rapphöns nedlades årligen 1794-1815 i varierande antal, som mest 70 st. år 1810 och som lägst 2 st. år 1801. Efter år 1815 och fram till journalens slut, år 1823, sköts dock inte en enda rapphöna.

 

 

 

Enligt dagbok, förd av friherre Mathias Alexander von Ungern-Sternberg, upptog en skottlista från jakter i ”trakten mellan Enköping och Vesterås” år 1801 bl.a. 13 rapphöns och tre år senare, år 1804, sköts 58 rapphöns, bl.a. 11 st. den 17 september (SJNT 19:28-33). Därefter finns inga uppgifter om rapphönan i Västmanland, förrän bruksförvaltaren P. A. Timm år 1866 rapporterade beträffande ”Norbergs bergslag”, att; ”Rapphönsen fortforo att starkt ökas till slutet af 1850 talet, då de stränga och snödigra vintrarne 1859 och 1860 gjorde slut på dem. Veterligen finnes nu ej en enda kull inom ifrågavarande område” (SJNT 4:44). Om dessa stränga vintrars negativa inverkan på de västmanländska rapphönsen finns flera rapporter. Exempelvis rapporterade skogsförvaltaren C. A. Thorssén följande från Ramnäs; ”rapphönsen, utgångna 1859, börja nu [1864] helt sparsamt visa sig” (SJNT 3:95) och året efter; ”Rapphönsen, som visserligen icke alldeles utgingo under de svåra vintrarne 1859 och 1860, äro fortfarande temligen sällsynta.” (SJNT 4:43-44).

 

Beträffande Örebro län sammanfattade Carl Rudolf Sundström (1868, s. 20) förekomsten så här; ”har under långliga tider varit allmän på slättbygden,... Ända till de svåra snövintrarne 1859-60 och 60-61 ökade hon sig, men omkom då allmänt af svält; ännu har hon icke förökats så mycket, att tillgången är lika god som före sagda år”. Slutligen står följande att läsa från år 1868 om den dramatiska nedgången kring år 1860; ”I färskt minne är ännu, huru den långa och snörika vintern 1859-1860 i norra och mellersta Sverige vållade en bedröflig förändring i detta förhållande. Å de större slättbygderna i Upland, Södermanland, Westmanland, Nerike och Östergötland, hvarest de före nämda vinters inträde funnos i många hundratal, återstod när våren kom blott en eller annan enstaka fogel. Jemförelsevis bättre togo de sig fram i skogiga trakter, om ock äfven der helt ringa antal blef öfrigt. Hvad sistnämda trakter angår, medtogs den svaga återstoden ytterligare under derpå följande vinter, som också var ganska snörik, så att rapphönsstammen alldeles utgick. I Norbergs bergslag, der tillgången var god 1859, fans icke rapphöns från 1861 till och med 1865.” (SJNT 6:187). Ännu år 1869 saknades rapphönan i Norbergs bergslag, enligt P. A. Timm; ”Rapphöns funnos, mig veterligen, ej i orten.” (SJNT 7:55).

 

Det närmaste decenniet tycks dock populationen åter ha tillväxt, men ånyo knäckts av en sträng vinter 1875/76. Detta framgår bl.a. av officiell jaktstatistik för åren 1871-75 från ”Vesterås (’Vestmanlands’) län”: ”Rapphöns tillväxte under åren 1871-1874 och stammen deraf skall vid det sistnämda årets slut befunnits större än sannolikt någonsin förr inom länet, men de utdogo så mycket under den efterföljande vintern, att tillgången derå sedermera varit obetydlig.” (SJNT 16:241-242). F. U. Wrangel (1886) vittnar om motsvarande från Rytterne; ”…var ännu i början af 1870-talet allmän,¹ [”¹ Endast på Fiholms jagtmark skötos 1873-74 197 stycken och 1874-75 137 stycken.”] men utdog nästan fullständigt efter den kalla vintern 1876; sedan 1881 har hon likväl åter börjat² [”² Detta säkerligen beroende på under flere år fortsatta inplanteringar vid Fiholm och Tidö.”] uppträda och anträffas numera ehuru mindre ymnigt öfver hela socknen.”.

 

År 1878 förmedlades följande från arbogatrakten i samma anda; ”För den som var med och frossade af den efter våra förhållanden rätt stora rikedom på denna fogel, som de sista åren före 1875 hade att bjuda på, var det påkostande att se, huru svårt de derefter följande två vintrarne härjade, så att man här i trakten på stora sträckor fåfängt sökte ett enda par... Efter vintern 1876-77 har dock så småningom, dels genom hitflyttning från inre landet (bergslagen), der besynnerligt nog flere kullar lära bergat sig, dels genom utplantering... ...stammen nu icke så obetydligt förökats...” (SJNT 16:218). Från Nora berättas vintern 1875 om fjällugglor Bubo scandiacus som viktiga predatorer på rapphöna; ”Alla ortens jägare lade an på att få lifvet af dessa ugglor, emedan man kommit under fund dermed att de plockade bort rapphönsen, hvilka man på åtskilliga vis sökt rädda undan hungersdöden. En af den ärade Ins:s [Carl Gustaf Löwenhjelm] sagesmän hade en gång under vintern sett två rapphöns flygande taga sin tillflykt till en lada, följda af en hvit uggla (fjelluggla), som derefter satte sig på ladans tak.” (Anonym 1875). Förföljelsen av fjällugglor och andra rovdjur, får man förmoda, till trots utgick rapphönsen även från Nora bergslag; ”Rapphönsen kunna nära nog anses utdöda” (SJNT 18:231).

 

I det ovanstående finns åtskilligt att särskilt reflektera över, särskilt mot bakgrund av rapphönans nuvarande förekomst i landskapet. Mest frapperande är kanske hur allmänt arten förekom, i vart fall tidvis, även i Bergslagen. Det tycks t.o.m. ha varit så att rapphönsen i Bergslagen klarade de stränga vintrarna bättre än sina artfränder i slättbygderna. Därutöver finns belägg för utsättningar av rapphöns på 1800-talet. Dessutom kan man tänka sig att en rik stam av rapphöna utgjorde en icke helt oväsentlig födoresurs för övervintrande rovfåglar, t.ex. fjällugglor. Något som med eftertryck understryker hur allmän rapphönan var på 1800-talet, är att inspektoren på Tunadal i Köping, Axel E. Björkman (*1849-1924), under sin verksamma tid som jägare 1863-1923, nedlade inte mindre än 10 781 rapphöns, vilket motsvarar i genomsnitt 176 rapphöns per år (Oscar von Mentzer 1925). Från 1800-talets sista två decennier finns åtskilliga rapporter om upp- och nedgångar i bestånden av rapphöna. Enligt Carl Rudolf Sundström (1888, s. 159) rapporterade A. Giöbel från Hällefors, att rapphönan fanns där vissa år (”Kommt in gewissen Jahren vor”).

 

Efter den kraftiga nedgången i mitten av 1870-talet tycks stammen ha växt till betydligt, vilket bl.a. följande rapport från år 1889 vittnar om; ”…då mer än vanligt stark rapphönsstam fans qvar vid jagttidens slut i höstas, lärer densamma nu mångenstädes vara mera betydande än den någonsin varit vid tilländagången vinter. Från orter i Södermanland, Vestmanland… …ha vi bekommit särskilda meddelanden härom” (SJNT 28:70). Även påföljande femårsperiod rapporterade Svenska jägareförbundets avdelning i östra Västmanland, att rapphönsen ”förekomma rätt talrikt. Årgången god och, i avseende till den för hönsen gynsamma vintern, stammen nu betydlig” (SJNT 28:128-130); ”Rapphöns: Kullarne voro i allmänhet små, men ganska talrika. Stammen är något förökad” (SJNT 29:133-134); ”årgången god, hönsen tycks hafva redt sig rätt bra under vintern och stammen anses betydligt ökad” (SJNT 30:128-129) respektive ”Kullarne voro små, men qvarvarande stammen rätt god. Hönsen hafva redt sig ganska godt under vintern” (SJNT 31:215-216). Från Fullerö i Västerås-Barkarö rapporterade F. V. Cronstedt år 1894, att rapphönsstammen var ”riklig sedan flera år” (SJNT 33:202), vilket överensstämde väl med uppfattningen gällande östra Västmanland: ”årgången god, stammen ökad” (SJNT 33:216) liksom året därpå: ”årgången svag, stammen god” (SJNT 34:213-214). En rapport från år 1890 bekräftar kopplingen mellan fjällugglor och rapphöns; ”Fjelluggla: några exemplar hafva de senaste vintrarne visat sig i närheten af rapphönsens tillhåll” (SJNT 28:128-129). En rapphöna sköts vid St. Ekeby i Rytterne något av åren 1897-1902 (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.). Under 1900-talets första decennium tycks rapphönsen dock ha gått ned. Bl.a. talas om ”klen” tillgång i Västmanlands län 1901 (SJNT 40:146), men ett par år senare rapporterades; ”Resultatet af rapphönsjagterna har varit ganska vexlande. I Uppland och Västmanland var tillgången klen, tack vare en mycket ringa stam, som dock under året ökats ej obetydligt” (SJNT 42:135).

 

Anledningen till rapphönsstammens kräftgång under 1900-talets första år tycks än en gång ha haft sin förklaring i väderförhållandena och i en redogörelse för jakten inom Engsö fideikommiss i Björksta och Ängsö åren 1897-1903, nämns bl.a.: ”Rapphönsen hafva de senare åren till följe ogynsamma väderleksförhållanden gått sämre till, oaktadt genom sorgfällig vård under vintern och utsläppning på våren af starka exemplar stammen alltid varit riklig” (Fredrik Björkenstam 1904). A. Kempe (1911, s. 10) nämner i sin beskrivning av Västmanlands län, att ”På slättbygden är tillgången på rapphöns under gynnsamma år god...” och i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en rapphöna: ”♂ Västerås, 1906. Kapten Öhrström” (nr. B 10A). Ytterligare en bekräftelse på den goda förekomsten var: ”Då några intresserade jägare i slutet af februari företogo en resa i östra Västmanland, kunde de på en vägsträcka af 1¾ mil från släden räkna 14 rapphönskullar och 2 fasaner. Rapphönsstammen är sålunda god i dessa trakter.” (Anonym 1915c). År 1917 var åter ett ”synnerligen dåligt år” och i Örebro län ”säges fågeln hafva nästan helt gått ut…” (SJT 55:138). Med anledning härav fridlystes rapphönan i detta län, vilket sades ha bidragit till en ökning av stammen, men för Västmanlands läns del anfördes; ”mycket ojämn tillgång och torde rapphönsen där, säges det, knappast kunna, utan import, inom rimlig tid komma upp till samma antal som förut.” (SJT 56:136-137). Beträffande Örebro län sägs 1919, att ”Rapphönsen hafva, tack vare en välbehöflig fredning under det föregående året, börjat repa sig efter de svåra vintrarnas verkningar, ehuru i några län, bl. a. Gottlands och Örebro, stammen fortfarande är mycket klen” (SJT 57:140). Förutom vädrets makter åderläts rapphönsen av sjukdom, vilket påvisades i Örebro län 1925; ”Från Örebro län talas om att man konstaterat vårtsjukdom bland rapphönsen” (SJT 64:137). Rapphönans värde som jaktbyte var uppenbarligen högt. Bl.a. lämnade Örebro läns jaktvårdsförening ”penningeunderstöd” till inplantering av rapphöns och jägareförbundets avdelning i östra Västmanland anslog också medel till hjälp för utplantering av rapphöns (SJT 56:138). I en tabellredovisning av förekomsten ”av en del villebrådsarter vid jakttidens början 1925”, angavs mindre god tillgång av rapphöna i såväl Örebro som Västmanlands län (SJT 64:142-143).

 

År 1925 fälldes sammanlagt 668 rapphöns i Västmanlands län, enligt rapport från länets jaktvårdsförening. Under de närmast följande tjugo åren saknas uppgifter om rapphöna i Västmanland. Först i mitten av 1940-talet anger Nils Helger (1945) en förekomst vid Tusenkullen i Hällefors ”av en kull rapphöns, vars öde emellertid torde vara ovisst med tanke på det hårda klimatet”. År 1947 ansågs rapphönan ha ökat i Västmanland (Kai Curry-Lindahl 1947), och från Västmanlands län, rapporterades från jaktåret 1946-47, att ”Det är glädjande att kunna konstatera, att rapphönstillgången stadigt ökat inom länets jordbruksbygder” (Anonym 1947). Positiva rapporter kom även 1949 (Kai Curry-Lindahl 1949) och 1951 (Kai Curry-Lindahl 1951). I Västerfärnebo ansåg Olof Knöppel (1951) att man hade ”en lovande rapphönsstam” på grund av ”goda betingelser inom socknens odlade områden och ha sedan jaktvårdsarbetet börjat taga mera bestämda former ökat påfallande. På vårkvällarna kan man höra rapphönsen locka från olika håll”.

 

I Lundby socken var rapphönan kring år 1950 ”häckande, mindre allmän” (Sven-Olof Andersson 1954) och enligt Bertil Walldén (1955, s. 45) var Västerås stads ”egna jaktmarker rika” på rapphöns. Jens Wahlstedt (1955b) omtalar en hökuggla Surnia ulula, som vid Forsby i Skultuna den 17 februari 1953 ”utförde bl. a. skenanfall mot en flock på 7 rapphöns”. Rapphönan var en av de fågelarter som ansågs ha minskat kraftigt till följd av kvicksilveranvändningen inom jordbruket på 1940- och 1950-talen och H. Avelin rapporterade; ”Stark decimering eller totalt försvinnande... ...noteras från... ...Västerås-trakten” (Gunnar Otterlind & Ingvar Lennerstedt 1964). Redan 1955 kunde dock K. H. Rylander rapportera, att ”I Västmanland är stammen mycket dålig och avtager trots att den ej utsättes för någon egentlig avjagning” (Stig Lundberg 1955). I detta sammanhang anförde Olof Knöppel (1958); ”Våra fältfåglar, rapphöns och fasan, ha under våren och försommaren år 1957 undergått en katastrofal nedgång i förekomsten. Så har fasanen, som ännu på eftervintern förekom i en förhållandevis stark stam, under tiden fram till hösten i det närmaste helt försvunnit inom stora delar av denna fågels bästa biotoper. Om rapphönsen, som under lång följd av år visat svag förekomst, kan samma omdöme fällas. De ha närmast helt försvunnit. Att orsaken härtill är att söka i jordbrukets giftmedel torde vara ställt utom allt tvivel.”. Från Västerås omedelbara närhet rapporterades dels ”Knut-Åke Barrfjäll: Rapport från stadsträdgården i Hamre. [---] Sjutton rapphöns.”, dels ”L. E. Loberg: Stora rapphönskullar syns varje år på Hässlö flygfält, men ugglorna går hårt åt kullarna.” (V.N.F. 1964-11-24).

 

Rapphönans kraftiga tillbakagång höll dock i sig och år 1970 rapporterades, att den ”tycks endast finnas lokalt vid Mälaren och i E Västmanland” (VF 29:238). Vidare rapporterades att ”en stam lär ha funnits vid Saladamm [Sala] samt en vid Norrby vintern 1969/70 enligt ortsbefolkning och lokalpress” (VF 31:202) och vid Storsjön i Möklinta tycktes rapphönan ”fortfarande ha en klen stam på åkrarna intill sjön” (Stefan Björklund 1973).

 

Flyttning och övervintring

 

Rapphönan är en utpräglad stannfågel.

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen P. p. perdix.

 

Senast uppdaterad 2017-09-01