Sparvhök Accipiter nisus (Linné 1758)

 

Utbredning

 

Sparvhöken häckar sparsamt till tämligen allmänt i barr- och blandskog i hela Västmanland.

 

 

Numerär

 

Lars Lindell (1977) uppskattade antalet häckande par av sparvhök i Västmanland till ca 1 000, vilket motsvarar en täthet av knappt 12 par/100 km² landarea. Eller, om man så vill, 3 par per s.k. ”atlasruta” (25 km²). Sparvhöken har under häckningstid påträffats i 222 atlasrutor, vilket är ungefär hälften av alla rutor. Med samma täthet ger detta drygt 650 par. Det finns säkert en hel del rutor med ej rapporterade sparvhökspar, vilket skulle betyda ett högre antal. Å andra sidan kanske denna ökning kompenseras av lägre tätheter i vissa områden, särskilt kanske Bergslagen. Siffran 650 par får därför anses vara rimlig. Ulf Ottossons m.fl. (2012) beräkning hamnade dock på mer än det dubbla, 1 700 par.

 

Historik

 

I Örebro län var sparvhöken i mitten av 1800-talet ”temligen allmänt häckande” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 16). En sparvhök finns i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”Sparvhök Accipiter nisus Tillberga, Igelsta. 1868. Sv. Lampa.” (nr. C 287). Liksom duvhöken betraktades sparvhöken som ett skadedjur: ”sparfhöken plockar bort allt hvad jerpe heter. Den lilla hökens alltid i »jerpsnår» belägna bo är höstetid ofta rågadt med ben och klor efter trast- och jerp-ungar!” (Adr. Giöbel 1877). Under Hellefors jagtförenings tre första verksamhetsår 1874-76, fälldes sammanlagt 119 sparvhökar, varav 50 st. enbart år 1876 (Adr. Giöbel 1877). A. Giöbel beskrev än en gång sparvhöken som järpens Bonasa bonasia fiende och att de bebodde samma miljö, nämligen unga björkblandade barrskogar, nära en bäck eller ett kärr: ”Hellefors (A. Giöbel). Nimmt immer mehr und mehr ab infolge der Verfolgungen seitens der Sperber, die am liebsten in denselben Wäldern wohnen, nämlich in jüngern, mit Birken gemischten Nadelwäldern in der Nähe eines Baches oder eines Sumpfes.(Carl Rudolf Sundström 1888, s. 157). Av följande notis om ankomstdatum år 1887 kan man dra slutsatsen att sparvhöken inte övervintrade i Hällefors i slutet av 1800-talet: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam den 17. April.” (Carl Rudolf Sundström 1892, s. 50). En sparvhök rapporterades skjuten vid Stora Ekeby i Rytterne något av åren 1897-1902 (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala).

 

En översikt av förekomsten av olika arter vid jakttidens början år 1925, gav vid handen ”mindre god” förekomst av sparvhök i både Örebro län och Västmanlands län (SJT 64:142-143). År 1925 rapporterades 90 fällda sparvhökar enbart i Västmanlands län (rapport från Västmanlands län av länets jaktvårdsförening för år 1925). En ringmärkt sparvhök, som återfanns vid Salbo i Västerfärnebo den 6 maj 1931, var märkt i Süd-Holland, Nederländerna, den 31 oktober 1930 (brev förvarat i Västerås stadsarkiv).

 

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns 20 sparvhökar från Västmanland, de flesta i form av ägg. Från år 1933 finns tre ägg från Grythyttan (Trösvattnet, Kärvingeborn, Rockesholm) och ett från Hällefors (Sikfors). Från år 1934 finns tre ägg från Grythyttan (Krontorp, Ellikmossen (?), Ulvdalen (?)) och tre från Hällefors (Sikfors 2, Silken). Övriga härrör från 1950-talet och framåt (Göran Frisk, in litt.). Från 1940- och 1950-talen finns flera uppgifter i litteraturen om att sparvhöken häckade allmänt i landskapet, exempelvis i Västmanlands län ”Sparvhöken är allmän som häckfågel inom länets ungskogar” (Anonym 1947). I Västerfärnebo var arten en av de vanligaste rovfåglarna (Olof Knöppel 1951) och för landskapet som helhet rapporterade samme Knöppel att sparvhöken var ”allmän som häckfågel” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953). Den ansågs dock mindre allmänt häckande i Lundby socken 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954), men i västeråstrakten i allmänhet ”tämligen allmän”, trots att skottpengar ännu betalades ut (Bertil Walldén 1955, s. 238). Vid Asköviken var sparvhöken ”årsviss” (Bertil Walldén 1955, s. 255) och från Västerås berättade Bertil Walldén (1955, s. 241), att sparvhöken ”har inte dragit sig för att slå småfågel på tandläkare Berggrens gård i centrum av staden”. Från slutet av 1950-talet föreligger följande, delvis motstridiga uppgifter om sparvhökens förekomst i Västmanland. Först skriver Olof Knöppel (1958), att i Västmanland är sparvhöken ”rätt allmän inom för denna art tjänliga lokaler”. Detta bekräftades också av Gustaf Adolf Olsson (1958) från Hälleskogen i Västerfärnebo (”alltjämt vanlig”), men vid Väringen i Ervalla/Näsby ansåg Erik Sjöstedt (1958) att sparvhöken ”hör till sällsyntheterna”.

 

I mitten av 1960-talet kom den första rapporten om minskning: ”Bo Kumlin: Sparvhöken verkar ha gått tillbaka.” (V.N.F. 1965-11-08). Några år senare kom följande larmrapport: ”Duvhökens och sparvhökens hittillsvarande numerär är direkt katastrofal. Var är fjolvinterns få fåglar?” (Anonym 1970e). Från Vasselhyttan i Lindes rapporterade Ola Almkvist (1970b) en häckning, ”troligtvis den enda i trakten”. Även vid Norsa i Munktorp märktes färre sparvhökar än tidigare: ”Iakttagelser numera sparsamma, höstetid dock relativt ofta” (Arne Eklöw 1970). Vid en riksinventering av tre rovfågelarters vinterutbredning i Sverige, rapporterades 3 sparvhökar från Västmanland, motsvarande knappt 3 % av alla rapporterade i landet (Staffan Ulfstrand 1970). En positiv rapport, ett tecken på återhämtning, lämnades av Stefan Björklund (1970): ”Roligt är också att sparvhöken åter börjat visa sig tämligen regelbundet vid sjön [Gussjön i Fläckebo]. Jag har rätt ofta sett den flyga en, som jag skulle vilja beteckna som speciell ’jaktsträcka’, vilken den alltid (?) verkar följa under dess besök över sjön. Under sådana jaktrutter har jag sett den slå efter ärlor och t. o. m. starar”. Vid Lagårdssjön i Kolbäck såg Bo Wallin (1970) under elva observationsdagar 20 augusti – 18 september 1970, sparvhök vid två tillfällen. En god sträckdag vid Asköviken den 20 september 1970, inräknades sammanlagt 11 sträckande sparvhökar (Bo Kumlin 1971). Vid simultana sträckobservationer på tjugo platser i landskapets östra del den 18 april 1971, noterades sträckande sparvhökar på fem lokaler, som mest 5 ex. vid Sörsjön i Sura (Sören Larsson 1971). Den högsta rapporterade dagssumman av sträckande sparvhökar före 1976, utgörs av 16 ex. vid Asköviken i Västerås-Barkarö den 4 oktober 1953 (Bo Kumlin, opubl.).

 

Fynd under häckningstid gjordes i Ängsö 1972, 18 respektive 24 juni (Lars Lindell 1972c).

 

Flyttfågelräkningar vid Gnien i Ramnäs 1975, gav 15 sparvhökar på våren och 46 på hösten (Sören Larsson 1975b). Vid linjetaxeringar vid Asköviken vintern 1975/76 (13 gånger; 23 november – 21 februari) registrerades enstaka sparvhökar vid två tillfällen (Lars Lindell 1976). En analys av observationsmaterial från Asköviken 1966-75, visade rätt stora mellanårsvariationer men ingen tydlig trend (Thomas Skoglund 1979).

 

Flyttning och övervintring

 

Sparvhöken flyttar huvudsakligen i september och oktober, men många sparvhökar stannar också över vintern. I viss utsträckning tycks också ett inflöde av sparvhökar ske norrifrån och österifrån. Vårsträcket tycks äga rum i första hand i april månad, men passerar tämligen obemärkt. På hösten kan dock emellanåt rätt hyggliga dagssummor av sträckande sparvhökar nås. Under perioden 1976-2017 har dagssummor på tio fåglar eller mer rapporterats vid sammanlagt 47 tillfällen. Dessa är tämligen väl fördelade i tiden från den 3 september till den 27 oktober. Som mest inräknades 46 sträckande sparvhökar vid Snickarberget i Sura den 8 oktober 2006, respektive 45 sträckande vid Kvicksund i Rytterne samma dag (FiV 38:109), 41 sträckande vid Snickarberget den 28 september 2007 (FiV 39:65) respektive 46 sträckande vid Snickarberget den 6 oktober 2008 (FiV 40:64). Under vårflyttningen har som mest 12 sträckande inräknats, vid Åvestbo i Västanfors den 13 april 2008 (FiV 40:64).

 

 

 

Tre återfynd av i Västmanland boungemärkta sparvhökar föreligger. Båda märktes i Fellingsbro den 4 juli 1977 och båda återfanns döda, den ena i Huddunge i nordvästra Uppland den 26 augusti 1977, den andra vid Münster i nordvästra Tyskland den 12 oktober 1977; båda var hannar (RC/Å 1977:3:26). Dessutom har två fåglar märkta som flygga i Västmanland återfunnits:

 

·         1 ♀ som märktes i Ängsö den 29 oktober 1970, hittades död vid Hägernäs i sydöstra Uppland den 14 april 1973 (RC/Å 1973:3:20).

·         1 ♀ som märktes vid Torshällsmossen i Fellingsbro den 15 augusti 1974, bildödades vid Zevenaar i sydvästra Nederländerna den 27 november 1974 (RC/Å 1974:3:22).

 

Därutöver är nio västmanländska återfynd av annorstädes ringmärkta fåglar kända. Notabelt är att fyra av dessa härstammar från Finland:

 

·         1 ♀ av okänd ålder som märktes vid Ottenby på södra Öland den 21 september 1960, återfanns resterna av vid Jönshyttan i Hjulsjö den 9 juni 1962 (VF, Suppl. 5:37).

·         1 ♂ som märktes som bounge vid Älta i nordöstra Södermanland den 28 juni 1977, återfanns död i Järnboås den 31 augusti 1977 (RC/Å 1977:3:26).

·         En årsunge (♀) som märktes vid Arnön i södra Värmland den 20 augusti 1984, hittades död vid Kärrgruvan i Norberg den 8 oktober 1988 (RC/Å 1988:3:22).

·         En bounge (♂) som märktes vid Malung i Dalarna 1993, återfanns död nära Fagersta i Västanfors den 21 april 1995 (RC/Å 1995:58).

·         En årsunge (♀) som märktes vid Luvia i sydvästra Finland den 13 oktober 1994, återfanns nyligen död vid Rocklunda i Västerås den 19 januari 1995 (Rolf Karlsson, pers. medd.).

·         En årsunge (♂) som märktes vid Gränna i norra Småland den 20 december 1997, återfanns död vid Ställberget i Skinnskatteberg den 28 mars 2000 (RC/Å 2000:55).

·         En bounge (♂) som märktes vid Tavastkyro, Turku-Pori, i Finland den 5 juli 1999, återfanns död vid Skultuna den 12 juni 2000 (RC/Å 2000:148).

·         En årsunge (♂) som märktes vid Hangö i södra Finland den 5 juli 2001, återfanns död vid Tillberga i Hubbo den 6 september 2001 (RC/Å 2001:154).

·         1 2K ♀ som märktes vid Björneborg i sydvästra Finland den 10 augusti 2000, återfanns död vid Arboga den 8 april 2004 (RC/Å 2004:156).

 

Rasförhållanden

 

Arten är företrädd av nominatrasen A. n. nisus.

 

Senast uppdaterad 2018-08-12