Storskarv Phalacrocorax carbo (Linné 1758)

 

Förekomst

 

Storskarven förekommer häckande sedan 1994 på flera lokaler i Mälaren. De första häckningarna konstaterades på Flottgrundet i Ängsö med 4 par 1994 (FiV 26:107; VF Suppl. 22:72), 7 par 1995 (FiV 27:106) och 20 par 1996 (FiV 28:121). År 1997 expanderade arten vidare västerut och fanns med 2 bon på Gimpelstenarna i Ängsö (FiS Suppl. 1998:5) och med 7 par på Kråkvilan i Rytterne (FiV 29:119). År 1998 koloniserades också den västligaste mälarfjärden Galten, då 12 par häckade på Stavsholmsskäret i Rytterne (FiV 30[2]:12). Expansionen tycktes ha kulminerat år 2005 då fem kolonier med sammanlagt 494 bon fanns i västmanlandsdelen av Mälaren (FiV 37:105), varefter antalet häckande par har gått ned något. Efter ett par års uppehåll inventerades storskarven åter 2017, då hela 640 par fanns på fyra lokaler i Mälaren (FiV 49[2-3]:35). En förnyad inventering 2019 gav vid handen att antalet häckande par hade ökat ytterligare till 794 par på fyra lokaler (FiV 51[2-3]:31). Någon inventering genomfördes inte 2020.

 

Utöver Mälaren har häckning säkerställts två gånger:

 

2000      3 par gjorde misslyckade häckningsförsök år 2000 på Vagnshäll, Väringen, i Ervalla/Näsby (FiV 32:54).

2020      30 ex. ”bobygge” på en holme i Stora Aspen i Västanfors 3.5 (Västmanlands rapportkommitté).

 

Tidigare var storskarven en regelbunden men rätt sparsamt förekommande fågel under främst vår och höst. Från mitten av 1970-talet och fram till 1990-talets början gjordes i regel ett tiotal fynd per år, men så sent som år 1990 rapporterades endast tre (3) enstaka observationer under hela året i landskapet som helhet (FiV 22:94).

 

Lokaler med säkerställd häckning av storskarv 1976-2020.

 

 

 

För övrigt uppträder arten regelbundet och talrikt, framför allt under flyttningstider och främst i anslutning till Mälaren och Hjälmaren.

 

Historik

 

Det äldsta kända fyndet av storskarv i Västmanland, utgörs av en ”hafstjäder” som sköts av Wilhelm Hisinger i Skinnskatteberg år 1804 (Anonym 1908). Ytterligare ett par fynd från 1800-talet föreligger, dels ”en yngre fogel af Phal. carbo major (Storskarf), skjöts i Aug. 1862 af Byggm. Hellberg vid Ringaby [Fellingsbro] och förvaras på Ör mus.” (Victor Högberg 1863, s. 19; enligt Carl Rudolf Sundström (1868, s. 25), hette byggmästaren Hellström – i övrigt överensstämmer uppgifterna), dels en fågel som sköts i noratrakten 1889 (Matts Floderus 1925).

 

Från början av 1900-talet nämner Matts Floderus (1925) följande som de tre enda kända fynden från den tiden: ”Ex. skjutna i… …Västerås 1908 och 1920 5/9 samt i Köpingstrakten (ungfågel).”.

 

Sedan dröjde det ytterligare drygt 40 år innan nästa fågel rapporterades och under perioden 1961-1975 rapporterades 12 fynd, nästan uteslutande höstetid (25 augusti – 15 november):

 

1961      1 ex. Gnien i Ramnäs 21.10 (Västmanlands rapportkommitté, arkiv).

1961      1 ex. Stora Nadden i Ramnäs 22.10 (Västmanlands rapportkommitté, arkiv).

1962      1 r. Lilla Blacken i Rytterne 5.5 och/eller 6.5: ”Ett ex. iakttogs den 5.5.1962 på ett litet skär i Mälaren mellan Kvicksund och Vikhus [Rytterne] av undertecknad samt Verner Fröberg och Carl Uno Nohre” (Carl Holger Johansson 1963); ”Ett ex. sågs den 6.5. 1962 på ett skär mellan Tidö och Kvicksund i Mälaren.” (Carl Holger Johansson 1964).

1967      1 ex. Glåpen i Sura 2.11: ”...kom jag tidigt på förmiddagen till Glåpens söderdel. Genast... ...upptäckte jag... Det var en storskarv...” (Bertil Eriksson 1972).

1969      1 ex. Gussjön i Fläckebo 30.8 (Ingvar Granqvist 1970b).

1971      ”1 ex. i sept. i Södra Lisjön [Sörsjön i Sura] (Bertil Eriksson).” (Lars Lindell 1972e).

1973      1 ex. Västeråsfjärden i Västerås 13.10 (Lars Lindell 1974f).

1973      1 ex. Blacken i Rytterne 20.10 (Lars Lindell 1974f).

1974      1 ex. Ridön i Västerås-Barkarö 25.8 (Lars Lindell 1975h).

1975      1 ex. Gimpelstenarna i Ängsö 15.6 (MVOF 7[2]:1).

1975      1 r. Galten vid Stavsholmen i Rytterne 18.10 (MVOF 6:39).

1975      1 r. Djuphamnen i Västerås 2-15.11 (MVOF 6:39).

 

Flyttning och övervintring

 

Storskarven har observerats under årets samtliga månader, men ses mest frekvent från islossning till isläggning. Under perioden 1976-1993, dvs. före storskarvens etablering som häckande i landskapet, var fynden i hög grad koncentrerade till september och oktober. Därefter har framför allt vårfynden ökat markant liksom, förstås, sommarfynden.

 

 

 

 

 

Vinterfynd (december-februari) har gjorts allt oftare, framför allt sedan mitten av 1990-talet och vissa milda höstar kan åtskilliga skarvar dröja sig kvar in i december. Tidiga vårar, som 1998, 2008, 2015 och 2016, har de tidigaste fynden gjorts redan i februari. Merparten av vinterfynden är geografiskt koncentrerade till Mälaren, men en hel del vinterfynd har också gjorts i övriga delar av landskapet.

 

 

 

Sedan senaste sekelskiftet har allt oftare höga dagssummor av sträckande storskarvar rapporterats, framför allt under hösten. Sträckriktningen ligger mellan syd och väst och sträcket tycks passera på bred front över landskapet. De högsta (minst 200 ex.) noteringarna, som samtliga utom en har infallit under perioden 17 september – 1 oktober:

 

2005      236 str. (S) Snickarberget 1.10 (FiV 37:105).

2007      516 str. (SV) Snickarberget 28.9 (FiV 39:58).

2010      360 str. (S) Åmänningen i Västervåla 18.9 (FiV 42[2-3]:27).

2010      216 str. (SV) Gnien 26.9 (FiV 42[2-3]:27).

2010      284 str. (V) Kvicksund 26.9 (FiV 42[2-3]:27).

2011      210 str. (SV) Mon i Fellingsbro 17.9 (FiV 43[2-3]:28).

2018      251 str. (S) Sura skans i Sura 23.9 (FiV 50[2]:33).

2019      200 str. (N) Hagaberg, Frövi, i Näsby 28.4 (FiV 51[2-3]:31).

2020      329 str. (SV) Gnien 3.10 (Västmanlands rapportkommitté).

 

 Övriga större (minst 100 ex.) ansamlingar utanför häckningslokalerna:

 

1998      100 ex. Hjälmaren vid Nyckelgrundet i Arboga 8.8 (Ola Strand, opubl.).

2006      100 ex. Galten vid Klovstenen i Kolbäck 8.4 (FiV 38:105).

2007      130 r. Barkaröviken i Kungs Barkarö 15.4 (FiV 39:58).

2011      200 ex. Fulleröfjärden i Västerås-Barkarö 1.8 (FiV 43[2-3]:28).

2011      100 ex. Galten vid Klovstenen 25.8 (FiV 43[2-3]:28).

2014      110 r. Blacken i Rytterne 10.10 (FiV 46[2-3]:32).

2016      150 r. Hällen vid Fagerön i Ängsö 1.10 (FiV 48[2-3]:36).

2016      150 r. Färjkajen i Västerås 24.10 (FiV 48[2-3]:36).

2017      Fläcksjön i Fläckebo 7-28.9, som mest 150 r. 16.9 (FiV 49[2-3]:35).

2017      Asköviken i Västerås-Barkarö 20-21.9, som mest 215 r. 21.9 (FiV 49[2-3]:35).

2018      Fläcksjön i Fläckebo 22.8-27.9, som mest 200 ex. 4.9 (FiV 50[2]:33).

2018      250 förbifl. Strömsvik i Kolbäck 9.9 (FiV 50[2]:32).

2018      Asköviken 12-28.9, som mest 300 r. 27.9 (FiV 50[2]:32).

2018      160 r. Ridöfjärden vid Dyudden i Irsta 25.9 (FiV 50[2]:32).

2019      Asköviken 28.4-20.9, som mest 218 r. 14.9 (FiV 51[2-3]:31).

2019      170 r. Fläcksjön 23.8 (FiV 51[2-3]:31).

2020      112 r. Galten vid Svinskär i Rytterne 15.9 (Västmanlands rapportkommitté).

2020      500 r. Hjälmaren vid Nyckelgrundsstenen i Arboga 30.7 (Västmanlands rapportkommitté).

2020      112 r. Fläcksjön i Fläckebo 8.10 (Västmanlands rapportkommitté).

 

 Två återfynd av ringmärkta fåglar är kända:

 

·         En bounge som märktes vid Engure i Lettland den 29 maj 2002, återfanns död i fiskeredskap vid Stengrundet i Västerås-Barkarö den 16 september 2002 (RC/Å 2002:163).

·         En bounge som märktes vid Gustavs, Åbo-Björneborg, i Finland den 22 juni 2008, återfanns död i fiskeredskap vid Tidö-Lindö i Rytterne den 6 oktober 2008 (RC, in litt.).

 

Rasförhållanden

 

De häckande storskarvarna tillhör rasen Ph. c. sinensis (Blumenbach 1798) – ”mellanskarv”. Det är oklart i vilken utsträckning nominatrasen Ph. c. carbo uppträder i Västmanland. Förmodligen har Ph. c. carbo tidigare dominerat som genomflyttare, men ett ökat inflytande från Ph. c. sinensis under senare år förefaller troligt.

 

Senast uppdaterad 2021-02-05