Ärtsångare Curruca curruca (Linné 1758)

Utbredning

Ärtsångaren häckar i skogsbryn, buskmarker, igenväxande inägor och trädgårdar. Halvöppna skogar eller hagmarker med rik förekomst av enbuskar tycks attrahera ärtsångaren särskilt. Den förekommer tämligen allmänt i hela Västmanland.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2012-2022.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 12 000 par, en siffra som jag i brist på annat underlag får ansluta mig till.

Några uppgifter om förändringar av populationsstorleken i stort i Västmanland är inte kända, men figuren nedan antyder en svag ökning under det senaste decenniet.

Historik

Ärtsångaren nämns av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren: ”Krukan eller Grässmuttan (Mot. Curruca) som merendels har tilhåll på leraktig jordmon, och bör värderas för sin sena aftonsång”.

Beträffande Örebro län ansåg Carl Rudolf Sundström (1868) att ärtsångaren ”förekommer också sparsamt.”.

I västeråstrakten betraktades den som ”Ej så vanlig. Iakttogs tvenne gånger under sommaren 1923.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9] och samma bedömning gjordes 25 år senare beträffande ”surahammarstrakten”: ”...ärtsångare... ...som eljest inte äro särdeles allmänna här i skogstrakterna, ökade betydligt.” (Harald Wedérus 1951).

I Lundby socken var ärtsångaren ”häckande, allmän” under perioden 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954). Från Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro den sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958): ”Ankomstdatum ej noterat. Något svagare stam än normalt.”.

Vid Norsa i Munktorp ansågs den vara ”Rätt allmänt förekommande i hagmarken.” (Arne Eklöw 1970).

I Västanfors och Västervåla ansågs den vara en ”tämligen allmän häckfågel” (Leif Lejdelin 1984).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

På de båda öarna Gräggen och Stora Jungfrun, båda cirka 12 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne, fanns ärtsångaren 1981 med 2 par på den barrskogsdominerade Stora Jungfrun men saknades helt på den lövskogsdominerade Gräggen (Thomas Skoglund 1981). Tätheten på Stora Jungfrun motsvarar cirka 17 par/km² skogsmark. En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-1984 resulterade i sammanlagt 22 par, merparten (19 par) på Ängsön och dessutom ett par vardera på Långholmen, Måholmen samt den 11 hektar stora ön Tallskären (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Tätheten i Ängsö motsvarar 1,3 par/km² skogsmark.

Revirkarteringar i Askövikens naturreservat 1985-1991 gav en genomsnittlig täthet av 5 par/km² skogsmark (Thomas Pettersson, opubl.).

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 indikerade en långsiktig ökning som är statistiskt nästan signifikant (P<0,10; r_s=+0,703; Thomas Pettersson, opubl.).

Flyttning och övervintring

Ärtsångaren flyttar huvudsakligen i augusti till början av september. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2023 är den 14 september. Ett extremt sent fynd gjordes i Nora den 27 oktober 2014 (FiV 46[2-3]:58). De första individerna återkommer i slutet av april eller början av maj och mediandatum för första observation under perioden 1976-2023 är den 29 april. Det allra tidigaste vårfyndet gjordes i Nora den 13 april 2014 (FiV 46[2-3]:58).

Tre i Västmanland ringmärkta ärtsångare har resulterat i återfynd med geografisk och tidsmässig fördelning enligt tabell nedan. Dessutom har ett fynd gjorts i Västmanland av annorstädes i Sverige märkt fågel och denna ingår i tabellen nedan (märkområde). Fynden fördelar sig på månad och område enligt tabell nedan.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen C. c. curruca.

Senast uppdaterad 2024-01-22