Enkelbeckasin Gallinago gallinago (Linné 1758)

Utbredning

Enkelbeckasinen häckar sparsamt till tämligen allmänt vid olika typer av våtmarker i hela Västmanland, men tydligen finns betydande förekomstluckor i såväl våtmarksfattiga slättbygder som i delar av Bergslagen.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-30.6) 2012-2022.

Numerär

Några inventeringsdata från perioden 2000-2023 föreligger inte. Vid ett antagande av 0,5 par/km² landarea, utgående från olika inventeringsresultat på 1980-talet, se nedan, som ett genomsnittsvärde för Västmanland, erhålls knappt 4 000 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat den västmanländska populationen till 2 400 par.

Häckningsförekomsten synes vara rätt stabil över tid. De låga värdena under det första decenniet i figuren nedan är förstås en effekt av underrapportering.

Historik

Den första kända uppgiften om arten härrör från Johan Fischerströms (1785) beskrivning av Mälaren: ”Enkla Beccasinen, Snäppan eller Horsgöken (Sc. Gallinago) som då han upflyger gör ett särdeles ljud och vingarne, och vissa år finnes till myckenhet”. Tidiga uppgifter om ”beckasin”, arten ej närmare uppgiven, föreligger också från en jaktjournal, förd av brukspatron Wilhelm Hisinger åren 1794-1823 vid ”Skinnskattebergs och Baggå bruk” i Skinnskatteberg, avskriven och publicerad senare (Anonym 1908). Där finns noterat tre skjutna beckasiner redan år 1794. Därefter nedlades beckasiner årligen 1797-1808 i varierande antal, som mest 16 st. år 1801. Under perioden 1809-1823 sköts dock sammanlagt endast sex beckasiner.

Enligt dagbok, förd av friherre Mathias Alexander von Ungern-Sternberg, upptog skottlistor från jakter i ”trakten mellan Enköping och Vesterås” år 1801 bl.a. 19 ”beckasiner” och tre år senare, år 1804, 33 ”beckasiner” (SJNT 19:28-33). Carl Rudolf Sundström (1868, s. 21) konstaterade kort att enkelbeckasinen var allmännare än dubbelbeckasinen i Örebro län. Från ”Nora bergslag” rapporterades år 1880, att ”beckasin förekomma sparsamt” (Anonym 1880c) och vid Köping var den ”mycket sparsam, enligt nu [dvs. före 1883] erhållet meddelande av K. Westholm.” (C. J. Sundevall & J. G. H. Kinberg 1856-86, s. 587). Följande rapporter om enkelbeckasinens förekomst föreligger från Svenska jägareförbundets avdelning i östra Västmanland:

1890      ”Enkelbeckasin: temligen allmän” (SJNT 28:128-130).

1891      ”Beckasin: Enkel, förekommer på de flesta sumpmarker, ehuru ingenstädes i större antal” (SJNT 29:133-134).

1892      ”Beckasin: årgången svag” (SJNT 30:128-129).

1893      ”Beckasin: årgången totalt misslyckad” (SJNT 31:215-216).

1895      ”Beckasin: årgången ytterst svag” (SJNT 33:216).

1896      ”Beckasin årgången svag.” (SJNT 34:213-214).

Från sjön Alten i Kila våren 1890 skildrade Carl Kjellin (1906); ”Enkelbeckasinerna snurrade upp och ner borta öfver den större mosslaggen”. Inspektorn på Tunadal i Köping, Axel E. Björkman (*1849-1924), nedlade under sina sextio år som jägare, sammanlagt 188 ”enkla beckasiner”, varav 110 st. enbart år 1886 (Oscar von Mentzer 1925). Minst en individ sköts också vid Stora Ekeby i Rytterne något av åren 1897-1902 (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.).

Efter att torvbrytning i Järlemossen i Ervalla hade inletts år 1889 var enkelbeckasinen (”bekasiner”) en av de arter som ”rymde fältet”. Adrian Giöbel (1904) tillade att ”de förekommo aldrig i större antal och gjorde sig föga bemärkta.”.

I anteckningar om flyttfåglars ankomst vid Botebo 1909-1916 respektive Norra Heden 1916-1931 i Möklinta finns tre ankomstdatum angivna, nämligen den 14 april 1916, 22 april 1919 och den 27 april 1931 (Sivert Wester 1986). Från Saladamm i Sala omkring år 1900 skildrar K. V. Ossian Dahlgren (1950, 1958), att ”Om våren hördes också horsgökens (enkelbeckasinens) bräkande smatter” respektive ”från himlen hördes enkelbeckasinernas smattrande horsande, då hanarna störtdöko med utbredda, vibrerande stjärtpennor”. En annan notis från 1900-talets början, närmare bestämt år 1911, är: ”Klockan två på morgonen den 21 juli i år… [---] Vägen går mellan två sjöar, som bära de lättfunna namnen Västersjön och Östersjön [Sura]. [---] …kastar sig en enkelbeckasin upp ur gräset och far af uppåt skogskanten” (Carl Kjellin 1911). Enligt A. Kempe (1911) var tillgången på enkelbeckasin i Västmanlands län ”ganska klen” och år 1925 ansågs förekomsten av enkelbeckasin i såväl Västmanlands som Örebro län som ”mindre god” (SJT 64:142-143).

Åren 1923-1925 fälldes 75, 27 respektive 10 enkelbeckasiner i Västmanlands län:

1923      ”…varav 8 i Snävringe hd o 67 i Norbergs” [Bil E till V.N.F. 1923-10-20]”.

1924      ”Lämnades några meddelanden ang. Västmanlands läns jaktvårdsförenings rapport för år 1924 (Bil G) beträffande fällda djur i förening med jaktzoologiska meddelanden om åtskilliga djurarter. Enkel Beckasin 27” (V.N.F. 1925-04-26, § 9).

1925      (Rapport från Västmanlands län av länets jaktvårdsförening för år 1925).

Enkelbeckasinen uppgavs förekomma i Köping: ”Vadare i maj o juni… …enkelbäckasin...” (ur brev från konservator Edvard Råberg, Köping, den 11 juni 1923, till lektor O. M. Floderus) liksom vid de s.k. Lergroparna i Sala: ”…och enkelbeckasinen trippade vid ett tillfälle ute å en grässamling i sjön. Denna fågel finnes även inne vid dammarna… I folkets mun bär denna fågel namnet ’himmelsgeten’ eller ’märrgök’… [”de små insjöar, som genom lertagning till tegelfabriken bildats vid vägen ut till Sala landsförsamlings kyrka. Pingsten 1923…”].” (Henrik Hasselgren 1923). Och från Ängsö rapporterades att ”Av vadarfåglar finnas i ganska stort antal enkel- och dubbelbeckasinen...” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus). Samtidigt ansågs det att enkelbeckasinen ”Är säkerligen allmän i hela länet.” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson).

Från ”Björnösundet” [sannolikt avses Hässlösundet i Irsta/Västerås] nämner Hans Avelin ”enkelbäckasiner” den 10 augusti 1938 (Bertil Walldén 1955, s. 234), liksom från Asköviken den 2 augusti 1940 (Hans Avelin 1958). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns ett ägg från ”Väringen” i Ervalla/Näsby, insamlat den 13 maj 1939 (Göran Frisk, in litt.). Från Asköviken rapporterade Bengt H. Girell (1942), att ”På ett begränsat område ha således 5-6 spelande hannar samtidigt hörts och med hänsyn till den utsträckning sankmarkerna ha, torde därför åtminstone 10-15 par häcka”. I en redogörelse från Hällefors socken, nämner Nils Helger (1945) ”beckasinen” helt kort. Vid Hässlö i Västerås förekom arten ”under åren fram till 1945”, ”i ett fåtal par” (Bengt H. Girell 1958). Från 1950-talet nämns arten som förekommande från en rad olika platser, till exempel ”Västerfärnebo” (Olof Knöppel 1951; Bengt H. Girell 1958), Trätten respektive Östanmossa i Norberg (Bengt H. Girell 1958), ”Tippen” vid Östersjön i Sura (Göran Lundqvist 1972), Västersjön i Sura och ”Vålsjöarna” i Ramnäs/Sura (Harald Wedérus 1958) samt från Väringen i Ervalla/Näsby, där den sägs ha gått ”gått oerhört tillbaka” (Erik Sjöstedt 1958). Dock ansågs det att ”Enkelbeckasinen är som förut en vanlig företeelse inom länets sankmarker [Västmanlands län, jaktåret 1946-47]” (Anonym 1947).

Greta Carlstedt-Pihl (1960) nämner enkelbeckasinen från Torrvarpen i Grythyttan enligt följande: ”Höres någon gång ett mystiskt bräkande från en fågel i uppfloet, är det horsgöken eller enkelbäckasinen, som spelar luta med sina stjärtpennor.”.

Från Norsa i Munktorp rapporterade Arne Eklöw (1970) enkelbeckasinen som ”allmänt häckande” och vid Västersjön i Sura var den en ”vanlig sträck- och häckfågel” (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972). Några mer precisa uppgifter finns också, nämligen 4-5 par vid Spaden i Hed (Lars Lindell 1974c) respektive cirka 45 par vid Frövisjön i Skultuna år 1974 (Claes Karlsson & Sören Larsson 1976).

Beträffande Västanfors och Västervåla skrev (Leif Lejdelin 1984) att enkelbeckasinen häckar ”allmänt i lämplig miljö”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Täthetsuppgifter från olika inventeringar runt om i landskapet under 1980-talet varierar stort. Vid en linjetaxering av fåglar på myrar i Örebro län 1981 (Leif Sandgren 1982) noterades enkelbeckasin på tio av de nitton taxerade myrar som faller inom landskapet Västmanland. De högsta tätheterna registrerades på Komoramossen i Ljusnarsberg med 3,6 par/km² respektive Römyren och Rostamossen i Hjulsjö/Ljusnarsberg med 4,8 par/km². Om man bortser från de nio myrar i inventeringen som saknade (?) enkelbeckasin, är den genomsnittliga tätheten 1,4 par/km² myr. Vid Asköviken i Västerås-Barkarö/Dingtuna/Rytterne karterades 25 revir 1982 (Thomas Skoglund 1983), vilket motsvarar cirka 1,5 revir/km² landarea eller cirka 25 revir/km² våtmark. Vid en revirkartering 1983-1984 av Ängsö socken (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), konstaterades 39 revir på fem öar, de fyra största samt Granskär. Antalet revir motsvarar en täthet av cirka 1,3 revir/km² landarea. Revirkarteringar vid Asköviken 1985-1991 gav i genomsnitt 17 revir per år, motsvarande 7,7 revir/km² landarea (Thomas Pettersson, opubl.). Inom ett cirka 226 hektar stort område söder om Fullerö i Västerås-Barkarö, karterades två revir 1986 (Thomas Pettersson 1992), vilket innebär 0,9 revir/km² landarea. Vid Morskogasjön i Ramsberg karterades 6 revir år 1989, motsvarande 11,2 par/km² (Mats Andersson 1990c).

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade en långsiktigt stabil förekomst under den perioden, låt vara med rätt stora variationer mellan olika år (Thomas Pettersson, opubl.).

Även några iakttagelser från flyttningen finns dokumenterade, varav den tidigaste är följande; ”Norrmogen i Ramsbergs sn är en normalt mager bergslagssjö. I juli och början av augusti 1954 fanns efter reglering präktiga gyttjebankar runt sjön. Under några observationsdagar iakttogs här... ...20 enkelbeckasiner...” (Hans Källander 1965). Vid ”Tippen” vid Östersjön i Sura, rastade 70-80 ex. på 1950-talet ”en dag i början av augusti” (Göran Lundqvist 1972). Under regelbundna observationer vid Lagårdssjön i Kolbäck 20 augusti - 18 september 1970, noterades som mest 10 rastande den 31 augusti (Bo Wallin 1970). Sträckstudier vid Gnien i Ramnäs år 1975, gav sammanlagt 46 ex. på vårsträcket och 9 ex. på höststräcket (Sören Larsson 1975b).

Sommaren 1976 var nederbördsfattig i Västmanland, vilket bl.a. innebar att sjöbottnar blottlades på flera håll. Dessa utgjorde goda rastplatser för vadare och två studier har publicerats. Vid Österhammarssjön i Fellingsbro räknades vadare vid 47 tillfällen under tidsperioden 17 juli-12 september och under 35 av dessa dagar noterades enkelbeckasiner, som mest 32 ex. den 28 augusti (Jan-Erik Malmstigen 1977). Motsvarande studier samma år vid Findlaviken i Arboga gav, vid 17 observationstillfällen 24 juli-7 oktober, sju noteringar av enkelbeckasin, som mest 50 ex. den 4 augusti (Ulf Eriksson 1977).

Större (minst 100 ex.) ansamlingar före år 2000:

1973      250 r. Nötmyran i Västerfärnebo 10.8 (Västmanlands rapportkommitté; Lars Lindell 1974f).

1973      100 r. Gorgen i Västerfärnebo 10.8 (Västmanlands rapportkommitté). 200 r. samma lokal 18.8 (Västmanlands rapportkommitté).

1984      150 ex. Näs i Fläckebo 16.9 (FiV 16:88).

1995      110 ex. Nederby i Fellingsbro 1.5 (FiV 27:128).

Inget vinterfynd är känt före 1976.

Vinterfynd under perioden 1976-1999:

1982      1 ex. Finnmossen i Sura 16.12 (FiV 14:98).

1984      1 ex. Sala stad 6.12 (FiV 16:88).

Flyttning och övervintring

Enkelbeckasinen flyttar i augusti-oktober och återkommer i slutet av mars eller början av april. Enstaka fåglar kan ses ännu i november, undantagsvis också i december medan fynd i januari och februari är ytterst ovanligt. Mediandatum för sista observation 1976-2023 är den 14 november.

De första enkelbeckasinerna anländer i regel i slutet av mars. Mediandatum för första observation 1976-2023 är den 25 mars.

Höststräcket synes kulminera i slutet av september, möjligen finns också en topp i augusti. Tolv (12) vinterfynd är kända under perioden 2000-2023, varav flertalet snarast är att betrakta som sena höstfynd:

2000      1 ex. Gussjöbäck i Fläckebo 8.12 (FiV 32:79).

2000      1 ex. Kohagen i Sura 26.12 (FiV 32:79).

2005      1 r. Boängen i Haraker 12.1 (FiV 37:118).

2014      1 r. Arbogaån vid Arboga centrum 2.2 (FiV 46[2-3]:41).

2014      1-2 r. Gnien i Ramnäs 1-15.12 (FiV 46[2-3]:41).

2019      1 ex. Södra Ås i Nora 11.12 (Västmanlands rapportkommitté).

2020      1 r. Södra Ås  23-24.12 (Västmanlands rapportkommitté).

2020      1 r. Asköviken vid Rudö i Rytterne 24.12 (Västmanlands rapportkommitté).

2021      1 r. Södra Ås 1.1 (Västmanlands rapportkommitté).

2021      1 r. Ekeby fly i Skultuna 1.1 (Västmanlands rapportkommitté).

2021      1 ex. dödad av katt Hökåsen i Hubbo 10.2 (Västmanlands rapportkommitté).

2022      1 r. Gnien 2.12 (Västmanlands rapportkommitté).

Veckovis fördelning av fynd av minst 50 ex. 2000-2023.

På vissa lämpliga lokaler kan förhållandevis höga antal rasta. De största (minst 100 ex.) ansamlingarna 2000-2023:

2000      150 ex. Lisjö i Sura 29.8 (FiV 32:79).

2003      139 ex. Gnien i Ramnäs 12.8 (Västmanlands rapportkommitté).

2005      150 ex. Asköviken i Dingtuna 17.9 (FiV 37:118).

2007      111 ex. Asköviken 9.4 (FiV 39:75).

2009      211 ex. Gorgen vid Hällby i Västerfärnebo 13.10 (FiV 41:86).

2013      116 r. Frövisjön i Skultuna 19.10 (FiV 45[2-3]:38).

2013      100 r. Frövisjön 21.10 (FiV 45[2-3]:38).

2015      120 ex. Asköviken 12.8 (FiV 47[2-3]:41).

2015      104 r. Asköviken 13.8 (FiV 47[2-3]:41).

2016      120 r. Frövisjön 12.10 (FiV 48[2-3]:43).

2016      100 r. Frövisjön 15.10 (FiV 48[2-3]:43).

2018      100-115 r. Frövisjön 19-21.10 (FiV 50[2]:39).

2019      Asköviken vid Lövsta i Dingtuna 7-15.4, som mest 140 r. 7.4 (FiV 51[2-3]:38).

2020      120 r. Gnien i Ramnäs 30.9 (FiV 52[2-3]:48).

2021      110 r. Gnien 27.8 (FiV 54[2]:46).

2021      240 r. Gnien 2.10 (FiV 54[2]:46).

2022      118 r. Gnien 20.4 (FiV 55[2-3]:40).

2022      125 r. Nötmyran 22.4 (FiV 55[2-3]:40).

2022      Frövisjön 26.9-8.10, som mest 160 r. 1.10 (FiV 55[2-3]:40).

2023      167 r. Gnien vid Högbyn 14.4 (FiV 56[2-3]:36).

2023      100 r. Frösvibäcken i Romfartuna 15.4 (FiV 56[2-3]:36).

2023      111 r. Frövisjön 30.8 (FiV 56[2-3]:36).

Tre ringmärkningsåterfynd är kända:

·         En årsunge som märktes vid Kvismaren i Närke 12.8 1973, sköts vid Gävjan i Skinnskatteberg 21.8 1974 (RC/Å 1974:3:33).

·         En fågel av okänd ålder som märktes vid Getterön i Halland 12.8 1975, återfanns död sedan en tid i trakten av Fagersta i Västanfors, i början av oktober 1976 (RC/Å 1976:3:38).

·         En fågel av okänd ålder som märktes vid Asköbäcken i Västerås-Barkarö 5.10 1993, sköts vid Boismont, Somme, i Frankrike 24.9 2000 (RC/Å 2002:72).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen G. g. gallinago.

Senast uppdaterad 2024-11-29