Fasan Phasianus colchicus Linné 1758

Utbredning

Fasanen häckar i eller i anslutning till jordbruksmark i Mälarområdet och Skogslåglandet, lokalt också i Bergslagen. Förekomsten i Västmanland är inte naturlig utan emanerar från utsättningar.

Rutor (5x5 km) med fynd, oavsett årstid, 2012-2022.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 1 600 par, vilket innebär en genomsnittlig täthet av 0,2 par/km² landarea, dvs. inom spannet mellan de båda nedan nämnda inventeringarna på 1980-talet.

Inget tyder på någon större förändring av populationens storlek de senaste två decennierna. De förhållandevis låga värdena de första åren efter millennieskiftet i figuren nedan är sannolikt en effekt av att fasanen inte ansågs så intressant att rapportera då.

Historik

De allra tidigaste uppgifterna om fasan i Västmanland härrör från 1900-talets första år. I en redogörelse för jakten inom Engsö fideikommiss i Björksta och Ängsö åren 1897-1903, nämns bl. a.: ”I år [1904] har försök gjorts att utsläppa fasaner å ett par derför lämpliga platser.” (Fredrik Björkenstam 1904). Från Ängsö rapporterades också att ”Fasan blev för 2 år sedan inplanterad och har sedan dess förökat sig ganska bra.” (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus).

I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en fasan från Västerås: ”Ringfasan Phasianus torquatus ♂ Viksäng. 12.10.1906.” (nr. B 21).

Flera notiser i litteraturen vittnar om att utplanteringar gjordes frekvent och med ekonomiska bidrag: ”Örebro läns jaktvårdsförening lämnar penningeunderstöd för inplantering af rapphöns och fasan, premierar rapphönsvård… [---] Afdelningen i Ö. Västmanland har anslagit medel till hjälp för utplantering af fasaner och rapphöns…” (SJT 56:138). De utplanterade fasanerna hade uppenbarligen vissa problem att klara sig. Det gjorde t.ex. att man ansåg sig nödgad att göra vissa inskränkningar i jakten: ”Jakt efter fasanhöna har förbjudits i Västmanlands län tillsvidare under åren 1918–20.” (SJT 55:378).

En notis förmedlar en intressant jämförelse mellan förekomsten av fasan respektive rapphöna, dvs. snarast det motsatta mot det som gäller idag: ”Då några intresserade jägare i slutet af februari företogo en resa i östra Västmanland, kunde de på en vägsträcka af 1¾ mil från släden räkna 14 rapphönskullar och 2 fasaner. Rapphönsstammen är sålunda god i dessa trakter.” (Anonym 1915c).

Ett par notiser uppmärksammar enbär som ett viktigt inslag i fasanens födoval vintertid: ”En fasanhöna, som blef slagen af hök i östra Västmanland, fanns vid upphittandet hafva kräfvan full af enbär. Det vill synas som enbären skulle blifva ett värdefullt tillskott till fasanens vintermatsedel i trakter med god tillgång på enbuskar.” (Anonym 1915b); ”Fasanen och enbären. Från Västmanland har meddelats, att man där vintertiden iakttagit, att fasanen icke endast med begärlighet förtär enbär under vintertiden, utan äfven att han begagnar enbären som föda under sommaren.” (SJT 53:181).

I mitten av 1920-talet rapporterades fasanen som ”tillfällig”, dock ”iakttagen ökning”, i Örebro län medan förekomsten betecknades som ”mindre god” i Västmanlands län (SJT 64:142-143). Några år senare rapporterades den från såväl Medåker som Västerås-Barkarö: ”Fasaner hade upprepade gånger 1929-1930 iakttagits vid Ödesberga o Vretberga i Medåkers skn (Bil. H) liksom vid Fullerö, där de sedan ett par år tillbaka häckar enl greve O. Cronstedt o hr Tenow.” (V.N.F. 1931-01-24, § 10).

I slutet av 1940-talet och början av 1950-talet rapporterar flera uppgiftslämnare om att det tycktes gå bättre för fasanen: ”tendens till stadig ökning. Inplanteringar har också med gott resultat företagits på flera håll [Västmanlands län, jaktåret 1946/47]” (Anonym 1947); ”Fasanen visar uppåtgående i... ...Västmanland.” (Kai Curry-Lindahl 1949); ”Fasanen visar klar uppgång i... ...Västmanlands... ...län.” (Kai Curry-Lindahl 1951); ”...ökning i... ...Västmanland...” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).

Från Västerfärnebo rapporterade Olof Knöppel (1951) att ”Rapphönan och fasanen hade goda betingelser inom socknens odlade områden och ha sedan jaktvårdsarbetet börjat taga mera bestämda former ökat påfallande. På vårkvällarna kan man höra rapphönsen locka från olika håll, och i morgonväkten ljuder fasantuppens käcka galande litet varstädes från gärdesbackar och skogskanter.”.

I Lundby socken var fasanen ”...häckande, allmän” under perioden 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954) och beträffande Västerås skrev Bertil Walldén (1955, s. 245) att ”På fasaner... ...är stadens egna jaktmarker rika. De förra, som om vintern ofta påträffas i vassarna...”. Men redan i slutet av 1950-talet ansågs fasanen ha minskat kraftigt: ”Våra fältfåglar, rapphöns och fasan, ha under våren och försommaren år 1957 undergått en katastrofal nedgång i förekomsten. Så har fasanen, som ännu på eftervintern förekom i en förhållandevis stark stam, under tiden fram till hösten i det närmaste helt försvunnit inom stora delar av denna fågels bästa biotoper.” (Olof Knöppel 1958), liksom i början av 1960-talet: ”Minskning rapporteras från... ...Västerås-trakten...” (Gunnar Otterlind & Ingvar Lennerstedt 1964).

Även i Bergslagen, närmare bestämt i Hällefors, sattes fasaner ut: ”Inplantering av fasan har utförts, men det är ännu för tidigt att yttra sig om resultatet.” (Axel Forsberg 1958).

I övrigt under 1960- och 1970-talen är uppgifterna få. Vid Norsa i Munktorp var fasanen ”Fåtaligt häckande.” (Arne Eklöw 1970) och vid Gäddeholm i Irsta fanns ett ”stort fasaneri” (Bo Kumlin 1971c).

Vid en veckovis inventering vid Asköviken vintern 1975/76 noterades fasan vid endast ett (1) av 13 inventeringstillfällen (Lars Lindell 1976).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-1984 resulterade i endast ett (1) revir på Ängsön (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Inom 226 hektar landarea vid Holm i Västerås-Barkarö fanns även där ett (1) revir år 1986 (Thomas Pettersson 1992). Detta ger täthetsvärden på 0,1 par/km² respektive 0,4 par/km² landarea.

Flyttning och övervintring

Fasanen är en utpräglad stannfågel.

Rasförhållanden

Till Sverige har införts åtminstone nominatrasen Ph. c. colchicus, raserna Ph. c. mongolicus Brandt 1845 och Ph. c. torquatus J. F. Gmelin 1789 samt arten Ph. versicolor Vieillot 1825. Utplantering sker med blandat avelsmaterial (olika raser), vilket gör att de svenska fasanstammarna visar en heterogen sammansättning (SOF 2002, s. 91).

Senast uppdaterad 2024-03-14