Fiskmås Larus canus Linné 1758

Utbredning

Fiskmåsen häckar med enstaka par eller i små kolonier, tämligen allmänt i hela landskapet. Luckor i utbredningen synes dock föreligga i sjöfattiga slättbygder. Förutom i naturliga miljöer vid sjöar, åar och andra vattensamlingar påträffas den också häckande i hamnar, på industribyggnader och tomter samt på åkerholmar och ekonomibyggnader i åkerlandskapet, ibland flera hundra meter från vatten. Arten kan också häcka på myrar med gölar. Vid en inventering av Ängsö socken 1983 befanns 53 av totalt 59 par (90 %) häcka i anslutning till vatten, medan de övriga sex paren hade placerat sina bon i träd, på åkerholmar eller på byggnader på visst avstånd från vatten (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Ett annat udda boplatsval svaras för av några fiskmåspar i Köping, som byggt bo överst på kraftledningsstolpar (Arne Eklöw 1993).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-30.6) och i lämplig häckningsmiljö 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Den totala vattenarealen i Västmanland är cirka 669 km². Om den genomsnittliga tätheten sätts till 2 par/km² vattenarea enligt inventeringsresultat från 1980-talet, se nedan under Historik, ger det drygt 1 300 par i Västmanland. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har dock beräknat den västmanländska populationen till nästan det dubbla, 2 500 par.

Antalet rapporterade säkerställda häckningar av fiskmås synes ligga rätt stabilt över tid, även om variationerna mellan olika år är stora. Antalet så kallade atlasrutor (5x5 km) med fynd under häckningstid har dock legat rätt stabilt under samma period, med undantag för de första årens låga värden som förstås beror på underrapportering.

Antal rapporterade lokaler med säkerställd häckning av fiskmås 2000-2022.

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade stora variationer i förekomsten av fiskmås men ingen tydlig trend.

Historik

Fiskmåsen nämns första gången av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren som ”Måsen, Homåkan (Larus canus , ) som hitkommer när Blåsippan blommar, men skyndar sig härifrån vid vinterens annalkande”.

I Örebro län var fiskmåsen, enligt Carl Rudolf Sundström (1868, s. 26), ”ganska allmän vid de större vattnen”. Ytterligare uppgifter från 1800-talet är dels en fågel i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”♂ Västerås 1871” (nr. D 55), dels F. U. Wrangels (1886, s. 37) upplysning om att i Rytterne socken förekom fiskmåsen ”vissa tider mycket talrikt”.

Det äldre namnet ”ljuse” eller ”gjuse” har visserligen använts för flera måsar (Tommy Tyrberg 1996), men i den mån ortnamn i Västmanland, vari dessa namn ingår, kan kopplas till äldre förekomster av mås, torde det knappast vara frågan om någon annan art än just fiskmås. I Västmanland finns cirka 25 ortnamn med förledet Ljus-. Ortnamnet Ljusnarsberg, exempelvis, syftar emellertid på sjön Ljusnaren, som betyder ”lysande” e.d., sannolikt syftande på vattnets färg (Nationalencyklopedin 1993, bd 12, s. 406). Därutöver finns några andra namn som också torde syfta på något annat än förekomst av mås, t.ex. Ljusåsarna i Ramsberg, Ljusberget i Västerfärnebo och Ljusbacka i Möklinta. Namnet Ljustjärn(en) förekommer på minst nio platser, fördelade på Kolsva (1), Ramsberg (1), Norberg (1), Skinnskatteberg (1), Hed (1), Ljusnarsberg (1), Hjulsjö (1), Grythyttan (1) och Hällefors (1). Dessa kan mycket väl tänkas syfta på äldre tiders förekomst av fiskmås, liksom följande fem: Ljussjön i Hällefors, Ljusön i sjön Skärjen i Grythyttan, Ljusbäcken i Fellingsbro, Ljusvattnet i Ramnäs samt Ljushällarna i Kila. Även ortnamn som innehåller mås(e), måk(e) eller trut(t) torde med största sannolikhet avse fiskmås. I Fåsjön i Nora finns en ”Måsholmen” och ”Måsön” finns i såväl Sörmogen i Ramsberg som i Fröviån vid Frövifors i Näsby. I Mälaren, slutligen, återfinns tre holmar med namnen ”Måsen”, ”Måsgrundet” respektive ”Måsholmen”, samtliga belägna i Rytterne. Ortnamn som innehåller gjus(e) eller måk(e) saknas veterligen helt i Västmanland, men vid Stora Aspen i Västanfors finns en ”Trutudden”.

Från år 1930 finns en bekräftelse på att fiskmåsen förekom på Gimpelstenarna i Ängsö, dock inte helt klarläggande om den häckade där: ”I samband härmed meddelades, att några av fören:s medlemmar m. fl. d. 24/6 d. å. speciellt i och för ringmärkning, företagit en motorbåtsfärd till skäret Gimpelstenarna, känt som häcknings- eller åtminstone fyndplats för åtskilliga fåglar, såsom gråtrut, fiskmås, fisktärna, stor- och småskrake, roskarl m. fl.” (V.N.F. 1930-12-13, § 4). En något förvånande uppgift från Grythyttan är följande: ”Fiskmåsarna, som jag ej kan minnas från min barndom, ökar alltmer i antal och breder ut sig lika mycket i vattnet som på land” (Greta Carlstedt-Pihl 1960). Kan författaren här måhända ha avsett skrattmås Chroicocephalus ridibundus? Mälarens stränder var förr betydligt glesare bevuxna än nu, vilket gav livsrum åt fiskmåsen även vid Asköviken: ”förekommer i 3 à 4 par vid den delvis steniga norra stranden av viken och på ett par i viken belägna holmar” (Bengt H. Girell 1942). I Lundby socken, med några kilometer mälarstrand, häckade fiskmåsen uppenbarligen inte, eftersom Sven-Olof Andersson (1954) endast skriver: ”besöker regelbundet trakten”. I ”Norbergstrakten” förekom fiskmåsen ”regelbundet” och brukade anlända till Trätten i Norberg ”de första dagarna i april” (Bengt H. Girell 1958). Vid Vågsjön i Gunnilbo/Odensvi/Sura bodde fiskmåsen ”på var och varannan sten i arkipelagen vid öns [”Vågön” = Vågsjö ö i Sura] sydända” (Harald Wedérus 1958) och vid Väringen i Ervalla/Näsby var den vanlig (Erik Sjöstedt 1958). Den sena våren 1956 inventerade Åke Ulander (1958) Arbogaån på sträckan mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro och fann ”5 häckpar mot normalt 8”. Från landskapets nordvästra hörn rapporterade Axel Forsberg (1958), att fiskmåsen ”kraftigt ökat i antal”. Från 1960-talet t.o.m. 1975 föreligger häckningsuppgifter från Norsa i Munktorp (Arne Eklöw 1970) samt Västersjön i Sura: ”minst ett par häckar vid sjöns norra ände” (Thomas Forsberg & Hans Karlström 1972). Möjlig häckning rapporterades också från Spaden i Hed (Lars Lindell 1974c). En inventering av Ängsö socken 1972, resulterade i sammanlagt 103 par och den största kolonin bestod av 30 par (Lars Lindell 1973c). Vid revirkartering år 1973 av Gälsmossen, Spelmossen och Stormossen i Ramsberg, fanns 2 par på Stormossen, den enda av de tre inventerade myrarna som hyste gölar (Sören Svensson 1978). Vid Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg häckade 30 par 1975, vilket innebär 3,1 par/km² vattenarea eller 0,5 par/km strandlinje (Leif Nilsson 1978). Vid Nötmyran i Västerfärnebo taxerades ett häckande par år 1975 (Lars Lindell 1975). Äldre uppgifter om ovanliga boplatser för fiskmås är fåtaliga, men Harald Wedérus (1951) förmedlade två sådana iakttagelser från Sura: ”I fjol (1948) häckade t. ex. fiskmås i ett stenkummel långt ute på ett gärde, och 1949 låg ett fiskmåsbo som ett storkbo i miniatyr på takåsen till en stor lada på en åker ca 1 km från närmaste vattendrag”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid och i lämplig häckningsmiljö 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Ängsö socken inventerades 1979 (Thomas Skoglund 1980), 1980 (Thomas Pettersson, opubl.) och 1983 (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Resultaten var 68 par både 1979 och 1980 resp. 59 par 1983, vilket innebär en täthet av cirka 1,3-1,5 par/km² vattenarea eller 0,7 par/km strandlinje. Jämfört med Lars Lindells (1973c) inventering 1972 av samma område, innebär detta att beståndet minskade med i storleksordningen 40 % på ett decennium. Den största kolonin i området 1972 hyste 30 par, medan den största kolonin 1983, på Borsten vid Gisselholmen, bestod av 6 par. Mellan inventeringarna 1979-1980 respektive 1983 kan också den jämförelsen göras, att andelen solitärt häckande fiskmåsar ökade från en fjärdedel till drygt hälften. I Askö-Tidöområdet i Dingtuna/Rytterne/Västerås-Barkarö taxerades 19 par år 1982 (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b), men vid Holm i Västerås-Barkarö hittades ingen häckning alls år 1986 (Thomas Pettersson 1992). Vid Morskogasjön (0,5 km² vattenarea) i Ramsberg häckade ett par 1989, vilket var en minskning från ”förr” (Mats Andersson 1990c). Vid en heltäckande inventering av sjöarna i Lindesbergs kommun (261 st.; total vattenarea cirka 99 km²) 1987-1989, fanns arten häckande vid 85 sjöar med sammanlagt 228 par (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990), vilket ger en genomsnittlig täthet av 2,3 par/km² vattenarea. Flest par fanns vid Oppäsen i Fellingsbro (18 par) respektive vid Råsvalen i Lindes (16 par).

Regelbundna observationer vid Lagårdssjön i Kolbäck, sommaren och början av hösten 1970, resulterade i som mest 50 ex. vid två tillfällen, den 26 augusti och den 18 september (Bo Wallin 1970).

Vid simultana sträckobservationer på tjugo platser i landskapets östra del den 18 april 1971, noterades låga antal sträckande fiskmåsar, som mest 98 ex. vid Fors i Skinnskatteberg och 50 ex. vid Svartberget i Västanfors (Sören Larsson 1971). Studier av sträckande fåglar vid Gnien i Ramnäs 1975 gav sammanlagt 158 fiskmåsar på våren och 45 på hösten (Sören Larsson 1975b).

Högre (minst 500 ex.) dagssummor av sträckande och större ansamlingar under perioden före år 2000:

1999      550 str. (S) Sällingsjön i Fellingsbro 5.8 (Mattias Rudenvall, opubl.).

Före 1976 är fyra vinterfynd (1.12-28.2) kända:

1936      2 ex. Hässlö i Västerås 20.12 (Hans Avelin, opubl.).

1941      1 ex. Munkängen i Västerås 21.12 (Hans Avelin, opubl.).

1970      1 ex. Semla i Västanfors 10.12 (Staffan Liljeqvist, opubl.).

1975      1 ex. Granfjärden i Ängsö 2.2 (Kjell Ingeström, opubl.).

Flyttning och övervintring

Fiskmåsen flyttar i juli-oktober med en markant topp av sträckande fåglar i juli till början av augusti. Den återvänder i mars och vårflyttningen är koncentrerad till april månad.

Veckovis fördelning av fiskmåsar som har rapporterats som sträckande under perioden 2000-2022.

Högre (minst 500 ex.) dagssummor av sträckande och större ansamlingar under perioden 2000-2022:

2000      1 400 str. (S) Gnien i Ramnäs 27.7 (FiV 32:83).

2002      550 str. (SV) Finnåkerssjön i Fellingsbro 21.7 (FiV 35:116).

2004      750 r. Gnien 21.4 (FiV 36:134).

2004      550 r. Lisjö ängar i Sura 21.4 (FiV 36:134).

2004      800 ad. r. Nötmyran i Västerfärnebo 22.4 (FiV 36:134).

2004      800 r. Västeråsfjärden i Västerås 22.4 (FiV 36:134).

2004      500 r. Östersjön i Sura 23.4 (FiV 36:134).

2005      1 500 str. (NO) Södra Ås i Nora 16.4 (FiV 37:121).

2007      1 230 r. Norasjön i Nora 21.4 (Anders Carlberg, opubl.).

2008      790 ad. str. (SV) Tjurlången i Arboga 21.7 (Hans Wilhelmsson, opubl.).

2009      Gnien 12-13.7, som mest 625 r. 12.7 (Ralf Lundmark, opubl.).

2009      848 str. (V) Kvicksund i Rytterne 29.7 (Joachim Strengbom m.fl., opubl.).

2010      600 r. Dömsta i Kolsva 24.4 (Kjell Ekelund, opubl.).

2010      550 str. (SV) Sköldberga i Fellingsbro 7.8 (Sven Larsson, opubl.).

2011      500 r. Västeråsfjärden 27.3 (Erik Hansson, opubl.).

2014      554 str. (S) Bockmurholmen i Västervåla 29.7 (Staffan Liljeqvist m.fl., opubl.).

2016      500 r. Hällby i Västerfärnebo 16.4 (Yngve Hareland, opubl.).

2018      500 str. (NO) Södra Ås i Nora 15.4 (Anders Carlberg, opubl.).

2022      600 r. Lilla Blacken i Rytterne 5.11 (Västmanlands rapportkommitté).

Mediandatum för första vårobservation av minst 10 ex., fynd före 16 februari exkluderade, under perioden 1976-2022 är den 2 april. Mediandatum för sista höstfynd av minst 10 ex. under samma period är den 29 november.

Vinterfynd har gjorts nära nog årligen efter millennieskiftet men i starkt varierande antal. Exceptionellt många fiskmåsar, 861 ex., rapporterades vintern 2000/01 och vintern 2006/07 rapporterades 386 ex. medan inte en enda sågs vintern 2010/11.

Ringmärkta fiskmåsar i Västmanland har givit upphov till 21 återfynd, se tabell nedan med geografisk och månadsvis fördelning.

Därutöver föreligger tre fynd i Västmanland av annorstädes märkta ungar 1955-1962 och dessa märktes i Hälsingland, Dalarna respektive Närke.

Övrigt

Anders R. Arnell (1981) redovisar en iakttagelse vid Näs i Hallstahammar den 3 maj 1981, av fiskmåsar som näringsparasiterar på rastande storspovar Numenius arquata.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen L. c. canus. Rasen L. c. heinei Homeyer 1853, som närmast häckar i västra Ryssland och som övervintrar bl.a. i Östersjön, är inte rapporterad från Västmanland. Men eftersom den rasens höststräck kulminerar senare än nominatrasens, från slutet av oktober till mitten av november, skulle den kunna vara involverad, eller kanske till och med dominera, de större flockar och sträckrörelser som vissa år noteras under senhösten i Västmanland. Högre antal än normalt i november och december noterades framförallt höstarna 2000, 2006 och 2022.

Senast uppdaterad 2023-07-18