Skäggdopping Podiceps
cristatus (Linné 1758)
Utbredning
Skäggdoppingen
förekommer mestadels i vegetationsrika sjöar med stora, öppna vattenytor,
allmänt i Mälarområdet, tämligen allmänt i Skogslåglandet och sparsamt i
Bergslagen.
Rutor (5x5 km) med fynd av skäggdopping
under häckningstid (1.5-31.7) och i lämplig häckningsmiljö 2012-2022. Svart
prick anger ruta med säkerställd häckning.
Numerär
Inventeringsdata
saknas från perioden 2000-2024. Baserat på data från 1980-talet kunde beståndet
i västmanlandsdelen av Västmanlands län beräknas till cirka 1 050 par,
varav cirka 600 par i Mälaren (Thomas Skoglund 1985). Ungefär samtidigt fanns
alltså ett 30-tal par i Lindesbergs kommun, se nedan under Historik, och
gissningsvis lika många tillsammans i Hällefors, Ljusnarsbergs och Nora
kommuner, inalles cirka 1 100 par i Västmanland i mitten/slutet av
1980-talet. Om minskningen vid Asköviken, se histogram nedan under Historik, i
praktiken en halvering av beståndet under 1990-talet, är representativ för
åtminstone Mälaren innebär detta att siffran måste justeras ned till 800 par.
Sannolikt har en minskning ägt rum också i övriga delar av Västmanland, varför
siffran 750 par känns mer rimlig. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade dock
antalet par i Västmanland till 1 300.
Få
data om häckningsframgång föreligger, men vid Asköviken inräknades 30 kullar
1987 av 65 funna bon (Martin Green 1991).
Vid Långholms brygga i Ängsö fanns 2001 en koloni med cirka 50 bon (FiV
33:55) och på samma plats 52 bon 2007 (FiV 39:57; VF Suppl.
48:61).
Historik
Det
är inte närmare känt när skäggdoppingen invandrade till Västmanland, men det
torde ha ägt rum under 1800-talet. Carl Rudolf Sundström (1868, s. 26) skriver
beträffande Örebro län, att skäggdoppingen ”häckar flerestädes inom länet,
t. ex. i Hjelmaren, der hans bo blifvit anträffadt”. L. A. Jägerskiöld
(1919) presenterar en mycket översiktlig karta över skäggdoppingens utbredning
i Sverige och på denna kan två symboler med betydelsen ”Utbredning före 1898”
utläsas, dels i trakten av Västerås, dels i centrala Hjälmaren. I figurtexten
skriver Jägerskiöld också att skäggdoppingen ”har efter 1885 över allt
tilltagit i antal”. En notis från 1886 upplyser också om artens expansion:
”Under det att en del fogelarter allt sparsammare förekomma, finns det en
och annan, som synes vara i tilltagande. Så är åtminstone förhållandet med
sothönan, som blir alltmer talrik och sprider sig norrut; så ock skäggdoppingen
(Colymbus cristatus), som förr sparsamt förekom i mellersta Sveriges sjöar, men
nu i Mälaren och flerestädes uppträder i mycket stort antal” (Anonym 1886).
Av
någon anledning förföljdes skäggdoppingen, vilket följande notis vittnar om: ”Så
snart man om våren funnit hvar doppingar hålla till… [---] På dylik jagt
sköt jag sommaren 1889 15 doppingar, 4 af dem på en dag. [---] Vesterås
20 februari 1891. A. R.” (Anonym 1891). Möjligen
kan man i följande två notiser ana, att man vid den tiden misstänkte
skäggdoppingen för att konkurrera ut den för jägarna mer attraktiva gräsanden.
Från Fullerö i Västerås-Barkarö rapporterade F. V. Cronstedt år 1895, att ”Gräsanden
blir mer och mer sällsynt under det att doppingar och sothöns tilltaga” (SJNT
33:202) och året därpå rapporterades: ”Svenska Jägarförbundets Afdelning i
Östra Westmanland: [---] Gräsand aftagande, dopping tilltagande” (SJNT
34:213-214). Sven Ekman (1922, s. 114) anför: ”Har under senare år betydligt
utvidgat sitt område och tilltagit i antal... Västmanland: Ladugårdssjön vid
Strömsholm sedan omkr. 1910 (meddel. av T. Ringström), sedan gammalt i Mälarens
västligaste delar (egna efterforskn.)”. I Rudbeckianska skolans i Västerås
samlingar finns en fågel (nr. D 44) etiketterad ”juv. Västeråstrakten juli
1923. pullus” och även vid Stora Ekeby i Rytterne sköts en skäggdopping
något av åren 1897-1902 (Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna
fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala). Slutligen skriver L. A.
Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff (1911-26, s. 418): ”I mellersta Sverige...
...där han förr ansågs sällsynt (se Kinberg), har han under 1880-talet
tilltagit mycket och ses nu talrik överallt i Mälaren...” och A. Kempe
(1911, s. 11) konstaterar kort, att ”i Mälaren fiska doppingar”.
Så
långt Mälaren och, i viss mån, Hjälmaren. Vid Västersjön, Östersjön och Glåpen
i Sura, vet vi att skäggdoppingen förekom åtminstone år 1911, enligt Carl
Kjellins (1911) berättelser: ”Klockan två på morgonen den 21 juli i år…
[---] Vägen går mellan två sjöar, som bära de lättfunna namnen Västersjön
och Östersjön. [---] Rundt omkring oss ljuda doppingarnas lock i vassen,
ej olikt hönskackel och kycklingspip. …ser jag en dopping skymta inom godt håll
och fäller den. När jag lyfter in fågeln i ekan, känner jag dock en viss plåga
vid at se den lilla ungen, som gamlingen bar på sin rygg och som fått dela dess
öde. [---] …äro strax därefter framme vid sjön, hvilken bär det mera
egendomliga än vackra namnet Glåpen. [---] Ett doppingsrede med tre
smutsiga ägg lyser fram genom vassen, och alltjämt höras dessa fåglar locka i
vår närhet”. Även vid Sörsjön och Norrsjön i Sura fanns arten: ”Mycket
talrik i sjöarna vid Lisjö Sura socken 1924” (Ur anteckningar daterade den
19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson). Nils Lorichs (1942) skriver att
skäggdoppingen är en av karaktärsfåglarna vid Spaden i Hed och Bengt H. Girell
(1942) hittade minst
tio bon vid Asköviken i Västerås-Barkarö. Harald Wedérus (1951) meddelade ett
bofynd 1949 från Glåpen i Sura och Olof Knöppel (1951) noterar att Hörendesjön
i Karbenning/Västerfärnebo hyser ”häckmiljö för änder och dopping”.
Bertil Walldén (1955, s. 226), slutligen, skriver angående Mälaren att
skäggdoppingen är ”bland de mest dominerande”. I en rapport från
jaktåret 1946/47 i Västmanlands län sägs kort: ”Lom och dopping håller som
förut sin förekomst uppe i härför lämpliga lokaler, dock icke i något större
antal” (Anonym 1947).
Under
1950-talet rapporteras skäggdoppingen förekomma på en rad lokaler i
Mälarområdet och Skogslåglandet. Från Barkaröviken i Kungs Barkarö/Köping
rapporterades år 1975 cirka 60 par inom en yta av endast ett hektar (MVOF
7[2]:1). När skäggdoppingen började häcka i Bergslagen är oklart, men de övre
delarna koloniserades möjligen först så sent som på 1970-talet. Arten iakttogs
t.ex. troligen för första gången ”i trakten”, då en fågel sågs hela
sommaren 1969 i sjön Björken i Ljusnarsberg (Ingvar Granqvist 1970b).
I Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg fanns dock i början av 1970-talet
20-25 par (Kjell Bylin 1975, s. 248) och samma sjö hyste 16 par 1975 (Leif
Nilsson 1978).
I
Lindesbergs kommun inventerades 261 sjöar åren 1987-1989, varav 99 st. var över
10 hektar i storlek. Då registrerades skäggdopping i 13 sjöar, samtliga eutrofa
eller ”oligotrofa sjöar med eutrofa drag”. Flertalet av de 13 sjöarna
var över 100 hektar och den minsta sjön med häckande skäggdopping var
Fänsbosjön i Fellingsbro med sina drygt 12 hektar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990).
Rutor (5x5 km) med fynd av skäggdopping
under häckningstid och i lämplig häckningsmiljö 1974-1984. Svart prick anger
ruta med säkerställd häckning.
Äldre
inventeringsdata föreligger från en del sjöar, varav följande bör nämnas
(arealuppgiften avser vattenarealen):
Flera
uppgiftslämnare gör gällande att en kraftig minskning ägde rum under 1980- och
1990-talen och vid exempelvis Asköviken halverades beståndet i stort sett under
nämnda tid. En heltäckande inventering av Lindesbergs kommun 1987-1989 gav vid
handen 32 häckande par i 13 sjöar (Jan-Erik Malmstigen & Mats Andersson 1990), vilket innebar en halvering av kommunens bestånd
jämfört med en motsvarande inventering 1977-1978 (Jan-Erik Malmstigen 1979).
Arten saknades vid den senare inventeringen i åtminstone nio sjöar (Mats
Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1990). Vid Barkaröviken i Kungs
Barkarö/Köping hade den 1983 minskat till cirka 20 par, jämfört med det minst
tredubbla på 1960-talet (Thomas Pettersson 1989).
Från ett par områden rapporterades samtidigt stabila eller till och med ökande
populationer. Vid Södra Hörken i Grängesberg/Ljusnarsberg fanns i början av
1990-talet 15-20 par (DOF 1993, s. 150), vilket är i stort sett lika mycket som
i mitten av 1970-talet. Från Västanfors och Västervåla skrev Leif Lejdelin
(1984), att arten ”häckar med åtskilliga par i Kolbäcksåns sjösystem. Har
märkbart ökat under senare år”.
Före
år 2000 är elva vinterfynd (1.12-28.2) kända, varav två gäller så gott som
fullbordade övervintringar:
1954 ”♂
Romfartuna, jan. 1954. Dog vid övervintring. Prep. G. Nilsson.”
(Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. D 43A).
1967 1
ex. Sjömosjön i Fellingsbro 2-17.12 (Roger Gyllin & Kent Larsson 1969).
1970/71 1 ex.
övervintrade i Kolbäcksån vid Seglingsberg i Ramnäs (Lars Lindell 1973e).
1978 4
ex. Granfjärden i Ängsö 2.12 (Västmanlands rapportkommitté).
1979 1
ex. bildödat Hammarby i Västerås 9.1 (FiV 11:72).
1979 1
ex. Köpings hamn i Köping 11-14.2 (FiV 11:72).
1979 1
ex. Silvergruvan i Hällefors 20.2 (Västmanlands rapportkommitté).
1984 1
ex. Kvicksund i Rytterne 27.12 (Västmanlands rapportkommitté).
1985 1
ex. Arboga 30.1 (Västmanlands rapportkommitté).
1987 1
r. Granfjärden 1.12 (Västmanlands rapportkommitté).
1993 1
ad. Stora Aspen i Västanfors 2.1-13.2 (FiV 25:65).
Större
(minst 200 ex.) ansamlingar före år 2000:
1981 206
ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 29.4 (Västmanlands rapportkommitté).
1985 300
ex. Hjälmaren vid Nyckelgrundet i Arboga 8.8 (FiV 17:55).
Flyttning och övervintring
Skäggdoppingen
flyttar främst i september-oktober och återvänder så snart isen lossat, ofta i
slutet av mars. Mediandatum för första respektive sista observation under
perioden 1976-2024 är den 29 mars respektive den 17 november.
Period |
Mediandatum
för första
observation |
Mediandatum
för sista
observation |
1976-1985 |
9 april |
11 november |
1986-1995 |
30 mars |
2 november |
1996-2005 |
28 mars |
23 november |
2006-2015 |
20 mars |
10 december |
2016-2024 |
18 mars |
6 december |
Veckovis fördelning av skäggdoppingar
2000-2024.
De
största (minst 200 ex.) kända ansamlingarna under perioden 2000-2024:
2014 Blacken i
Rytterne 10-13.10, som mest 520 r. 13.10 (FiV 46[2-3]:31).
2015 243 r.
Asköviken i Västerås-Barkarö 17.4 (Västmanlands rapportkommitté).
2017 Asköviken
11-23.4, som mest 384 ex. 15.4 (FiV 49[2-3]:34).
2017 200 r.
Granfjärden i Kärrbo/Ängsö 23.9 (FiV 49[2-3]:34).
2018 208 r.
Asköviken 27.4 (Västmanlands rapportkommitté).
2019 210 r.
Asköviken 12.4 och 21.4 (FiV 51[2-3]:29).
2020 205 r.
Asköviken 17.4 (FiV 52[2-3]:44).
2024 208
r. Granfjärden 28.9 (Västmanlands rapportkommitté).
Rasförhållanden
Arten är företrädd av
nominatrasen P. c. cristatus.
Senast uppdaterad 2025-03-01