Gärdsmyg Troglodytes troglodytes (Linné 1758)
Utbredning
Gärdsmygen häckar i skogsmark, såväl lövskog som barrdominerad skog. Den förekommer i hela Västmanland.
Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.8) 2012-2022.
Numerär
Tillgängliga inventeringsdata tyder på att gärdsmygen var betydligt ovanligare under 1970- och 1980-talen än vad som är fallet idag. Detta gäller åtminstone Mälarområdet där flera inventeringsresultat från den tiden vittnar om gärdsmygens sparsamma förekomst. En jämförelse mellan utbredningskartan ovan och den motsvarande för perioden 1974-1984, se nedan under Historik, ger vid handen att gärdsmygen har expanderat sin förekomst sedan millennieskiftet.
Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 12 000 par, en siffra som jag i brist på andra data får godta. Beståndets storlek varierar en del mellan olika år, sannolikt mest beroende på förhållandena under föregående vinter, men överlag synes en svag ökning under det senaste decenniet.
Historik
Gärdsmygen nämns av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren, men utan förekomstuppgifter: ”Tomlingen (M. Troglodytes) som bygger vid gärdesgårdar ned uti jorden”.
Beträffande Örebro län skrev Carl Rudolf Sundström (1868) att gärdsmygen ”...träffas icke sällan om sommaren, sparsammare under vintern.” och i Hällefors ansågs den vara allmän: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888). I övrigt från 1800-talet nämns den bara i förbigående av Adr. Giöbel (1888): ”Gärdsmygen och jernsparfen komma blott undantagsvis fram till buskar och häckar i trädgården.”.
Från 1900-talets tre första decennier föreligger endast följande uppgifter:
1914 ”Björnön [Västerås]. Boet låg i en tät unggran 1,5 m. öfver marken...” (August Heintze 1915).
1922 1 ♂ Sikfors i Hällefors 14.8 (Naturhistoriska riksmuseets samlingar, Göran Frisk, in litt.).
1923 ”Wästerås enl. O. M. Floderus Wästeråstr Björnön sommaren 1923 3 exp.” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).
1924 ”Iakttages ibland i Wås-trakten.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9].
Jag tolkar bristen på uppgifter som att gärdsmygen var så pass allmänt förekommande att den inte uppmärksammades i litteraturen. Flera uppgiftslämnare vittnar om att flera stränga vintrar i början av 1940-talet decimerade populationen avsevärt:
1949 ”Föreningens rapportör från Surahammar, Harald Wedérus, lämnade några delvis rätt sensationella upplysningar angående iakttagelser under året. [---] Gärdsmygen, som efter fimbulvintrarna i början av 40-talet verkat nära nog utdöd, har iakttagits i flera par.” (V.N.F. 1950-03-06, § 1). ”...som helt försvann från trakten [Surahammar i Sura] under de stränga vintrarna 1941-42, har 1949 åter observerats på ett par ställen, företrädesvis på hyggen i skogen.” (Harald Wedérus 1951).
1950 ”Ingeniör v. Knorring… … hade han där [Arboga] sett 4 sjungande hanar av den på senare tid så sällsynta gärdsmygen.” (V.N.F. 1950-10-16, § 2).
1952 ”Ett tecken på att gärdsmygen åter har repat sig efter de stränga vintrarna är den iakttagelse, som gjordes den 4 april 1952, då jag för första gången vid Asköviken [Västerås-Barkarö] såg en gärdsmyg. Sedan dess har den vid skilda tillfällen visat sig i ett flertal exemplar. Ett hannäste är också funnet.” (Sten-Bertil Fredriksson 1953).
1955 ”...såg man på 1930-talet litet varstädes, såsom i rishögar i Rocklundaskogen [Västerås], men därefter föreföll den helt ha försvunnit. Fr. o. m. 1951 har det emellertid gjorts åtskilliga bofynd i trakten, men ännu har stammen här långtifrån återfunnit sin forna talrikhet...” (Bertil Walldén 1955, s. 231).
1956 ”[Arbogaån mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro] Från att ha varit helt försvunnen efter fimbulvintrarna i början av 40-talet har stammen sakta men säkert tagit sig upp till en tämligen god nivå, och på lämpliga biotoper har det kanske till och med varit litet trångbott ibland. Så kom då denna hårda vinter och slog beståndet i spillror igen. Det är ju möjligt att några klarat strapatserna, men inte ens på de säkraste ställena har jag noterat arten i år.” (Åke Ulander 1958).
Trots en omvittnad återhämtning efter 1940-talets radikala nedgång tycktes det dröja innan gärdsmygen förekom allmänt. Det faktum att den återkommande dök upp i notiser under 1950-, 1960- och 1970-talen tyder på att den då var relativt ovanlig.
1945-53 ”...besöker tillfälligt trakten [Lundby socken].” (Sven-Olof Andersson 1954).
1953 ”I slutet på maj 1953 påträffades här [Rosendal i Norberg] av Sven Carlson och mig... En vecka tidigare hade Carlson även påträffat bon med ungar av gärdsmyg...” (Bengt H. Girell 1958).
1955 Årsviss vid Asköviken (tabell i Bertil Walldén 1955, s. 255).
1958 ”Gärdsmygen bor annars som närmaste granne till hökarna... [Vågön, Vågsjön, i Sura]” (Harald Wedérus 1958).
1958 ”Järnsparv, domherre och gärdsmyg hör till dem som ofta förbises i marken men de finns här och var. [Väringen i Ervalla/Näsby]” (Erik Sjöstedt 1958).
1969 ”Ett sjungande ex 6.9.69. [Norsa i Munktorp]” (Arne Eklöw 1970). ”Från stenrösen vid vägbanken ljuder plötsligt en sång som får mig att lystra. Gärdsmyg. Kan det verkligen vara möjligt? Det är flera år sedan jag sist hörde den arten. Jo, mycket riktigt. Nu får jag även höra dess varningsläte, ett hårt smackande och strax får jag även se den pigga krabaten fara ut och in bland stenarna.” (Arne Eklöw 1971).
1969 ”Ytterst fåtalig. Tycks förekomma högst lokalt. Kull på 9 flygga ungar Frövifors, Frövi [Näsby] (Erik Jansson).” (Ingvar Granqvist 1970b).
1970 ”17 maj [Gussjön-Fläcksjön i Fläckebo]... ...gärdsmyg...” (Anonym 1970h).
1970 ”21.5... ...1 gärdsmyg, Svartberget [Västanfors] (Göran Sääf).” (Anonym 1970c).
1970 ”1970 häckade troligen ett par gärdsmygar vid sjön och i år har ett sjungande ex hörts på en ny lokal [Gussjön i Fläckebo].” (Stefan Björklund 1973b).
Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.
Vid en inventering av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-1981 befanns gärdsmygen vara så pass ovanlig att resultatet inte gav någon vägledning alls vad gäller artens arealkrav eller beståndstäthet (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). Inte heller en inventering av ett 17 km² stort område, varav drygt 600 hektar skogsmark, vid Asköviken och Tidö i Rytterne 1982 gav ett enda revir (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). En heltäckande inventering av Ängsö 1983-1984 gav två (2) revir, ett vardera på Ängsön respektive Långholmen, vilket motsvarar en täthet av 0,1 par/km² skogsmark (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Vid en inventering av cirka 88 hektar skogsmark, merparten ädellövskog, vid Holm i Västerås-Barkarö 1986 observerades gärdsmygen inte alls (Thomas Pettersson 1992). Vid sju års revirkarteringar av cirka 40 hektar skogsmark vid Asköviken 1985-1991 konstaterades revir endast två av åren, 1985 och 1990 (Thomas Pettersson, opubl.).
Några uppgifter om förändringar av populationsstorleken är inte kända för landskapet som helhet, men punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade en statistiskt säkerställd (P<0,02, rs=+0,943, n=9) positiv trend (Thomas Pettersson, opubl.).
Leif Lejdelin (1984) ansåg att gärdsmygen ”...häckar fåtaligt, frekvent lokal är Trummelsberg” i Västanfors och Västervåla.
Uppgifter om vinterfynd (januari, februari, december) före 1976:
1924 ”Nu i vinter vistades 2 st. fåglar en tid i drivhuset vid Stensborg. Flögo ut och in, men försvunno om en tid.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9]. ”Under vintern 2 ex vid Stensborg enl G. Nilsson” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).
1952 1 ex. Djuphamnen i Västerås 6.12 (Bo Kumlin, opubl.).
1960 ”Inte alla fåglar överger oss, en del såsom… …gärdsmyg… stannar kvar… [Torrvarpen i Grythyttan]” (Greta Carlstedt-Pihl 1960).
1963 1 ex. Bjurhovda i Västerås 27.1 (Göran Andersson, opubl.).
1967 1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 1-26.12 (Lars Lindell m.fl., opubl.).
1973 1 ex. Asköviken 5.1 (Henry Hirsimäki & Anders Lindell, opubl.).
1975 1 ex. Asköviken 22-28.12 (Thomas Pettersson m.fl., opubl.; Lars Lindell 1976c).
1975/76 ”...gärdsmyg vid… …Karmansbo... [Hed; dec. 1975 - feb. 1976]” (Lars Lindell 1976c).
Flyttning och övervintring
Flertalet gärdsmygar flyttar bort på hösten. Flyttningen tycks äga rum huvudsakligen i oktober, möjligen ett stycke in i november. På våren tycks de första vårflyttarna börja anlända redan i början mars och vårflyttningen kulminerar i april.
Veckovis fördelning av antalet individer under perioden 2000-2023.
Gärdsmygen övervintrar årligen sedan 1990-talet, men med rätt stora variationer i antal beroende på hur hårda vintrarna är. Exempelvis sjönk antalet individer vintertid från 91 ex. vintern 2008/09 till endast 17 ex. två år senare. Därefter har antalet vinterfynd ökat markant.
Ett ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är känt:
· En fågel av okänd ålder som märktes vid Finnhult i Grythyttan 18.9 1995, återfanns död vid Kiel i norra Tyskland 23.4 1996 (RC, in litt.).
Rasförhållanden
Arten är företrädd av nominatrasen T. t. troglodytes.
Senast uppdaterad 2024-01-22