Gök Cuculus canorus Linné 1758

Utbredning

Göken reproducerar sig tämligen allmänt i skogsmark i hela landskapet.

Rutor (5x5 km) med fynd 2012-2022.

Numerär

Under perioden 2013-2023 har gök rapporterats från sammanlagt 354 så kallade atlasrutor (5x5 km). I Uppland räknade Martin Tjernberg (1996) med 2-4 ♂♂/ruta, vilket för Västmanlands del skulle motsvara 708-1 416 ♂♂, dvs. 0,1-0,2 ♂♂/km² landareal. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 1 900 par, vilket motsvarar i genomsnitt cirka 4,3 par/atlasruta eller 0,23 par/km² landareal. Möjligen ligger denna beräkning något för högt, varför jag väljer en lägre siffra, 1 500 ♂♂.

I figuren nedan visas antalet rutor (5x5 km) per år med fynd av gök. De förhållandevis låga antalen åren närmast efter millennieskiftet är med största sannolikhet missvisande och beror på underrapportering.

Historik

Göken nämns av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren, men utan hänvisning till Västmanland: ”Göken (Cuculus Canorus), som aldrig visar sig om vinteren; som börjar gala när Svalan ankommit och Asp-trädet blommat; som hvarken bygger bo eller ligger ut ungar, men värper i någon annan små-fogels bo, som får draga omsorg för Gökungen.”.

I Örebro län ansåg Carl Rudolf Sundström (1868) att göken ”...är talrik; den röda varieteten ses dock på långt när ej så ofta som den grå.”. Övriga uppgifter från 1800-talet och början av 1900-talet:

1862      I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd gök från Västerås, daterad 10 augusti 1862 (Göran Frisk, in litt.).

1885      ”Hellefors (A. Giöbel). Kam 1885 den 10. Mai.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 118).

1887      ”Hellefors (A. Giöbel). Kam den 13. Mai.” (Carl Rudolf Sundström 1892, s. 45).

1888      ”Göken, lommen, ljungspofven och andra bas- och barytonsångare, som hålla till på något afstånd... [Hällefors]” (Adr. Giöbel 1888).

1890      ”Gökarna jagade hvarandra med sina skrattande läten… [Alten i Kila].” (Carl Kjellin 1906).

c.1900    ”Gök.” (Ur: Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern [1897-1902] skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.).

1902      ”Göken blir trägen gäst, ty han finner många bon att lägga sina ägg uti [Järle i Ervalla].” (Adrian Giöbel 1902).

Anteckningar om flyttfåglars ankomst vid Botebo 1909-1916 respektive Norra Heden 1916-1931 i Möklinta gav ett genomsnittligt ankomstdatum på 12 maj med extremerna 5 maj 1918 och 18 maj 1912 (Sivert Wester 1986).

Göken nämns från Hällefors av Nils Helger (1945) liksom från Grythyttan (Greta Carlstedt-Pihl 1960) och Väringen i Ervalla/Näsby; ”Göken gal i alla väder…” (Erik Sjöstedt 1958). I Lundby socken var den ”...häckande, allmän” 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954). Den sena våren 1956 noterades följande från området mellan Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro: ”Anmärkningsvärt sen ankomst. Första ex. noterat den 20.5. Någon minskad frekvens i galandet har ej konstaterats. Noteras bör, att han ropat längre i år än normalt, och åtminstone fram till mitten av juli hördes enstaka ex.” (Åke Ulander 1958).

Ett ovanligt tidigt fynd rapporterades från Västerås 1968: ”Sekr. omtalade att han hört göken så tidigt som den 29 april...” (V.N.F. 1968-05-20, § 2).

I Västanfors och Västervåla ansåg Leif Lejdelin (1984) att göken ”häckar tämligen allmänt”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

En del inventeringsdata från 1980-talet föreligger från Västmanland, men som uppvisar en stor spridning av täthetsvärden. Tillgängliga uppgifter sammanfattas i tabellen nedan.

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade rätt stora variationer mellan år, men möjligen med en ökande tendens (Thomas Pettersson, opubl.).

Flyttning och övervintring

Göken flyttar i juli-augusti och återvänder i början av maj. Mediandatum för första och sista fynd under perioden 1976-2023 är den 4 maj respektive den 5 september. Göken ses mycket sällan efter första veckan i september och det på året senaste fyndet hittills gjordes vid Näs i Fläckebo den 17 september 1997 (Torbjörn Hegedüs, opubl.). Årets första gök siktas undantagsvis före 1 maj, vilket har hänt sex av åren 1976-2023. Det allra tidigaste fyndet gjordes vid Askö i Västerås-Barkarö den 21 april 2009 (FiV 41:94).

Övrigt

För Västmanlands del föreligger uppgift om värdart för gökens boparasitism i 39 fall genom tiderna, rörande fem arter. Den i särklass vanligaste värdarten är rödstjärt Phoenicurus phoenicurus med 31 fall (79 %). Av dessa härrör åtminstone 11 från studier av rödstjärt i östra Västmanland (Sören Larsson 1984; Sören Larsson 1995; Sören Larsson & Kjell-Åke Källebrink 2001; Sören Larsson & Kjell-Åke Källebrink 2002), varför arten kan vara överrepresenterad. Övriga åtta fall fördelar sig på rödhake Erithacus rubecula (1), buskskvätta Saxicola rubetra (3), sädesärla Motacilla alba (1) och ängspiplärka Anthus pratensis (3). Under perioden 1976-2023 har 29 fall rapporterats, fördelade på två arter; rödhake (1) och rödstjärt (28). Förteckning över fynd av boparasitism av gök med uppgift om värdart före 1976:

1939      Rödstjärt, Gåsborn i Värmland [strax utanför landskapsgränsen] (Edvard Rådberg 1939b).

1946      ”Ett ägg i bo av rödstjärt i gammal stubbe, Svartbäcken, N Uttersberg”, Skinnskatteberg (Bertil Forsberg, in litt.).

1949      ”1 ägg hos rödstjärt, bo i stubbe på tallmo, SÖ Riddarhyttan”, Skinnskatteberg (Sven-Olov Selin, in litt.).

1955      ”En unge matas av sädesärla i massavedsvälta, Piltorp”, Skinnskatteberg (Bertil Forsberg, in litt.).

1964      Ringvalla i Kila: ”Buskskvättan hade sitt bo i en dikesslänt. Gökungen var stor nog att lämna boet vilken dag som helst.” (Stig Öhman, in litt.).

1967      ”24/5 1967: Ett ägg i bo av ängspiplärka. Gökhonan flög upp från boet. Dammossen, SV Nora stad” (Bertil Forsberg, in litt.).

1973      ”Ett gökägg fanns i ett ängspiplärkbo på Spelmossen [Ramsberg]” (Sören Svensson 1978).

1974      1 pullus matas av buskskvätta, Gussjön i Fläckebo 16.7 (Kalle Källebrink, opubl.).

1975      ”En flygg gökunge matas av buskskvättor på en åker intill Hultasjön, Lindesbergs sn o kn” (Bertil Forsberg, in litt.).

c.1975    ”En sommar på 1970-talet… …såg jag ett par ängspiplärkor som under några veckor matade en gökunge på Bryggeriängen vid Gnien [Ramnäs]” (Sören Larsson, in litt.).

Det hittills enda fallet av boparasitism på rödhake rapporterades från Tåby i Medåker den 2 augusti 2012 (Ulf Eriksson, opubl.).

Tabell. Jämförelse mellan antalet kända fall av boparasitism och bedömd populationsstorlek i Västmanland av respektive art.

Gökens rödbruna färgmorf är mycket ovanlig och har under perioden 1976-2023 rapporterats endast 16 gånger. Ett visst mörkertal finns sannolikt, eftersom detta ”taxon” inte kan anges på ett tydligt sätt i Artportalen.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen C. c. canorus.

Senast uppdaterad 2024-03-15