Gråhäger Ardea cinerea Linné 1758
Utbredning
Gråhägern häckar i kolonier, ibland dock solitärt, i högstammig skog vid vatten. Den förekommer tämligen allmänt i Mälarområdet, sparsamt i Skogslåglandet, men sällsynt i Bergslagen.
Ett fåtal fall av häckning i bladvass är kända. De första rapporterades dels från Storsjön i Möklinta år 1988 (FiV 20:50), dels från Morskogasjön i Ramsberg 2006 (Tommy Oscarsson, opubl.). År 2020 rapporterades dock tre (3) häckningar på lika många lokaler där bona var placerade i hög gräsvegetation, dvs. bladvass eller kaveldun (FiV 52[2-3]:54). År 2021 rapporterades ytterligare en sådan boplacering (Västmanlands rapportkommitté).
Lokaler med säkerställda häckningar under perioden 2000-2023. Prickarnas storlek är proportionell mot det högsta antalet häckningar under perioden.
Numerär
Sedan millennieskiftet tyder allt på en kontinuerlig nedgång och år 2018 rapporterades endast två (2) par, inget av dem vid Mälaren. Den låga siffran är sannolikt inte särskilt representativ eftersom åtminstone Mälarens kolonier inte kontrolleras varje år. År 2014 rapporterades sammanlagt 71 par och år 2017 rapporterades 38 par. Ett aktuellt värde för det senaste decenniet skulle därför kunna vara 50 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 150 par, vilket således torde vara för högt. Det är inte utrett om etableringen av häckande storskarv Phalacrocorax carbo har haft en negativ inverkan på beståndet av gråhäger, men det kan å andra sidan inte uteslutas. Storskarven har i hög grad valt hägerkolonier för sina kolonibildningar. Nedgången av antalet rapporterade gråhägerhäckningar sammanfaller väl i tiden med storskarvens expansion.
Historik
Enligt Paul Rosenius (1937, s. 41) kan ortnamn som innehåller ”häger” tyda på förekomst i äldre tid: ”Gamla ortnamn, i vilka fågelnamnet häger med sannolikhet ingår 12) [12) J. Sahlgren, p.], så de båda platserna i Västmanland, Hägervallen [Skultuna] och Hägernäs [Ramsberg], omnämnda på resp. 1300- och 1600-talen, tyda på att denna fågel ännu så långt tillbaka varit bosatt hos oss, och så högt upp i landet”. Därtill kan möjligen läggas Hägersta i Munktorp.
Från 1700-talet finns endast följande utsaga från Johan Fischerström (1785), som i sin beskrivning av Mälaren omvittnade att arten var sällsynt: ”Hägern (A. Cinerea) som mera sällsynt, visar sig allenast vissa år vid den skogklädda stranden.”.
Av tillgängliga litteraturuppgifter att döma tycks gråhägern ha varit relativt ovanlig även under 1800-talet. Enligt en jaktjournal, förd av brukspatron Wilhelm Hisinger vid Skinnskattebergs och Baggå bruk åren 1794-1823, avskriven och publicerad senare (Anonym 1908), sköts en ”häger” år 1804. August Emil Holmgren (1867-71, s. 923) skriver till exempel, att ”uppåt landet ser man honom mera enslig, och norr om Wermland och Westmanland torde han icke vidare finnas”.
Flera uppgifter i litteraturen gör gällande att arten häckade vid Hallaren i Möklinta/Sala kring år 1920. Matts Floderus (1925) skriver t.ex., ”möjligen häckande vid sjön Hallaren, där sedan flera år tillbaka ex. varje sommar iakttagits, år 1917 3 ex. i augusti”. Ursprunget till den uppgiften är sannolikt följande odaterade anteckning i V.N.F.:s arkiv, undertecknad av Tenow och förvarad i Västerås stadsarkiv: ”Häger häckande. Iakttagen årligen vid Hallaren där jag sett den i 3 exemplar i tiden af andjakttiden 1917.”. Frågan är om Tenow grundade sin slutsats om häckning enbart på dessa iakttagelser, vilka mycket väl kan ha rört kringströvande fåglar, långväga ifrån. Det finns dock fler referenser om häckning på den lokalen, åtminstone dessa två: ”Vid sjön Hallaren i Västmanland, skriver Tenow 1921, häckar häger ’sedan flera år’…” (SJT 63:66); ”Och slutligen uppgives att en sådan ägt rum, år 1921, vid sjön Hallaren i Västmanland 12) [12) R. Tenow.]” (Paul Rosenius 1937, s. 47). Uppgiften står att finna även i Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 123): ”I Västmanland bodde hägern 1921 vid sjön Hallaren (Ragnar Tenow)”. Originalreferensen har jag inte lyckats spåra, men jag tillåter mig att tvivla på att uppgiften avser häckning!
Från tidigt 1900-tal finns i övrigt en del uppgifter om bl.a. sommarfynd, dock inga som tyder på häckning. Exempelvis var den ”årligen förekommande vid Lisjö i Sura socken, vissa år hela sommaren. Och har jag iakttagit ända till 8 st. vid samma sjö. Troligen dock ej häckande.” (Ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson). Denna uppgift bekräftades av J. V. Ödman (i promemoria från år 1924, förvarad i Västerås stadsarkiv): ”Ett flertal pläga varje år uppehålla sig vid Lisjön, Surahammar (sagesman: Jägmästaren A.). En gråhäger rapporterades skjuten vid Trossön i Rytterne något av åren 1897-1902, enligt ”Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala” och en annan fälldes i Ramnäs 1923 (Bil. E till V.N.F. 1923-10-20). Det är förmodligen den senare som Matts Floderus (1925) anger som ”Ramnäs 1922”. Arten rapporterades också från Västerås; ”En fågel iakttagen hösten 1920 vid Johannisberg. Det har även på höstarna anträffats flera fåglar tillsammans vid de närliggande stränderna.” (Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9), liksom från Köping: ”Ungfågel av häger är skjuten här.” (ur brev från konservator Edvard Råberg, Köping, odaterat, till lektor O. M. Floderus).
Under åren 1935-1939 antecknade Hans Avelin (opubl.) sammanlagt nio (9) iakttagelser 1-3 ex. vid Hässlö i Västerås. Nästa kända uppgift dröjer till den 2 augusti 1940, då Hans Avelin (1958) gjorde en iakttagelse vid Asköviken. Från Hällefors noterade Nils Helger (1945) att ”Strykande enstaka hägrar har ock sitt tillhåll vid våra sjöar”.
Såväl Erik Sjöstedt (1958) som Axel Forsberg (1958) nämner att gråhägern uppträder regelbundet vid Väringen i Ervalla/Näsby respektive i landskapets nordvästra hörn, men båda konstaterar kategoriskt att arten inte häckar. Vid Asköviken var den en ”årsviss strykgäst” (Bertil Walldén 1955, s. 255). Ett par fynd på 1950-talet rapporterades i särskild ordning, dels från Skinnskatteberg, dels från Linde: ”1 ex. påträffades den 15.10.1953 vid Kronöns östra udde i Västmanland” (Erland Green 1955); ”Från Öskeviksby inlämnades den 20.4.1955 en ung gråhäger (Ardea cinerea) funnen samma dag” (Ragnar Edberg 1957). För övrigt från 1950-talet finns följande ströfynd rapporterade:
1950 1 r. Björnön i Västerås 3.9 (Bo Kumlin, opubl.).
1953 1 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 25.10 (Bo Kumlin, opubl.).
1956 1 ex. Munkängen i Västerås 21.3 (Bo Kumlin, opubl.).
1957 2 ex. Lagårdssjön i Kolbäck 20.7 (Janne Virking, opubl.).
1958 1 ex. Asköviken 4.5 (Janne Virking, opubl.).
De första uppgifterna om häckning i Västmanland lämnades av Bertil Walldén (1955, s. 235): ”Tillfälligtvis har hägern häckat på Ängsön och på Ridön [Västerås-Barkarö] samt på ett par ställen i strömsholmstrakten [Kolbäck], varav en gång i ett f. d. fiskgjusbo (Skogv. Lindholm).”. Häckningar konstaterades vid Asköviken i Västerås-Barkarö 1958 och 1959 samt ”på en ö i Mälaren nära Strömsholm” 1960 (Hans Avelin m.fl. 1962). Åtminstone häckningen 1958 ägde rum på Harholmen i Rytterne (Hans-Olof Hellkvist, opubl.). Ola Almkvist (1970b) rapporterade en misstänkt häckning i Linde 1970 (Arne Sjögren 1972). Vid en riksinventering 1972 rapporterades tre solitära häckningar från Västmanland, en vardera på Skarpen i Ängsö, Ormskär i Västerås-Barkarö samt i Nora (Sören Svensson 1976). Den senare avsåg sannolikt en häckning på Alntorpsö i Norasjön 1970 (Hans Ljungkvist, opubl.). Emedan häckningen i Nora var av mer tillfällig art, utgjorde de båda paren vid Mälaren grunden till var sin koloni, som år 1975 hyste 7 respektive 8 par (Lars Lindell 1976d).
Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.
Lokaler med säkerställda häckningar under perioden 1976-1999. Prickarnas storlek är proportionell mot det högsta antalet häckningar under perioden.
Antalet häckande par av gråhäger ökade stadigt i antal under 1970- och 1980-talen och i mitten av 1980-talet beräknades beståndet i landskapets östra halva till cirka 110 par (Thomas Skoglund 1985, s. 24). Beståndet synes ha kulminerat i storlek under 1990-talet, och som mest rapporterades 159 par år 1990 (FiV 22:95-96).
Ansamlingar av rastande gråhägrar före 1976 var både få och förhållandevis små. De största (minst 10 ex.) rapporterades samtliga år 1975:
1975 18 r. Österhammarssjön i Fellingsbro 7.8 (Jan-Erik Malmstigen, opubl.).
1975 11 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 14.9 (Kjell-Olof Hedlund, opubl.).
1975 12 ex. Asköviken 12.10 (Kjell-Olof Hedlund & Thomas Pettersson, opubl.).
Från perioden före 1976 är blott ett fåtal vinterfynd kända:
1965 ”Kjell Lundberg: Häger vid Björnön den 7.1.” (V.N.F. 1965-11-08).
1968 ”1 ex. 1.2.68 Strömsholm [Kolbäck] (Gunnar Lignell).” (Lars Lindell 1973e).
1972 1 ex. Asköviken 27.12 (Lars Lindell 1973e; Lars Lindell 1973).
1974 1 ex. Hässlösundet i Irsta/Västerås 3.12 (Ingrid Åkerberg, opubl.).
1975 ”Antalet vinterfynd av häger torde också ha ökat och vid Västerås ångkraftverk fanns under december 3 ex” (Lars Lindell 1976c; Lars Lindell 1976d).
1975 1 ex. Stamdalsholmarna i Ängsö 5-6.1 (Jan-Henrik Fallgren, opubl.). ”Ängsö i jan” (Lars Lindell 1976d).
1975 1 ex. Asköviken 11.1 (Lars Lindell 1976d).
1975 1 ex. Gnien i Ramnäs 20.12 (Lars Lindell 1976d).
1975 1 ex. Stäholm i Munktorp 21.12 och 25.12 (Lars Lindell 1976d).
1975 1 ex. Asköviken 28.12 (Lars Lindell 1976d).
1975 1 ex. Norrsjön i Sura 28.12 (Lars Lindell 1976d).
1975 1 ex. Västersjön i Sura ”dec” (Lars Lindell 1976d).
1975 ”I Hällefors fanns i dec 1 ex.” (Lars Lindell 1976d).
I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd gråhäger från Västmanland, nämligen från Strömsholm i Kolbäck den 21 november 1983 (Göran Frisk, in litt.).
Flyttning och övervintring
Gråhägern tycks påbörja sin bortflyttning redan under högsommaren och fåglar som har rapporterats som sträckande uppvisar en topp i mitten av juli. En mindre sträcktopp märks också i månadsskiftet september/oktober. Vårflyttningen tycks kulminera från mitten av mars till början av april.
Veckovis fördelning av gråhägrar som har rapporterats som sträckande under perioden 2000-2023.
De högsta (minst 20 ex.) dagssummorna av sträckande gråhägrar 2000-2023:
2003 21 str. (S) Snickarberget i Sura 7.10 (Ralf Lundmark, opubl.).
2007 30 str. (V) Kvicksund i Rytterne 22.7 (Ralf Lundmark m.fl., opubl.).
2019 21 str. (V) Kungsudden i Kungs Barkarö 21.7 (Västmanlands rapportkommitté).
Ansamlingar av födosökande gråhägrar ses framförallt under sommar och höst, med en topp från slutet av juli till mitten av augusti, sällan överstigande 25 fåglar. Mindre ansamlingar utanför häckningslokalerna ses ibland även på våren. Somrarna 2011-2013 sågs ovanligt stora ansamlingar vid Frövisjön i Skultuna, varav de högsta (minst 50 ex.) var följande:
2011 Frövisjön i Skultuna 16.8-8.9, som mest 52 ex. 16.8 och 18.8 (Pontus Lindberg m.fl., opubl.).
2012 Frövisjön 29.7-30.8, som mest 70 ex. 21.8 (Arvid Landgren, opubl.).
2013 Frövisjön 21.7-22.8, som mest 100 ex. 5.8 (FiV 45[2-3]:28).
Vinterfynd (december-februari) görs nästan varje år och vissa vintrar lyckas ett fåtal individer att övervintra. De mycket milda decembermånaderna år 2000 respektive 2020 sågs exceptionellt många gråhägrar medan inte en enda siktades vintern 2010/11.
Tre återfynd av i Västmanland ringmärkta boungar föreligger. En unge som märktes vid Tidö i Rytterne 1958, återfanns död i norra Tyskland 1960 (VF 23:275). Två ungar som märktes på Ormskär i Västerås-Barkarö 1974, återfanns båda döda, den ena i Polen i maj 1977 (RC/Å 1978:3:5), den andra vid Fyn i Danmark i februari 1979 (RC/Å 1979:3:5). Dessutom föreligger tre fynd i Västmanland av annorstädes märkta boungar. Två märktes i Hedesunda i Gästrikland, 1989 respektive 1992. Den förra hittades vid Arnön i Karbenning i juli 1992 (RC/Å 1992:41) medan den senare återfanns vid Skedvisjön i Västra Skedvi i december 1992 (RC/Å 1992: 41). En bounge som märktes vid Skepplanda i Västergötland den 5 maj 1993 påträffades vid Fåsjöhyttan i Nora den 23 juni 1993, dvs. redan 49 dagar efter märkningen. Avståndet mellan platserna är 238 km (RC/Å 1993:45).
Rasförhållanden
Arten är företrädd av nominatrasen A. c. cinerea.
Senast uppdaterad 2024-12-02