Härmsångare Hippolais icterina (Vieillot 1817)

Utbredning

Härmsångaren häckar i tätvuxen lövskog, alkärr, parker och lummiga trädgårdar. Den förekommer sparsamt i hela landskapet, men utbredningen synes ojämn, antagligen beroende på dess habitatval. På utbredningskartan kan noteras att härmsångarens utbredning ofta följer de större vattendragen, som till exempel Hedströmmen och Sverkestaån.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.6-31.7) 2012-2022.

Numerär

Inventeringsresultat från perioden 2000-2023 saknas, men Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 1 300 par, motsvarande en genomsnittlig täthet av 0,24 par/km² skogsmark, dvs. skapligt nära tätheterna vid Asköviken respektive i Ängsö som uppmättes på 1980-talet, se nedan under Historik.

Några uppgifter om förändringar av populationsstorleken i stort i Västmanland är inte kända, men figuren nedan antyder ändå rätt stabila förhållanden.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämnde härmsångaren (”Hippolais”) i sin beskrivning av Mälaren, men utan förekomstuppgifter för Västmanlands del: ”Kongsfoglen (M. Regulus) som bor i trän, och kan anses för den minsta bland våra foglar (1) [”(1) Utom desse Qvickstjertar finnes äfven Motac. Schoenobænus, Hippolais, Rubetra och Trochilus, hvilka blifvit sedde vid Stäke och Sjöö, enligt en förteckning som Hr. Tengmalm behagat lämna mig öfver Foglar, funne vid nämde sätesgårdar.”]”. Det kan noteras att härmsångaren vid denna tid ännu inte hade beskrivits vetenskapligt som art.

Beträffande Örebro län i mitten av 1800-talet skrev Carl Rudolf Sundström (1868, s. 10) att härmsångaren ”häckar mycket sparsamt på trakten,...”. I Hällefors häckade dock två par år 1881, men återkom inte under de följande åren: ”Hellefors (A. Giöbel). Zwei Paare brüteten 1881 bei der Kirche und bei dem Herrenhofe, kamen aber in den folgenden Jahren nicht wieder zurück.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 45). Kanske var det dessa häckningar som Adr. Giöbel (1888) hade i åtanke när han skrev följande: ”Genom plantering af täta häckar får man snart till sig trädgårdssångaren och grå sångaren, samt – om lyckan är god – kanske äfven visit för en sommar af bastardnäktergalen eller gulbröstade sångaren...”.

De två enda uppgifterna från 1900-talets första fyra decennier är dessa: ”Flera par observerade våren 1925 i Sala.” (Matts Floderus 1925); ”♂ Fullerö [Västerås-Barkarö], 2.6.1929. Skänkt av G. Nilsson.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 238); ”En bastardnäktergal hade 1929 2/6 skjutits vid Fullerö av hr G. Nilsson, och överlämnades det konserverade ex. som gåva till fören. av hr. Nilsson.” (V.N.F. 1930-01-25, § 9).

Sammantaget tyder dessa fåtaliga uppgifter på att härmsångaren var ovanligt förekommande i Västmanland, kanske inte ens regelbunden, åtminstone till 1940-talet. Sigfrid Durango (1948) skrev att ”Den... ...är årsviss i södra Värmland, Närke, möjligen också i Västmanland samt dessutom i Södermanland och södra och östra Uppland ehuru i starkt växlande antal från år till år. [---] Norr om södra Värmland, Närke, Västmanland och mellersta och östra Uppland, där som påpekats den gulbröstade sångaren redan på många lokaler är en opålitlig häckfågel... [---] 1925, maj-junitemp. betydligt över det normala. Flera par observerade i Sala, där fågeln i vanliga fall ej är bosatt (Floderus 1925). [---]”. Gunnar Svärdson & Sigfrid Durango (1950-51, s. 275) bekräftade att härmsångaren ”...häckar i landets södra delar upp till södra Värmland, Västmanland och Uppland.”.

År 1947 rapporterade Kai Curry-Lindahl (1947) att Silvergruvan i Hällefors var en ny lokal för arten: ”...nya lokaler utgöra... ...Silvergruvan, Hällefors s:n... … (E. Rådberg)…”. Två år senare rapporterade Harald Wedérus (1951) det första fyndet i ”Surahammarstrakten”: ”Den 26 juni hörde undertecknad... [---] ...en härmsångare... ...vilken art aldrig tidigare uppträtt här. Sången hördes regelbundet till den 4.7., men tystnade sedan.”; ”Föreningens rapportör från Surahammar, Harald Wedérus, lämnade några delvis rätt sensationella upplysningar angående iakttagelser under året. [---] Bastardnäktergalen har för första gången blivit identifierad i trakten…” (V.N.F. 1950-03-06, § 1).

Följande uppgifter som tyder på häckning är kända från 1950-talet:

1950      ”...vidare har den häckat vid Lugnet, Västerfärnebo, Västmanland (B. Lagercrantz)...” (Kai Curry-Lindahl 1951).

1950      ”Redogjorde tandläkare Berggren för följande iakttagelser. Bastardnäktergal hade förekommit på två lokaler på Nyckelön...” (V.N.F. 1950-10-16, § 2).

1951      1 sj. Gångholmen i Västerås-Barkarö 14.6 (Bo Kumlin, opubl.).

1952      ”I Västerås-trakten har den likaså uppträtt nära nog invasionsartat med sång och stationära tillhåll, varför en ökning av häckningsbeståndet är trolig, trots att några bofynd ej gjorts (J. Wahlstedt).” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).

1954      ”...häckning av härmsångare för första gången här i trakten observerats 1954 (Skultuna, Per Svensson)...” (Bertil Walldén 1955, s. 222); ”…och Per Svensson kunde berätta om det första kända fallet av häckning här i trakten för härmsångaren.” (V.N.F. 1954-11-30, § 1).

1956      ”Började sjunga den 4.6. Arten har ökat sin numerär ganska påtagligt och har i år varit allmän bland bebyggelsen kring Fellingsbro.” (Åke Ulander 1958).

1957      1 ex. Gnien i Ramnäs 10-24.6 (Bertil Eriksson m.fl., opubl.).

1958      ”En skönsjungande trubadur i strandens löv är gulsångaren... [Väringen i Ervalla/Näsby]” (Erik Sjöstedt 1958, s. 295)

I övrigt rapporterades sjungande härmsångare årligen 1957-1959 i Västerås-Barkarö (Hans-Olof Hellkvist m.fl., opubl.). Ännu i slutet av 1950-talet ansågs härmsångaren ha sin norra svenska utbredningsgräns i Västmanland: ”Sydliga arter, som ha sin normala nordgräns inom landskapet, äro stenknäck, näktergal, gulsångare och kungsfiskare.” (Bengt H. Girell 1958, s. 107); ”Nordgränsen för häckningsområdet går i stort sett genom Värmland, Dalarna, Västmanland och Gästrikland.” (Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 1843).

Under perioden 1961-1970 rapporterades sjungande härmsångare från Kärrbo, Hubbo, Västerås, Västerås-Barkarö, Rytterne, Munktorp, Köping, Ramnäs, Sura, Nora, Västanfors samt Skinnskatteberg och under perioden 1971-1975 tillkom Ängsö, Kolbäck, Möklinta, Västerfärnebo, Fläckebo och Sala. Därmed synes arten vid 1970-talets mitt ha varit väl etablerad i såväl Mälarområdet som Skogslåglandet och med utposter i Bergslagen.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Vid inventeringar av öar med naturskog i Mälaren 1979-1981 fanns en stationär hanne på en 1,3 hektar stor ö (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982), motsvarande en täthet av 77 par/km² skogsmark. Utslaget på hela landskapets skogsmarksareal skulle det ge en populationsstorlek på över 400 000 par, vilket synes helt orimligt. På ön Gräggen, 11,5 hektar, i mälarfjärden Blacken i Rytterne fanns ett revir år 1981 medan den saknades helt på den näraliggande Stora Jungfrun (Thomas Skoglund 1981). En inventering vid Asköviken och Tidö i Rytterne år 1982 resulterade i fem par, motsvarande 0,57 par/km² skogsmark (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). En heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-1984 resulterade i sammanlagt sex par, samtliga på Ängsön (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), motsvarande en täthet av 0,34 par/km² skogsmark. En inventering vid Holm i Västerås-Barkarö år 1986 resulterade i två par, båda på Kogrundet, motsvarande 2,22 par/km² skogsmark (Thomas Pettersson 1992).

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 indikerade en långsiktig ökning som är statistiskt nästan signifikant (P<0,10; r_s=+0,656; Thomas Pettersson, opubl.).

Flyttning och övervintring

Härmsångaren tycks flytta huvudsakligen i augusti, men antalet sommarfynd är få. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2023 är den 10 augusti. De allra senaste fynden gjordes dels i Köping den 3 september 2015 (FiV 47[2-3]:55), dels vid Torpa i Ervalla den 3 september 2023 (Västmanlands rapportkommitté). De första individerna återkommer under första halvan av maj och mediandatum för första observation under perioden 1976-2023 är den 9 maj. Det allra tidigaste vårfyndet gjordes i Ängsö den 2 maj 1996 (FiV 28:159).

Något ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är inte känt.

Senast uppdaterad 2024-01-21