Kattuggla Strix aluco Linné 1758

Utbredning

Kattugglan häckar i löv- och blandskog, oftast i anslutning till jordbruksmark men även i tätorternas parker, kyrkogårdar etc. Den förekommer allmänt i Mälarområdet, tämligen allmänt i Skogslåglandet men betydligt glesare i Bergslagen.

Rutor (5x5 km) med fynd, oavsett årstid, 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Under perioden 2012-2023 har kattugglan rapporterats från sammanlagt 327 så kallade atlasrutor (5x5 km). På vissa håll är nog förekomsten inte årlig men på andra håll, särskilt i Mälarområdet, kan flera par häcka inom samma ruta. Det är därför vanskligt att med ledning av denna siffra försöka bedöma antalet par i Västmanland. Inventeringar på olika håll i Mälarområdet under 1970- och 1980-talen resulterade i tätheter i spannet 31-110 par/100 km² skogsmark. Tätheterna i Mälarområdet är knappast representativa för landskapet som helhet, men inventeringsresultat från större områden saknas veterligen från såväl Skogslåglandet som Bergslagen. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 1 100 par, dvs. motsvarande 13 par/100 km² landarea eller 20 par/100 km² skogsmark. Detta kan möjligen vara i lägsta laget, men i brist på bättre data accepteras den siffran.

Antalet rutor (5x5 km) med fynd av kattuggla under perioden 2000-2022 indikerar en rätt stabil förekomst medan antalet rapporterade säkerställda häckningar, oftast genom observation av mattiggande ungar, visar en vikande tendens de två senaste decennierna. Möjligen indikerar detta en försämrad häckningsframgång.

Antal säkerställda häckningar 2000-2023.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner kattugglan i sin beskrivning av Mälaren: ”Har-Uglan (S. Aluco), som af alla Uglor har det största hufvud – Skrik-Uglan (S. Stridula), som nog låter höra sig i skogstrakter”.

Carl Rudolf Sundström (1868) ansåg att kattugglan var ”den talrikaste arten inom slägtet” i Örebro län. I Hällefors var den dock mindre allmän: ”Hellefors (A. Giöbel). Weniger allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 125). I övrigt från 1800-talet finns bara två ytterligare uppgifter i litteraturen. Den ena gäller en av misstag skjuten kattuggla, sannolikt i Hällefors: ”De öfriga här ofvan uppräknade roffoglar ha kommit med i misshugg, liksom en enda (katt-) uggla.” (Adr. Giöbel 1877). P. A. Timm (1868) roade sig med att anrätta och avsmaka diverse vilda djur och fann bland annat att ”…af dessa har jag funnit bergufvens och kattugglans vara de smakligaste.”.

De första konkreta beläggen för häckning i Västmanland lämnades först under 1900-talets första decennier:

1907      1 pullus Ervalla 10.6 (Naturhistoriska riksmuseets samlingar)

1911      ”Vid Jäders gård i Arboga socken skulle en söndagskväll i början af juni månad två pojkar hämta ned ungarne ur ett skatbo. Emellertid fans boet inkräktadt af en kattugglefamilj. Pojkarne togo ned de två ungarne.” (SJT 49:206).

I övrigt från första halvan av 1900-talet finns endast följande uppgifter:

1907      1 ♀ Ervalla 30.6 (Naturhistoriska riksmuseets samlingar).

1924      ”♀ Västerås. 30.1.1924.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. B 94).

Från och med 1950-talet vittnar åtskilliga uppgifter om att kattugglan förekom åtminstone tämligen allmänt och i större delen av landskapet. Olof Knöppel (1958) skrev till exempel beträffande Västmanland som helhet att ”Hos ugglorna är kattugglan den vanligaste med hornugglan som god tvåa.”. Från Västerfärnebo rapporterade Olof Knöppel (1951) att ”Ugglorna representeras genom kattugglan, pärlugglan och sparvugglan, de båda senare dock mera sparsamt.” och i Lundby socken var den ”häckande, allmän” under perioden 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954). År 1952 synes ha varit ett gott år för arten i landskapet: ”...var i år mycket vanlig i Västmanland (O. Knöppel, J. Wahlstedt, I. Nordin).” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).

Även under 1950- och 1960-talen var förekomsten sannolikt gles i Bergslagen, men häckningsuppgifter finns från åtminstone Norberg, Västanfors och Skinnskatteberg. Också i Hällefors fanns den ”Ugglesläktet representeras av kattuggla...” (Axel Forsberg 1958) liksom i Grythyttan ”kattugglan hoar” (Greta Carlstedt-Pihl 1960). Kai Curry-Lindahls (1959-63, s. 1336) utbredningskarta anger att kattugglan förekom i hela Västmanland.

Från 1950-talet och början av 1960-talet kom rapporter om såväl döda kattugglor ”Konservator Rylander rapporterade om onda tider för ugglor, som under vintern i stort antal funnits döda och fru Leijonhufvud och ingeniör Wahlströms iakttagelser av kattugglor på gårdar inne i staden kan väl sättas i samband därmed.” (V.N.F. 1956-05-03, § 1) som ”…lokalt även stark minskning under de sista fyra åren i Västerås-trakten (H. Avelin).” (Gunnar Otterlind & Ingvar Lennerstedt 1964). Det senare sattes i samband med biocidanvändningen i framför allt jordbruket.

I övrigt från perioden före 1976 kan nämnas att 6-8 par bedömdes häcka i Ängsö år 1972: ”6-8 par. Finns i anslutning till de större gårdarna.” (Lars Lindell 1973c).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

I Västanfors och Västervåla bedömdes kattugglan vara ”...en tämligen allmän häckfågel vars antal delvis beror på sorktillgången” (Leif Lejdelin 1984).

Med ledning av resultat från inventeringar av naturskogsklädda öar i Mälaren 1979-1981, bedömde Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson (1983) att ett kattugglepar behöver minst cirka 10 hektar högproduktiv lövskog, motsvarande en täthet av 1 000 par/100 km² skogsmark för den miljön, som förvisso inte intar några större arealer i landskapet. Vid Asköviken och Tidö i Rytterne fanns fyra par år 1982, dvs. motsvarande en täthet av drygt 23 par/100 km² landarea eller 59 par/100 km² skogsmark (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). Vid en inventering år 1986 av ett 226 hektar stort område med 91 hektar skogsmark vid Holm i Västerås-Barkarö fanns ett (1) revir, motsvarande 44 par/100 km² landarea eller 110 par/100 km² skogsmark (Thomas Pettersson 1992). I Ängsö fanns nio revir 1983-1984 (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985), motsvarande 31 par/100 km² landarea eller 51 par/100 km² skogsmark. Martin Green (1987) fann dock 12 revir enbart på Ängsön år 1987 (59 par/100 km² landarea) och i sju av dessa noterades mattiggande ungar. Inventeringsresultat från större områden saknas veterligen från såväl Skogslåglandet som Bergslagen och tätheterna i Mälarområdet är knappast representativa för landskapet som helhet. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 1 100 par, dvs. motsvarande 13 par/100 km² landarea eller 20 par/100 km² skogsmark. Detta kan möjligen vara i lägsta laget, men i brist på bättre data accepteras den siffran.

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade möjligen en vikande tendens (Thomas Pettersson, opubl.).

Flyttning och övervintring

Kattugglan är stannfågel, men av återfynd av i Västmanland ringmärkta ungar att döma kan åtminstone yngre fåglar ströva iväg kortare sträckor, som längst 146 km.

Hela 53 återfynd av i Västmanland ringmärkta kattugglor föreligger. Dessa har märkts under perioden 1949-2012 och alla utom en rör bomärkta ungar. Samtliga har återfunnits i mellersta Sverige och av tabellen nedan framgår den landskapsvisa och månadsvisa fördelningen.

Övrigt

Under perioden 1976-2023 har sammanlagt 68 kattugglor rapporterats som döda. För 48 av dessa har dödsorsaken angivits och den i särklass vanligaste orsaken (77 %) är att fåglarna dödats i trafiken.

De funna döda kattugglorna är tämligen jämnt fördelade över året: januari (4), februari (6), mars (10), april (5), maj (5), juni (5), juli (6), augusti (9), september (6), oktober (5), november (4), december (2). Åren 2009 och 2010 rapporterades flest dödsfall, sju vardera året.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen S. a. aluco.

Senast uppdaterad 2024-01-23