Kustpipare Pluvialis squatarola (Linné 1758)

Förekomst

Kustpiparen är en regelbunden genomflyttare under sommar och höst, men mindre regelbunden och mer fåtalig under vårsträcket. Antalet rapporterade kustpipare varierar starkt mellan olika år. År 2001 var exceptionellt med drygt 1 500 observerade kustpipare. Bottennoteringen svaras för av år 2018 med blott 27 individer.

Antal rapporterade individer årligen 2000-2023.

Historik

Även om uppgifter i litteraturen är få finns det väl ändå ingen anledning att anta att kustpiparen inte skulle ha uppträtt regelbundet under sträcktider även förr. Det kan dock noteras att Johan Fischerström (1785) inte nämner arten alls i sin beskrivning av Mälaren. Carl Rudolf Sundström (1868) meddelar dock beträffande Örebro län att ”Af denna art äro två honor fällda inom länet;...”. Från 1900-talets första hälft föreligger följande uppgifter:

1921      ”1 ex. skjutet i Köpingstrakten okt. 1921.” (Matts Floderus 1925). ”Köpingstr. okt. 1921. V.N.F. E. Råberg.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 76).

1925      ”Förevisade hr Tenow en av honom d. 27/9 1925 vid Johannisberg nära Västerås skjuten kustpipare…” (V.N.F. 1925-12-04, § 4).

1929      ”En kustpipare hade 1929 11/8 skjutits nära Köping enl. hr. G. Nilsson.” (V.N.F. 1930-01-25, § 9).

Vid Hässlösundet i Irsta/Västerås betecknades kustpiparen som tillfällig under 1930- och 1940-talen: ”Under åren fram till 1945 gjordes åtskilliga besök vid Hässlö. [---] Andra tillfälliga vadaregäster vid Hässlö äro kustpiparen och ljungpiparen (Avelin), den förstnämnda med närmaste hemvist på den ryska Ishavskusten.” (Bengt H. Girell 1958).

Vid den så kallade ”Tippen” vid Östersjön i Sura sågs den ibland på 1950-talet: ”Ibland dyker det upp ännu mera långväga resenärer, kustpipare och kustsnäppa från den arktiska tundran...” (Harald Wedérus 1958). Antalet fynd var närmare bestämt fyra: ”Den nordliga kustpiparen har setts vid fyra tillfällen.” (Göran Lundqvist 1972).

Bertil Walldén (1955) betecknade den som ”årsviss genomflyttare” vid Asköviken i Västerås-Barkarö.

Vid Gnien i Ramnäs summerades 19 kustpipare på höststräcket 1975 (Sören Larsson 1975b), men i övrigt föreligger inga särskilt anmärkningsvärda fynd före 1976. Dock bör vårfynden nämnas:

1961      1 ex. Gnien i Ramnäs 29.5 (Bertil Eriksson, opubl.).

1966      Åvestbo och Sundbo i Västanfors 30.4 (Göran Cederwall m.fl., opubl.).

1970      11 ex. Gnien i Ramnäs 19.5 (Arne Sjögren 1972).

1970      ”21 ex. i maj Västersjön, Surahammar (Surahammars biologiska förening).” (Arne Sjögren 1972).

1971      2 ex. Gussjön i Fläckebo 20.5 (Owe Hougström, opubl.).

1971      2 ex. Västersjön i Sura 27.5 (Lars Lindell 1972e).

1972      1 ex. Gnien i Ramnäs 27.5 (Lars Lindell 1973e).

1973      1 r. Gorgen i Västerfärnebo 21.5 (Erik Andersson, opubl.).

1974      1 r. Fläcksjön vid Byberget i Fläckebo 19.5 (Kalle Källebrink, opubl.).

Högre (minst 200 ex.) sträcksumma före år 2000:

1998      420 (150+150+120) str. Gnien i Ramnäs 24.7 (FiV 30[2]:35).

Större (minst 20 ex.) ansamling av rastande före år 2000:

1983      24 r. Gnien i Ramnäs 28.5 (FiV 15:86).

Flyttning och övervintring

Höstflyttningen inleds oftast i mitten av juli, ibland redan i slutet av juni, och de adulta fåglarnas sträck kulminerar i början av augusti. Årsungarnas höstflyttning kulminerar under andra halvan av september och klingar sedan av fram till mitten av oktober. Mediandatum för första och sista höstfynd under perioden 1976-2023 är den 18 juli respektive den 4 oktober. Det hittills senaste fynden gjordes dels av en rastande fågel vid Asköviken vid Lövsta i Dingtuna 4-5 november 2011 (FiV 43[2-3]:34; Janne Virking m.fl., opubl.), dels 1 ex. på samma lokal den 5 november 2023 (Västmanlands rapportkommitté).

Vårsträcket ses betydligt mer oregelbundet än sträcket under sommar och höst, men kan å andra sidan ibland vara talrikt i samband med dåligt väder. Mediandatum för första och sista vårobservation under perioden 1976-2023 är den 18 maj respektive den 29 maj. Det allra tidigaste fyndet gjordes av en ensam sträckande fågel vid Gorgen i Västerfärnebo den 20 april 1978 (MVOF 10:50). Något vinterfynd är inte känt.

Veckovis fördelning av rapporterade individer 2000-2023.

Under sydsträcket uppnås ibland sträcksummor över 100 ex. och samtliga dessa har infallit inom tidsramen 18 juli – 18 augusti. De allra högsta (minst 200 ex.) sträcksummorna under perioden 2000-2023:

2001      438 str. (SV) Snickarberget i Sura 10.8 (FiV 33:77).

2005      200 str. (SV) Malmön i Köping 30.7 (FiV 37:115).

En exceptionellt hög sträcksumma under vårsträcket:

2013      200 str. (ONO) Frövisjön i Skultuna 29.5 (FiV 45[2-3]:35).

Kustpipare rastar relativt sällan och då oftast med enstaka exemplar eller små grupper. De största (minst 20 ex.) ansamlingarna av rastande under perioden 2000-2023:

2010      25 ad. r. Gorgen vid Hällby i Västerfärnebo 31.7 (FiV 42[2-3]:33).

2013      21 r. Gorgen vid Prästgården i Västerfärnebo 29.5 (FiV 45[2-3]:36).

2023      50 r. Bocksjön i Tillberga/Tortuna 30.9 (Västmanlands rapportkommitté).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen P. s. squatarola.

Senast uppdaterad 2024-03-16