6Lärkfalk Falco subbuteo Linné 1758

Utbredning

Lärkfalken häckar i dungar och skogsmark i anslutning till sjöar och jordbruksmark i hela Västmanland. Tyngdpunkten i förekomsten ligger i Mälarområdet och Skogslåglandet medan betydande utbredningsluckor synes finnas i Bergslagen.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (16.5-15.8) och i lämplig häckningsbiotop 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Under perioden 2012-2022 har lärkfalk påträffats under häckningstid (16.5-15.8) i sammanlagt 260 så kallade atlasrutor (5x5 km). Lärkfalken tycks ha stora revir, i genomsnitt 25 km² (Sören Svensson m.fl. 1999), och jag uppskattar därför landskapets population till 250 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat den västmanländska populationen till 120 par.

Under projektet Svensk fågelatlas 1974-1984 påträffades lärkfalken i 108 atlasrutor, dvs. mindre än hälften jämfört med det senaste decenniet. Rapporter om säkerställda häckningar visar också en svag ökning under perioden 2000-2022, även om variationerna mellan olika år är rätt stora. Sammantaget bedömer jag antalet häckande lärkfalkar i Västmanland som rätt stabilt under de senaste två decennierna.

Historik

Lärkfalken nämns inte alls av Johan Fischerström (1785) i hans beskrivning av Mälaren, vilket möjligen kan bero på att artens häckningsutbredning vid den tiden ännu inte omfattade mälarområdet.

I Örebro län betraktades lärkfalken i mitten av 1800-talet som ”...ej sällsynt.” (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 15). I Arboga skolors fågelsamling finns en lärkfalk: ”Arboga 1867 Hr. C. Örström” (Ulf Eriksson 1985) liksom i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”♂ Västerås. 9.8.1867” (nr. C 285). I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns ett ägg från Ängelsberg i Västervåla den 10 juni 1890 (Göran Frisk, in litt.).

Adrian Giöbel (1904) nämner lärkfalken från Järlemossen i Ervalla: ”Vid ett annat tillfälle är det en lärkfalk, som pröfvar sin kraft och förmåga på att fånga en tornsvala, som dock synes honom ställningen vuxen, ty slag i slag slår han ned och lika ofta kastar han sig åt sidan. Äfven dessa nå småningom höjden och därvid blir likheten dem emellan i vingställning och kroppsform så stor, att de ej kunna särskiljas annat än därpå, att falken har utseende af att vara dubbelt så stor som svalan.”.

På 1920-talet ansågs lärkfalken vara ”vanlig” i köpingstrakten (ur brev från konservator Edvard Råberg, Köping, den 11 juni 1923, till lektor O. M. Floderus) och beträffande Ängsö ”förekommer” den (ur brev den 25 maj 1925 från H. Nordahl, skogvaktare på Ängsö, till lektor O. M. Floderus). Matts Floderus (1925) sammanfattade att lärkfalken ”...torde även häcka vid Mälaren; vanlig i Köpingstrakten; 1 ex. skjutet i Västeråstrakten sept. 1921; Ängsö.”. Den skjutna fågeln förvaras i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”♀ Kanik Lundby. sept. 1921 V.N.F. G. Nilsson” (nr. C 290). Vid ungefär samma tid rapporterades också häckning från Arboga: ”Så hade ett par sitt bo, vid Fröshammarsviken vid Hjälmaren, i en helt liten talldunge och helt inpå en vid denna belägen liten torpstuga 3) [”3) Rosenberg.”].” (Paul Rosenius 1927-39, s. 260).

Olof Knöppel (1958) summerade att ”Även tornfalk och lärkfalk häcka inom landskapet.”. Från 1950-talet föreligger följande häckningsuppgifter som sammantaget tyder på att lärkfalken då var tämligen väl spridd i Västmanland.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid och i lämplig häckningsbiotop 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Leif Lejdelin (1984) skrev beträffande Västanfors och Västervåla att lärkfalken ”...häckar med ett fåtal par, sannolikt 2-3 par”.

I övrigt under perioden före 1976 föreligger inga uppgifter som tyder på annat än att lärkfalken var relativt vanligt häckande även då.

På basis av resultat från projektet Svensk fågelatlas bedömde Lars Lindell (1977) att landskapet kunde hysa 75-100 par lärkfalk, motsvarande en täthet av 0,9-1,2 par/km² landarea.

Vid en inventering av 17 km² landarea vid Asköviken och Tidö i Rytterne år 1982 hittades inga häckande lärkfalkar (Thomas Skoglund 1983; Thomas Skoglund 1983b). Vid en heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-1984, cirka 29 km² landarea, fanns år 1983 ett par på Ängsön och möjligen ett par på Fagerön 1984 (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Detta motsvarar en täthet av 3,4 par/100 km² landarea. I övrigt saknas inventeringsresultat från större områden i Västmanland.

Vid Gnien i Ramnäs summerades två (2) lärkfalkar på vårsträcket 1975 respektive tre (3) fåglar på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

Hög (minst 5 ex.) dagssumma av sträckande lärkfalkar är 5 ex. vid Gnien i Ramnäs den 10 september 1999 (Västmanlands rapportkommitté).

Flyttning och övervintring

Lärkfalken flyttar bort huvudsakligen från slutet av augusti till mitten av september. Den återkommer numera oftast i slutet av april. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2023 är den 25 september. Mediandatum för första fynd under perioden 1976-2023 är den 27 april. Det på året tidigaste fyndet gjordes vid Sjöhagen i Munktorp den 19 april 2007 (FiV 39:68) och det senaste fyndet gjordes vid Morskogasjön i Ramsberg den 9 oktober 2004 (Mats Andersson, opubl.).

Sträckande lärkfalkar ses förhållandevis fåtaligt och den högsta dagssumman är 5 ex. vid Gnien i Ramnäs den 10 september 1999 (Ralf Lundmark, opubl.).

Veckovis fördelning av lärkfalkar som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Främst under flyttningstider, men ibland också annars, kan ansamlingar av rastande och/eller födosökande fåglar ses. De största (minst 8 ex.) ansamlingarna under perioden 2000-2022:

2002      8 ex. Findlaviken i Arboga 8.9 (Hans Wilhelmsson, opubl.).

2006      8 ex. Findlaviken 21.5 (Seppo Leppälampi, opubl.).

2009      8 ex. Norra signalen i Arboga 9.5 (David Andersson, opubl.).

2013      13 ex. ”i samlad grupp” Sjömosjön i Fellingsbro 13.5 (FiV 45[2-3]:33).

2015      8 ex. Morskogasjön i Ramsberg 22.6 (Anders Hutter & Anita Hutter, opubl.).

2021      12 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 19.5 (FiV 54[2]:59).

2021      8 ex. Asköviken 28.5 (Västmanlands rapportkommitté).

Ett ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är känt, nämligen en bounge som ringmärktes vid Gillberga i nordvästra Södermanland den 18 juli 1967, och som återfanns död i Dingtuna den 28 april 1973 (RC/Å 1973:3:23).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen F. s. subbuteo.

Senast uppdaterad 2024-01-18