Ljungpipare Pluvialis apricaria (Linné 1758)

Utbredning

Ljungpiparen häckar på myrar i Skogslåglandet och i Bergslagen. Häckning kan uppenbarligen också äga rum i jordbruksmark, som till exempel vid Storängen i Ramnäs.

Lokaler med säkerställd eller trolig häckning 2000-2023.

Numerär

Säkerställd eller trolig häckning har under perioden 2000-2023 rapporterats från 36 lokaler. Därtill kommer ytterligare drygt 20 myrar med observation under häckningstid, dvs. cirka 60 lokaler med möjlig häckning. På flera av dessa har dessutom mer än ett (1) par rapporterats, på följande lokaler minst 5 par något år:

·         Snöbergsmossen i Viker (10 par 2009)

·         Kulflyten i Västanfors (5 par 2011)

·         Västeråsmossen i Hällefors (5 par 2009)

·         Sifilmossen i Hällefors (5 par 2009)

Antal rapporterade säkerställda eller troliga häckningar årligen 2000-2023.

Utgående från detta bedömer jag att Västmanland hyser cirka 75 par häckande ljungpipare, men med reservation för att antalet möjligen har minskat på senare tid. Om detta saknas emellertid information, eftersom häckningslokalerna uppenbarligen inte besöks regelbundet av rapporterande ornitologer. Ulf Ottossons m.fl. (2012) beräkning till 10 par är alltför låg.

Förteckning över kända uppgifter om häckande ljungpipare i Västmanland 2000-2023 (pdf)

Historik

Angående Västmanlands län skrev Olof Grau (1754, s. 41) att ”Willebråd och Skogs-foglar fångas til myckenhet på somlige orter: Sådane äro Käder, Orre, Hierpe, Rapphöns, Åkerhöns [=ljungpipare], Skogsdufwor, Kramsfogel, m. m.”. Även Johan Fischerström (1785) nämner ljungpiparen i sin beskrivning av Mälaren men utan närmare uppgifter: ”Åkerhönan eller Brokfoglen (Ch. Pluvialis) som genom ett hvisslande ljud röjer sin närvaro.”.

Under åren 1794-1823 sköt brukspatron Wilhelm Hisinger vid Skinnskattebergs och Baggå bruk sammanlagt 20 ljungpipare [”lerben”], de första tre år 1795 och de sista tre år 1818 (Anonym 1908).

Den första uppgiften om häckningsförekomst i Västmanland avser Örebro län: ”...kläcker rätt allmänt på mossarne. Om hösten besöker han flockvis åkerfälten...” (Carl Rudolf Sundström 1868). Från sin bostad i Hällefors skriver Adr. Giöbel (1888) ”Göken, lommen, ljungspofven och andra bas- och barytonsångare, som hålla till på något afstånd...”. Samme Giöbel rapporterade att år 1887 anlände den första ljungpiparen den 31 mars: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam den 31. März.” (Carl Rudolf Sundström 1892, s. 56).

När Järlemossen i Ervalla började exploateras genom torvtäkt år 1889 försvann ljungpiparen enligt Adrian Giöbel (1904): ”Brockfåglar [=ljungpipare] och bekasiner rymde äfven fältet…”.

Ljungpiparen var uppenbarligen en regelbunden genomflyttare i Västerfärnebo i slutet av 1800-talet: ”Förekom åtminstone på 1890-talet alltid om höstarna, under cirka 14 dagar på Salbohed, Vester Fernebo, i flockar på 20 à 30 st.” (ur anteckningar daterade den 19 november 1924 och undertecknade Karl Alexandersson).

Av tillgängliga uppgifter att döma tillhörde ljungpiparen landskapets häckande fågelarter åtminstone från och med 1800-talet, sannolikt även tidigare. Uppgifter i övrigt från 1900-talets första hälft:

1907-     ”Dingtuna: Önsta sept. 1907? enl. grosshandlare T. Sandberg ō O. M. Floderus. Köpingst. ses höst ō vår enl. konservator E. Råberg” (lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

1925      ”♀ Almsta, Björksta socken. 10.5.1925. V.N.F. Sk. av G. Nilsson.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 83).

1925      ”Iakttagen under flyttningstiderna vår eller höst flerstädes, såsom i Köpingstrakten, Dingtuna... ...och V. Färnebo.” (Matts Floderus 1925).

-1945     ”Andra tillfälliga vadaregäster vid Hässlö [Irsta/Västerås] äro kustpiparen och ljungpiparen (Avelin)...” (Bengt H. Girell 1958).

1947      ”Under flyttningstiderna förekommer ljungpipare…” (Anonym 1947).

1950      I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en ljungpipare från ”köpingstrakten” 1950 (Göran Frisk, in litt.).

Tidigare ansågs ljungpiparen vara uppdelad i två raser, dels en nordlig P. a. altifrons (C. L. Brehm 1831), dels den i söder förekommande nominatrasen P. a. apricaria. Enligt SOF (1962, 1970) var det den nordliga rasen som häckade ”…tämligen allmänt-sparsamt på mossar och hedmark i... ...Vstm.”. Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 761) uttryckte det något försiktigare: ”Möjligen förekommer denna ras i norra Västmanland...”. Ljungpipare av den nordliga rasen rapporterades även vid ett par tillfällen under flyttningen med kommentaren ”Vårobservationer av denna ras är mycket sparsamma under sträcket.” (Hans Avelin 1968):

1965      ”54 ex. iakttogs på en klövervall söder om Gussjön, Fläckebo sn, 8.5.1965.” (Hans Avelin 1968).

1966      ”Ca 75 ex. vid Asköviken i april 1966 (Jan Håkanson).” (Hans Avelin 1968).

Inte heller under 1950- och 1960-talen lämnades särskilt många häckningsuppgifter:

1965      2 varnande Solingsmyran i Kila 27.7 (Västmanlands rapportkommitté).

1972      ”Höskovsmossen [Västerfärnebo]… [---] …även ljungpipare, som häckat 1972.” (Bengt H. Girell 1972).

1972      ”På mossen [Glåpmossen i Sura] kan man också få se ljungpipare...” (Bertil Eriksson 1972).

1973      ”…ljungpipare på flera myrar… [Ulvramen och Stenramen i Ramnäs]” (Bertil Eriksson 1973).

Observationer av ljungpipare under häckningstid gjordes före år 1976 också på följande myrar, där häckning får anses vara sannolik:

·         Höskovsmossen i Västerfärnebo (1970, 1972)

·         Myckelmossen i Västerfärnebo (1972)

·         Krokmossen i Fläckebo (1974)

·         Spelmossen i Ramsberg (1973)

·         Stormossen i Ramsberg (1973)

·         Gälsmossen i Ramsberg (1973)

·         Dammossen i Nora (1974)

·         Kulflyten i Västanfors (1974)

·         Römyren i Hjulsjö (1959)

På flera av dessa har dessutom mer än ett (1) par rapporterats, på följande lokaler minst 5 par något år:

·         Solingsmyran i Kila (5 par 1980)

·         Krokmossen i Fläckebo (5 par 1981)

·         Römyren i Hjulsjö (10 par 1981 och 1998)

·         Björnhöjdsmossen i Hällefors (5 par 1981)

·         Tommossen i Hällefors (5 par 1981)

I övrigt till och med 1975 föreligger spridda rapporter om rastande ljungpipare. De mest anmärkningsvärda uppgifterna (minst 500 ex.):

1972      ”Flockar på flera hundra ex. rastade i västerfärnebotrakten i början av maj. Maximalt 600 ex. 8.5 (Kjell Eklund).” (Lars Lindell 1973e).

1972      575 r. Nötmyran i Västerfärnebo 16.5 (Västmanlands rapportkommitté).

Större (minst 500 ex.) ansamlingar av rastande ljungpipare under perioden 1976-1999:

1985      1 200 r. Sjömosjön i Fellingsbro 11.5 (FiV 17:65).

1995      600 r. Storängen i Ramnäs 15.5 (FiV 27:125).

1998      800 r. Hättskär i Sala 2.5 (FiV 30[2]:35).

1999      500 r. Sjömosjön i Fellingsbro 10.5 (FiV 31:116).

1999      600 r. Bocksjön i Tillberga/Tortuna 11.5 (FiV 31:116).

Vid Gnien i Ramnäs inräknades sammanlagt 103 sträckande ljungpipare under våren 1975 och 48 ex. på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

Flyttning och övervintring

De första ljungpiparna anländer oftast i mitten eller slutet av mars, ibland så tidigt som i februari. Mediandatum för första observation under perioden 1976-2023 är den 20 mars. Ankomsten har tidigarelagts betydligt under perioden. Vårflyttningen kulminerar i början av maj. Fynd i februari under perioden 1976-2023:

1990      1 r. Gnien i Ramnäs 24.2 (Västmanlands rapportkommitté).

1990      2 str. Gnien i Ramnäs 24.2 (Västmanlands rapportkommitté).

2008      1 förbifl. Gnien i Ramnäs 25.2 (Västmanlands rapportkommitté).

2008      2 r. Storängen i Ramnäs 26.2 (Västmanlands rapportkommitté).

2008      1 r. Gnien i Ramnäs 28.2 (Västmanlands rapportkommitté).

2014      1 förbifl. Asköviken vid Lövsta i Dingtuna 22.2 (Västmanlands rapportkommitté).

2014      1 str. (N) Gnien i Ramnäs 24.2 (Västmanlands rapportkommitté).

2017      1 r. Nederby i Fellingsbro 28.2 (Västmanlands rapportkommitté).

2019      1 r. Storängen i Ramnäs 19.2 (Västmanlands rapportkommitté).

2020      1 r. Storängen i Ramnäs 19.2 (Västmanlands rapportkommitté).

Höstflyttningen inleds i början av juli, kulminerar i mitten av augusti, och fortgår åtminstone september ut. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2023 är den 12 oktober. Undantagsvis har ljungpipare kunnat dröja sig kvar ända in i december:

2000      4 r. Holmbo i Kumla 2.12 (FiV 32:77).

2000      1 r. Sala flygplats i Sala 3.12 (Västmanlands rapportkommitté).

Veckovis fördelning av ljungpipare som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Lokaler med minst 100 rastande ljungpipare 2000-2023.

De största (minst 500 ex.) ansamlingarna av rastande ljungpipare 2000-2023:

2000      500 r. Hörnberga i Kolsva 5.5 (FiV 32:77).

2000      Trådarön i Irsta 6-7.5, som mest 600 r. 7.5 (FiV 32:77).

2011      550 r. Hedensberg i Tillberga 5.5 (FiV 43[2-3]:34).

2012      510 r. Köpingsön i Köping 7.5 (FiV 44[2-3]:35).

2014      500 r. Ekeby i Tortuna 1.5 (FiV 46[2-3]:39).

Senast uppdaterad 2024-11-29