Mindre hackspett Dryobates minor (Linné 1758)

Utbredning

Mindre hackspetten häckar i lövskog och lövrik blandskog, särskilt där det finns ett betydande inslag av död ved, över i stort sett hela Västmanland. Förekomsten i Övre Bergslagen synes dock vara betydligt glesare än i landskapet i övrigt.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.4-30.6) 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har bedömt antalet par i Västmanland till 200. Detta torde motsvara <0,1 par/km² skogsmark av alla typer. Under perioden 2013-2023 har mindre hackspett rapporterats under häckningstid (1 april – 30 juni) från sammanlagt 191 så kallade atlasrutor (5x5 km). Åtminstone i Mälarområdet (cirka 50 atlasrutor med fynd) kan en atlasruta rymma flera par, vilket motiverar en höjning till, säg 300 par. Å andra sidan visar fyndmaterialet en minskning under de senaste 10-15 åren, varför en aktuell siffra nedjusteras till 250 par.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner mindre hackspetten i sin beskrivning av Mälaren, men utan hänvisning till Västmanland: ”Träpickan (P. minor), som alltid prefererar Skånska climatet, men är likväl sedd vid Stäke och vid Gripsholm”.

I Örebro län sågs arten ”...ganska ofta både sommar och vinter.” (Carl Rudolf Sundström 1868). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en mindre hackspett, tyvärr odaterad, men enligt anteckningar i lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv, skulle den datera sig till den 20 juli 1874: ”♀ Tillberga. S. Lampa” (nr. C 95); ”Tillberga 1874 20/7 enl. ex i Wästerås h. allm. lvks. museum Köpingstr. rätt vanlig enl E. Råberg”.

Följande uppgift ger en antydan om att mindre hackspetten inte var så allmänt förekommande i början av 1900-talet: ”Anträffas ibland i W^ås-trakten.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9].

Enligt Olof Knöppel (1951) förekom mindre hackspetten häckande i Västerfärnebo, ”…ehuru mera sparsamt”.

Även från 1950-talet finns uppgifter som pekar på att arten minskat och kanske inte var så pass allmänt förekommande som numera: ”Större hackspetten har minskat i Västerås-trakten (J. Wahlstedt). Likaså har i samma trakt mindre hackspetten minskat starkt och kan räknas som en relativt sällsynt häckfågel (J. Wahlstedt). Orsaken till de två sistnämnda arternas minskning anges vara skogsrationaliseringen.” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953). I Lundby socken ansåg Sven-Olof Andersson (1954) att mindre hackspetten endast var ”...tillfälligt häckande.”.

Ett par decennier senare kom dock rapporter som tydde på en återhämtning: ”Den mindre hackspetten har ökat betydligt och ses regelbundet över landskapet av de inkomna rapporterna att döma.” (Anonym 1970d) respektive ”har ökat” (Anonym 1970c). Från Norsa i Munktorp skrev Arne Eklöw (1970) att mindre hackspetten ”Hörs ibland i lövdungarna. Ses vintertid på näringssök i vassbältet. Möjligen häckande.”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Resultat från inventeringar av öar med naturskog i Mälaren 1979-1981 tydde på att ett par mindre hackspett behöver 10-15 hektar lövdominerad skog (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982).

Följande kända inventeringsdata föreligger i övrigt:

Beträffande Västanfors och Västervåla ansåg Leif Lejdelin (1984) att mindre hackspetten ”...häckar fåtaligt, arten är på viss tillbakagång. Varje obs. bör noteras”.

År 1985 rapporterades arten under häckningstid från 18 lokaler i Lindesbergs kommun, motsvarande 0,02 par/km² skogsmark (Mats Andersson & Jan-Erik Malmstigen 1985).

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade rätt stora mellanårsvariationer, men ingen tydlig trend.

Vid Gnien i Ramnäs bedömdes tre fåglar som sträckande år 1975, en på våren och två på hösten (Sören Larsson 1975b).

Under veckovisa taxeringar vid Asköviken vintern 1975/76 noterades mindre hackspett endast vid ett av 13 inventeringstillfällen (Lars Lindell 1976).

Flyttning och övervintring

Mindre hackspetten är i hög grad en stannfågel och ses året om. Vissa höstar görs dock fler observationer än annars och vintertid rapporteras den relativt sparsamt. Efter början av oktober brukar antalet rapporter minska markant. Detta kan tyda på att en del av populationen ger sig iväg på hösten, åtminstone vissa år.

Veckovis fördelning av antalet individer under efteråret (1.7-31.12), 2000-2023.

Antal individer under efteråret (1.7-31.12) under perioden 2000-2023.

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen D. m. minor.

Senast uppdaterad 2024-01-14