Morkulla Scolopax rusticola Linné 1758

Utbredning

Morkullan häckar sparsamt till tämligen allmänt i frisk till fuktig skog i hela landskapet. Möjligen finns reella förekomstluckor i vissa slättbygder, eventuellt också i delar av Bergslagen, där dock bevakningen från rapporterande ornitologers sida är sämre.

Rutor (5x5 km) med fynd av morkulla under häckningstid (1.5-31.7) 2012-2022.

Numerär

Kvantitativa inventeringar saknas helt under perioden 2000-2023. Baserat på inventeringsresultat från 1980-talet, se nedan under Historik, kan landskapets bestånd uppskattas till cirka 14 600 par, men med hänsyn till en förmodat glesare förekomst i skarpare skogar, minskas det till 13 000 par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har dock beräknat det västmanländska beståndet till hela 30 000 par. Häckningsförekomsten synes vara rätt stabil över tid. De låga värdena under det första decenniet i figuren nedan är förstås en effekt av underrapportering.

Historik

I litteraturen omnämns morkullan redan på 1700-talet, nämligen av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren: ”Morkullan (Scol. Rusticola) som gästar öfver vinteren i Engeland, och hitkommer då Orren leker; som gärna tilhåller på skoglösa marker, oftast skjutes vid dagbråckningen, eller i skymningen om qvällarne, och kan låckas och fällas så väl under parningstiden som då ungarne framkommit”. Andra tidiga uppgifter om morkulla i Västmanland, finns i en jaktjournal, förd av brukspatron Wilhelm Hisinger åren 1794-1823 vid ”Skinnskattebergs och Baggå bruk” i Skinnskatteberg, avskriven och publicerad senare (Anonym 1908). Där finns noterat en skjuten morkulla redan år 1794. Därefter nedlades morkullor årligen under hela perioden i varierande antal, som mest 27 st. år 1803. Under de trettio åren bokfördes sammanlagt 204 morkullor.

I Örebro län ansåg Carl Rudolf Sundström (1868, s. 21), att morkullan ”träffas rätt allmänt”, ett omdöme A. Kempe (1911) delade beträffade Västmanlands län: ”I fuktiga skogstrakter och kring myr- och kärrmarker uppehåller sig ännu rätt allmänt morkullan”. År 1880 rapporterades ”Från Nora bergslag:… Morkulla och beckasin förekomma sparsamt.” (SJNT 18:231). Enligt A. Giöbel kallades morkullan för ”Hultdämpa” i Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). ’Hultdämpa’ genannt.” (Carl Rudolf Sundström 1890, s. 10). Från denna trakt finns också en uppgift, som skulle tyda på att morkullan lägger en andra kull: ”I trakten af Hällefors påträffades den 26 juli några nästan nykläckta ungar af morkulla” (Tore Lönnberg 1923). Följande rapporter om morkullans förekomst under 1800-talets sista decennium föreligger från Svenska jägareförbundets avdelning i östra Västmanland:

1890      ”Morkulla: förekommer litet hvarstädes, ehuru ingenstädes talrikt.” (SJNT 28:128-130).

1891      ”Morkulla: Tillgången ovanligt liten. På drag observerades högst få.” (SJNT 29:133-134).

1892      ”Morkulla: aftager mer och mer Årgången svag.” (SJNT 30:128-129).

1893      ”Morkulla: tillgången dålig.” (SJNT 31:215-216).

1894      ”Morkulla: som förut, tillgången ringa.” (SJNT 33:216).

1895      ”Morkulla tillgången ringa.” (SJNT 34:213-214).

Från sjön Alten i Kila våren 1890 skildrade Carl Kjellin (1906) att ”Trakten såg ut att vara tjänlig för morkullorna, och jag hade också redan första kvällen både hört och sett dem draga mellan stugan och sjön.”. Inspektorn på Tunadal i Köping, Axel E. Björkman (*1849–1924), nedlade under sina sextio år som jägare sammanlagt 233 morkullor, varav 40 st. enbart år 1885 (Oscar von Mentzer 1925).

Vid Hällefors bruk sköts 68 morkullor år 1921 (SJT 60:253). Därutöver finns följande, mer eller mindre i förbigående nämnda, uppgifter till och med 1920-talet:

1893      I Zoologiska museet vid Uppsala universitet, finns två morkullor från Fagersta i Västanfors, en daterad den 20 maj 1893 och etiketterad ”Chlorocroism”… (Lars Wallin, in litt.).

1900      ”Morkulla.” (Ur: Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern [1897-1902] skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.). ”Allmän Ryttern S. Ekeby (uppst. ex) omkr 1900 enl greve A. Ridderstolpe Wit varietet i Wås allm. lvks mus” (O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv).

1903      I Zoologiska museet vid Uppsala universitet, finns två morkullor från Fagersta i Västanfors… …den andra daterad den 20 maj 1903 (Lars Wallin, in litt.).

1905      ”Därnere i Fellingsbro… [---] En majkväll, då jag återvände genom en björkhage från morkulljagten… [---] Jag rodde en majkväll utefter den lilla sjön Gellingens stränder för att lyssna, som jag brukade, på vårsången och höra och se morkullorna draga.” (Carl Kjellin 1905).

1925      År 1925 ansågs förekomsten av morkulla i såväl Västmanlands som Örebro län som ”mindre god” (SJT 64:142-143).

1925      Morkulla 416 fällda (Rapport från Västmanlands län av länets jaktvårdsförening för år 1925).

Nästa notis härrör från 1940-talet: ”Denna vår älskliga vårfågel har under året visat en något sämre tillgång än tidigare. [Västmanlands län, jaktåret 1946-47].” (Anonym 1947).

I trakten av Hällefors ”märkes” morkullan (Nils Helger 1945) och från 1950-talet nämns morkullan som förekommande i Västerfärnebo (Olof Knöppel 1951), ”tillfälligt häckande” i Lundby socken 1945-53 (Sven-Olof Andersson 1954), vid Lugna gatan och Gryta i Västerås samt Asköviken (Bertil Walldén 1955). Från Arbogaån mellan Dy- och Sjömosjöarna i Fellingsbro 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) att ”Har av vårsträcken att döma varit allmännare i trakten än vanligt. Ännu den 7.7. hördes dragande hanar.”. Och från Väringen i Ervalla/Näsby skriver Erik Sjöstedt (1958): ”Kvällsskymningens dragande morkulla tycks nästan öka”. I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en monterad fågel från okänd lokal 1950 samt ett ägg från Billsta i Västerås, insamlat den 6 juli 1960 (Göran Frisk, in litt.).

Greta Carlstedt-Pihl (1960) skildrar följande från Torrvarpen i Grythyttan: ”I skymningen höres ett mystiskt ’knorp-knorp, pist-pist’, som försvinner och så kommer åter om en stund, det är morkullans lockrop i vårkvällen, när hon flyger sin cirklande bana över de sanka kärrmarkerna.”.

År 1972 ansågs morkullan vara en ”relativt vanlig häckfågel” i Ängsö (Lars Lindell 1973c).

Tidiga exempel på sen respektive tidig häckning:

1892      ”Sen morkullunge. Då jag tillsammans med en annan person en dag i början af september år 1892 gick ut till skogs i Lindestrakten uppstötte vi helt plötsligt en morkulla, som bärande på sin unge tog till flykten. [---] Ö-vik i mars 1894. G. H-n.” (Anonym 1894).

1921      ”Tidig kläckning. Såsom något ovanligt förtjänar omnämnas, att en morkulleunge, att döma af storleken omkring en vecka gammal, anträffades på Uttersbergs kronopark (Köpings revir) den 28 april. Till forskningar efter de öfriga ungarna af kullen var icke tillfälle. Köping i maj 1921.” (Gustaf Tjäder 1921; L. A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff 1911-26, s. 452; Kai Curry-Lindahl 1959-63, s. 817).

1953      ”Sönd. den 9/8 fick jag uppleva än liten sensation som jag här vill delgiva Eder, på egendomen St. Sätran i Hallstahammar på träffade jag ett rede av Morkulla med tre st. ungar uti, den 10/8 var jag åter där och ringmärkte 2 st. den tredje var försvunnen, jag hade vid tillfället ifråga två personer i sällskap och att vi hittade redet var tack vare min fågelhund (Worster), vi skulle till att bygga än s.k. skjutlave för älgjakten alldeles intill där och hunden tog stånd vid mosskanten.” (ur brev den 5 september 1953 från konservator K. H. Rylander till Västmanlands Naturvetenskapliga Förening). ”Vidare rapporterade herr Rylander iakttagelser av… …andra kull av morkulla……i Hallstahammar.” (V.N.F. 1953-10-29, § 3).

Rutor (5x5 km) med fynd av morkulla under häckningstid 1974-1984.

Vid en inventering av öar med naturskog i Mälaren 1979-1981, befanns arten förekomma regelbundet endast på öar större än 100 hektar, vilket antyder ett arealkrav på 50-100 hektar för ett par (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). Utgående från värdet 1,5 par/km² skog erhålles cirka 14 600 par, vilket med hänsyn till en förmodat glesare förekomst i skarpare skogar, minskas det till 13 000 par. Från Västanfors och Västervåla skriver Leif Lejdelin (1984), att morkullan är ”långt ifrån talrik. Har sannolikt gått tillbaks”.

Vinterfynd (1.1-28.2) före år 2000:

1975      1 ex. Västerfärnebo 23.1 (MVOF 7 [2]:4)

1983      1 ex. (bildödat) Valskog i Björskog 16.1 (FiV 15:86; Västmanlands rapportkommitté).

1983      1 ex. Alntorp i Nora 17.1 (FiV 15:86).

1990      1 ex. Krokborn i Hällefors 21.1 (Västmanlands rapportkommitté).

Flyttning och övervintring

Morkullan flyttar i september-oktober och återkommer i slutet av mars eller början av april. Enstaka fåglar kan ses ännu i november, ibland också december och januari medan fynd i februari är mycket ovanligt. Mediandatum för sista observation under perioden 1976-2023 är den 20 november.

De första morkullorna anländer i regel under mars månad. Mediandatum för första observation under perioden 1976-2023 är den 23 mars.

Vinterfynd görs inte varje år, men följande fynd i januari eller februari är kända:

2008      1 ex. Sala stad 6.1 (FiV 40:76).

2008      1 ex. Hagbyån i Nora 19.1 (FiV 40:76).

2008      1 ex. Hamre i Arboga 20.1 (FiV 40:76).

2012      2 ex. Rysstorget i Hed 3.1 (FiV 44[2-3]:37).

2014      1 ex. Bushagen i Nora 2.1 (FiV 46[2-3]:41).

2014      1 ex. Ursjön i Sura 7.2 (FiV 46[2-3]:41).

2016      1 ex. Västsura i Sura 30.1 (FiV 48[2-3]:43).

2018      1 ex. Jordmarken i Rytterne 8.1 (FiV 50[2]:39; VF Suppl. 59:111).

2018      1 ex. Norsa i Munktorp 21.1 (FiV 50[2]:39; VF Suppl. 59:111).

2019      1 r. Mossfallet i Sura 3.2 (FiV 51[2-3]:37).

2020      1 r. Djupramsberget i Ramnäs 13.1 (FiV 52[2-3]:48).

2021      1 r. Älvlången i Viker 1.1 (FiV 54[2]:46).

2021      1 r. Brandbo i Västanfors 4.1 (FiV 54[2]:46).

2021      1 r. Usträngsbo i Ramnäs 8.1 (FiV 54[2]:46).

2021      1 ex. Kallmora i Lillhärad 27.2 (FiV 54[2]:46).

2022      1 ex. Lögarängen i Västerås 28.2 (FiV 55[2-3]:39).

2023      1 r. Bosjön i Ramnäs 1.1 (FiV 56[2-3]:35).

2023      1 r. Gatstugan i Ramnäs 7.2 (FiV 56[2-3]:35).

Därtill föreligger sammanlagt 24 fynd i december under perioden 2000-2023.

Två återfynd av i Västmanland ringmärkta morkullor föreligger:

·         En dununge som märktes vid Surahammar i Sura 16.7 1952, sköts vid S:t Nazaire, Loire-Atlantique, i Frankrike 15.1 1953 (RC, in litt.).

·         En dununge som märktes vid Bälby i Dingtuna 16.5 1951, återfanns död vid Kalmar i östra Småland 24.3 1954 (RC, in litt.).

En död morkulla hittades vid Ormdalen i Skinnskatteberg den 18 juni 2016. Fågeln bar en fransk ring, men ytterligare data är inte kända (Leif Edberg, opubl.).

Övrigt

Under de tre jaktåren 1986/87 – 1988/89 sköts i genomsnitt 1 200 morkullor per år i Örebro län och motsvarande 750 st. per år i Västmanlands län (Jaktsignalen 46[4]:7-9).

Senast uppdaterad 2024-11-29