Ortolansparv Emberiza hortulana Linné 1758

Utbredning

Ortolansparven häckar sparsamt till sällsynt i odlingsbygder, främst i södra och östra Västmanland. Förekomsten är överlag ojämn. Den häckar i skogsbryn och på åkerholmar, ofta i anslutning till betesmarker. I viss liten utsträckning förekommer den också i nedlagda grustäkter. Däremot tycks den inte förekomma på hyggen i någon större utsträckning i Västmanland.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) och med häckningskriterium angivet 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning. (Artportalen 2023-08-15)

Numerär

Under perioden 2012-2022 rapporterades ortolansparvar under häckningstid (1.5-31.7; och med häckningskriterium angivet) från sammanlagt 65 lokaler, samtliga i landskapets östra halva. På flera lokaler förekom fler än en sjungande hanne, men å andra sidan kan åtskilliga fynd representera genomflyttande fåglar som också de kan sjunga tillfälligt. Den sammantagna bilden kan därför överskatta förekomsten. Figuren nedan visar att beståndet av ortolansparv i Västmanland har minskat stadigt sedan millennieskiftet och numera återstår blott en spillra. Ulf Ottosson m.fl. (2012) beräknade det västmanländska beståndet till 150 par, en siffra som redan då kändes alldeles för hög. Utgående från data i Artportalen bedömer jag att beståndet uppgår till högst 10 par.

Historik

I mitten och slutet av 1800-talet var ortolansparven ”ingalunda sällsynt” i Örebro län (Carl Rudolf Sundström 1868, s. 12), t.ex. allmän i Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 74). Våren 1887 anlände ortolansparven den 7 maj till Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam den 7. Mai” (Carl Rudolf Sundström 1892, s. 28). Även följande understryker artens vanlighet i denna trakt vid den tiden: ”Starhålkarne passade äfven för svalorna, och med stararnes växande mängd infunno sig björktrastar, ortolaner och andra sälskapliga foglar” (Adr. Giöbel 1888). I Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar finns en ortolansparv: ”♂ Tillberga. 13.5.1874. S. Lampa” (nr. C 120) och i Naturhistoriska riksmuseets samlingar ett ägg från Tillberga den 5 juni 1877 (Göran Frisk, in litt.).

Matts Floderus (1925) uppgav arten som ”häckande... ...i Mälaretrakten på lämpliga lokaler; i Köpingstrakten mycket allmän, likaså i Järnboås”. Uppgiften från Järnboås är hämtad ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus: ”Ur en uppsats^x) [”^x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Ortolansparven ’synnerligen vanlig vid Björkborn’.”.

Även om Paul Rosenius (1926, s. 363) inte var helt uppdaterad på vad avser landskapsgränser, ger följande viss information om ortolansparvens biotopval: ”I Västmanland är han, om ock sparsamt, iakttagen, exempelvis inom Altuna socken [Uppland!] - på sidlänta marker och betesängar, där genom försummad dikning videbuskar slagit till i dikena.”. Samme författare lämnar även en fenologisk uppgift från 1900-talets början: ”Följande data för fynd [av fullagd äggkull] äro mig bekanta:... ...Västmanland: 5/6” (Paul Rosenius 1926, s. 367). Sannolikt handlar det här om samma kull som i Naturhistoriska riksmuseets samlingar, nämnd ovan. Kjell Engström (1952) presenterade en karta över ortolansparvens utbredning i Sverige kring år 1950. Av denna framgår att arten förekom häckande i hela Västmanland vid denna tid, sparsamt men regelbundet i större delen av landskapet, men allmänt längst i väster.

Enligt Sven-Olof Andersson (1954) häckade ortolansparven mindre allmänt i Lundby socken åren 1945-1953 och Bertil Walldén (1955, s. 255) betecknade arten som ”årsviss” vid Asköviken. Från Trätten i Norberg lämnade Bengt H. Girell (1958, s. 120) följande rapport: ”På sluttningarna mot sjön med deras omväxlande åkrar och backar höras särskilt gulsparv och ortolansparv. Den senare förefaller för övrigt vara tämligen allmän i orten”. I en bildtext i anslutning till nyssnämnda artikel (Bengt H. Girell 1958, s. 121) anförs dessutom följande: ”Ortolansparven är en flyttfågel med ankomsttid ungefär vid månadsskiftet april-maj. Den är i Västmanland liksom i övriga Sverige en slätternas och de brutna markernas fågel.”. Enligt såväl femte upplagan av Förteckning över Sveriges fåglar (SOF 1962, s. 99) som Kai Curry-Lindahl (1959-63, s. 2124) var arten ”från Värmland, norra Närke, Västmanland och Uppland till Ly Lpm huvudsakligen tämligen allmän”. Därefter minskade ortolansparven kraftigt som en följd av användandet av kemiska bekämpningsmedel, t.ex. kvicksilverbetat utsäde, inom jordbruket. Som svar på upprop, i ett försök att kartlägga skadornas omfattning, rapporterade Hans Avelin följande från östra Västmanland: ”År 1958 var ortolansparven rätt allmänt förekommande som häckfågel från Mälaren upp till Fläcksjön, SW Sala. Sedan dess har arten avtagit katastrofalt och år 1963 iakttogs endast en fågel.” (Gunnar Otterlind & Ingvar Lennerstedt 1964). Från Asköviken 1964 nämner Ola Björlin m.fl. (1965) ”några observationer på våren” och Per Leif Lejdelin (1965) uppger att arten observerats i ”Fagersta-markerna” i april (!) 1965. Användningen av de giftigaste preparaten förbjöds 1964 (Gunnar Otterlind 1964) och från och med mitten av 1960-talet vittnar flera rapporter om att ortolansparven återigen tycks öka i antal:

1965-66 ”Har under 1966 åter ökat kring Västerås. Ett tiotal sjungande hanar hördes således på olika lokaler. Bo funnet den 17.6.1965 med fyra halvvuxna ungar vid Fullerö [Västerås-Barkarö], SV Västerås (Ola Björlin).” (Hans Avelin 1968). ”Gunnar Eriksson: Häckning av ortolansparv vid Fullerö.” (V.N.F. 1965-11-08).

1968      ”Flera rapporter om sjungande hanar inkl. en säker häckning vid Åvestbo [Västanfors] S Fagersta. Håller tydligen på att öka.” (Hans Avelin 1970).

1969      ”Ökar. En häckning konstaterad. 10 sj hanar under häckningstid. Dessutom en rad enstaka observationer.” (Ingvar Granqvist 1970b).

1970      ”Minst 24 ♂ sjungande på olika platser i landskapet” (Arne Sjögren 1972).

1970      ”15/8 en sjungande ortolansparv vid Sörål, Västerfärnebo.” (Stefan Björklund 1970).

1971      ”Ortolanen har ökat märkbart och har återtagit flera gamla lokaler, bl a 3-4 ex kring Strömsholm, 2-3 ex kring Fläcksjön och 2 ex vid Barkarö.” (Anonym 1971c).

1972      ”Talrikt representerad på Ängsö. Under juni inräknades 13 sjungande ex. Kan betecknas som en karaktärsfågel i områdena öster om huvudvägen till slottet.” (Lars Lindell 1973c).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Ortolansparven tycks ha ökat i antal under i vart fall slutet av 1970-talet och början av 1980-talet och exempelvis lämnades följande kommentar år 1983: ”Arten återtar undan för undan sin förlorade position ute på den västmanländska slättbygden” (FiV 14:105). Ökningen syntes dock gälla i stort sett enbart slättbygderna och beträffande Karbenning skrev Tommy Lennartsson (1984, s. 43) följande: ”dock saknas fortfarande tornfalk och ortolansparv i socknen”. Från mitten av 1980-talet och den följande tioårsperioden är det uppenbart att arten återigen minskade. Minskningen synes proportionellt ha varit betydligt större i Skogslåglandets slättbygder. I samband med en förfrågan, uppskattades landskapets bestånd i mitten av 1990-talet ligga på cirka 500 par, samtidigt som populationen uppskattades ha minskat med cirka 20 % under perioden 1992-1995 (Bengt-Olov Stolt 1997). Därefter har ortolansparven minskat ytterligare och markant. I figuren nedan beror de förhållandevis låga värdena under perioderna 1976-1980 respektive 1986-1994 på att rapportkommittén inte aktivt efterfrågade observationer av ortolansparv under de åren.

Följande täthetsuppgifter (par/km² landarea) föreligger från perioden 1976-1999:

Höga (minst 5 ex.) noteringar under perioden 1976-1999:

1988      7 r. Högsholm i Ängsö 8.5 (Martin Green, opubl.).

1988      5 ex. Asköviken i Västerås-Barkarö 27.8 (Martin Green, opubl.).

1990      10 str. Lisjöviken i Sura 29.7 (Sören Larsson, opubl.).

1997      5 str. Backgården i Västanfors 11.5 (Leif Lejdelin, opubl.).

Flyttning och övervintring

Ortolansparven flyttar i slutet av augusti och början av september. Mediandatum för sista observerade ortolansparv är för perioden 1976-2023 den 31 augusti. Det allra senaste fyndet utgörs av en årsunge vid Hovgården i Sura den 5 oktober 2007 (Mikael Mälberg, opubl.). Det näst senaste fyndet utgörs av en rastande fågel vid Gussjön i Fläckebo den 14 september 1999 (FiV 31:138).

De första ortolansparvarna anländer i regel i början av maj, ibland redan i slutet av april. Mediandatum för första fynd är under perioden 1976-2023 den 4 maj. De allra tidigaste fynden gjordes den 21 april 2003, dels vid Hamre i Västerås (FiV 35:131), dels vid Morskogasjön i Ramsberg (Mats Andersson, opubl.).

Under flyttningstid ses ortolansparven normalt i låga antal, oftast enstaka. Följande höga (minst 5 ex.) notering är känd under perioden 2000-2023:

2001      6 ex. Åvestbo ängar i Västanfors 6.5 (FiV 33:100).

Senast uppdaterad 2024-03-20