Pilgrimsfalk Falco peregrinus Tunstall 1771
Förekomst
Pilgrimsfalken är i Västmanland en sällsynt men regelbunden genomflyttare vår och höst. Under 1960- och 1970-talen och fram till mitten av 1980-talet sågs få falkar, men från och med 1990-talet har antalet fynd ökat markant. Totalt observerades 624 individer under perioden 2000-2011. Somrarna 2011-2014 sattes sammanlagt 19 handuppfödda årsungar ut i Västerås stad samt tre i Köping 2014 (Daniel Green 2011; Lennart Urby 2012; Anonym 2013; Erik Westman 2014). Dessa har lett till mängder av observationer, inte bara inom närområdena utan också i omgivningarna, bland annat vid Asköviken. I vilken utsträckning utsättningarna ligger bakom många udda fynd, särskilt vinterfynd, är inte känt. Samtidigt förekommer förstås pilgrimsfalkar med annat ursprung, inklusive spontant, och flera omärkta har rapporterats.
Några indicier på häckning annat än ett fåtal observationer under häckningstid har inte förelegat förrän ett par skred till häckning vid Munkängen i Västerås 2015 (Erik Westman 2015; FiV 47[2-3]:38). Det häckande paret bestod av en 4K hanne och en 3K hona. Hannen utplanterades som unge vid Djäkneberget sommaren 2012 medan honan föddes i ett falkberg i Småland år 2013 (Erik Westman 2015). Notera att detta inte är samma hona som tillsammans med denna hanne eventuellt gjorde ett häckningsförsök på samma plats 2014. Medan honan valde att påbörja övervintring i häckningsområdet tog sig hannen för att flyga ända till Marocko, där den fångades och sedermera frisläpptes i december 2015 (Natursidan). Honan gjorde eventuellt ett nytt häckningsförsök 2016 på samma plats, men med en ny hanne (FiV 48[2-3]:40). Paret gjorde ett nytt häckningsförsök 2017 och två ungar producerades (FiV 49[2-3]:39-40). Samma par häckade även årligen 2018-2023, med 2, 3, 2, 2, 1 respektive 2 ungar som resultat (FiV 50[2]:47; FiV 51[2-3]:47; FiV 54[2]:58-59; Västmanlands rapportkommitté).
På en lokal i Köping häckade ett par årligen 2020-2023 med 2, 0, 4 respektive 1 unge som resultat. Åren 2022 och 2023 rapporterades en, av allt att döma, spontan häckning i Lindesbergs kommun där åtminstone en (1) unge kläcktes år 2022 (FiV 56[2-3]:49).
Sommarfynd (juni-juli) har gjorts allt oftare efter millennieskiftet och fynd föreligger från 20 av säsongerna. Några av fynden gäller adulta fåglar.
Historik
På ett par platser i Västmanland vittnar ortnamnen om äldre tiders förekomst av falk, med stor sannolikhet pilgrimsfalk. Det gäller dels ”Falkaberget” i Linde, dels ”Falkberget” i Nora. Därutöver förekommer ”Falk-” som förled till ortnamn på ytterligare minst fyra platser i landskapet, men samtliga är bebyggelsenamn och sannolikt avledda personnamn; Falkenberg i Linde, Falkrönningen i Skinnskatteberg, Falktorp i Dingtuna och Falkvreten i Berg.
I litteraturen är Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren först ut: ”Duf-Falken (F Palumbarius), som hushållar illa med Dufvorne”.
Pilgrimsfalken var på 1800-talet sannolikt inte alltför sällsynt som häckande i Västmanland, även om beläggen för det är få. Sven Nilsson (1858, I, s. 23) skrev t.ex., att ”i det mellersta Sveriges bergiga skogar finnes han äfven här och der bosatt”. Den äldsta konkreta fynduppgiften från Västmanland utgörs av Victor Högbergs (1863, s. 13) meddelande, att ”den häckar helt nära i Nora socken”. Dessutom uppger Carl Rudolf Sundström (1868, s. 15), att pilgrimsfalken ”häckar sparsamt i Kihls socken”. Större delen av Kils socken är visserligen belägen i Närke, men troligen merparten av lämplig häckningsterräng för arten i socknen återfinns inom Västmanlands gränser. Enligt Carl Rudolf Sundström (1888, s. 132) rapporterade A. Giöbel från Hällefors, att pilgrimsfalken där var mindre allmän (”Weniger allgemein”).
Från östra Västmanland finns ett relativt tidigt belägg för häckning, nämligen genom ett ägg i Naturhistoriska riksmuseets samlingar från Strömsholm i Kolbäck den 28 maj 1914 (Göran Frisk, in litt.). Matts Floderus (1925) nämner i sin översikt från Västmanland endast; ”Åtminstone fordom häckande i Noratrakten”. Därutöver skriver han; ”Köpingstrakten sällsynt, ex. skjutna 1919 och 1923; Irsta 1920 7/9 [”ung hane”, enligt lektor O. M. Floderus kartotek resp. Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9]; Västeråstrakten sällsynt, 1 ex. observerat i Västerås stad 1924 2/4.”. De båda fåglarna från köpingstrakten förvaras i Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar: ”♂ sen. Köpingstr. 1919, aug. V.N.F. E. Råberg” (nr. C 305) och ”♀ juv Köpingstr. 7.10.1923. V.N.F. E. Råberg.” (nr. C 306). ”Pilgrimsfalk på jakt efter dufvor inom Västerås april 1923.” (Ur odaterade anteckningar i V.N.F.:s arkiv, undertecknade av Tenow, förvarade i Västerås stadsarkiv).
Från Järlemossen i Ervalla nämner Adrian Giöbel (1904) pilgrimsfalken på ett sätt som ger intryck av att den tillhörde faunan i området: ”Pilgrimsfalken gör täta, raska ringar och under sig har han ett par kråkor, som af all makt sträfva att komma högre än han – allt under det de noga vakta sig att komma långt från hvarandras skyddande närhet. Så hålla de på länge, länge och bli kanske till slut nästan osynliga i den svindlande höjden.”.
Nästa häckningsuppgift kommer från Ängsö: ”Å Fagerön under Engsö i branten mot stora segelleden Västerås-Stockholm häckade 1932 pilgrimsfalk. Vid besök å boplatsen, en skreva i branten, sista dagarna i juli, visade sig båda fåglarna - hannen ilsket skrikande i lovar över fridstörarna - och två nyss flygga ungar. [---] Undertecknad kunde bland dessa rester räkna 17 olika fågelarter. Största tributen hade skrattmåsen lämnat. Ben efter tre slagna tamduvor funnos också” (Ragnar Tenow 1933). ”Vidare berättade han [Fred. Ödman] att pilgrimsfalk häckar på Fagerön… I sammanhang härmed meddelade hr. Wingren att en pilgrimsfalk nyligen skjutits i trakten samt ordf. att kungsörnen setts vid Tallskär och Högholmen.” (V.N.F. 1934-02-11, § 8).
I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en adult hona från Skinnskatteberg 1935 (Göran Frisk, in litt.). I mitten av 1940-talet rapporterade O. Knöppel, att pilgrimsfalken ökade i Västmanland (Kai Curry-Lindahl 1944) och från Hällefors skrev Nils Helger (1945, s. 20-21), att ”vi glädja oss åt dvärgfalken och den vackra pilgrimsfalken, som ovanligt nog häckar här.”, möjligen Kullberget i Hällefors: ”Medan ännu Kullbergets branter täcktes av täta skogar lär den mera sällsynta pilgrimsfalken ha häckat där” (Greta Carlstedt-Pihl 1960).
K. Thomasson (1947) presenterar en karta över häckningsplatser för pilgrimsfalk i Fennoskandia och Baltikum och av denna kan uttydas tre platser inom Västmanlands gränser, samtliga ”bon i träd”. Av flera andra uppgifter att döma rörde det sig sannolikt om övertagna bon av fiskgjuse Pandion haliaetus.
Karta från: Thomasson, K. 1947. Något om pilgrimsfalkens boplatsval. Vår Fågelvärld 6: 72-81.
Även Thorwald Lindquist (1947) visar en karta med tre markeringar i Västmanland, som anger ”plats för ett eller flera närliggande pilgrimsfalkbon”. Markeringarnas läge stämmer dock inte särskilt väl med nyssnämnda redovisning av Thomasson.
Karta från: Lindquist, Thorwald. 1947. Pilgrimsfalken och brevduvesporten i Sverige. En utredning. Sveriges Natur 38: 17-26.
I O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv, finns ytterligare en uppgift: ”1945 den 12-4 ett exempl. tagen i hökbur Häpplinge Torstuna [sic! Lär ska vara Tortuna; Torstuna ligger i Uppland] enl. G. N.”.
Det är förenat med stora svårigheter att bilda sig en uppfattning om hur många par som häckade i Västmanland under 1940- och 1950-talen. Uppgifterna är ofta kryptiska och det förefaller ibland som om samma boplats kunde anges med vitt skilda lokalnamn av olika rapportörer. Exempelvis kan ”uppgifter om häckning [---] från Wirsbo [Ramnäs], Västmanland (B. Lagercrantz)” (Kai Curry-Lindahl 1951) avse samma plats som Olof Knöppels (1951) ”färneboskogarna” i Västerfärnebo, där pilgrimsfalken ansågs vara en av de vanligaste rovfåglarna. Å andra sidan rapporterade O. Knöppel och J. Wahlstedt ”ett flertal par” från Västmanland i början av 1950-talet (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953). Olof Knöppel (1958) kompletterade med; ”Ett och annat par pilgrimsfalkar påträffas årligen häckande i gamla fiskgjusbon”. En av häckningslokalerna var Höskovsmossen i Västerfärnebo; ”Om pilgrimsfalken är regelbundet bofast på Hälleskogen kan man ej med säkerhet veta, men visst är, att han somliga år häckar där. Falken anländer för häckning tidigt, någon månad före fiskgjusen, och lägger då beslag på något av dennes bon. [---] Jag kom en gång i slutet av mars på skidor över Hörsgårdsmossen [=Höskovsmossen]. Solen sken, mossens yta var bländande vit av nyfallen snö, vilken även helgklädde randskogen. Över mossen kretsade en pilgrimsfalk, klart belyst och grann. Det var en syn!” (Gustaf Adolf Olsson 1958). Det var kanske där Olsson ”tillbringade midsommarhelgen 1947” och såg ”Pilgrimsfalkarna vid sitt bo - ett annekterat fiskgjusrede - i en fura”. Bengt H. Girell (1958) rapporterade en boplats, som sannolikt var en annan än nyssnämnda: ”Pilgrimsfalken har för några år sedan träffats häckande sydväst om Rörbrosjön [= Rörbosjön i Fläckebo] i ett gammalt fiskgjusbo (W. von Knorring)”.
På ön Skarpan i Ängsö häckade pilgrimsfalken åtminstone 1945, då två halvstora ungar fotograferades där den 15 juli av H. Avelin (Bertil Walldén 1958; Bengt H. Girell 1972). Kanske bidrog det alltmer omfattande friluftslivet till att falkparet inte blev mer långvarigt där, då Bertil Walldén (1958) skriver att det ”helt säkert ej kan väntas tillbaka, så ofta som ön nu besökes”. På Fagerön i Ängsö häckade ett par även 1951, där tre ungar fanns i ett övertaget fiskgjusbo 16-17 juni (Bo Kumlin, opubl.). Även 1954 lär häckning ha ägt rum på Fagerön, men då i ett annat gjusbo (Bo Kumlin, opubl.). Det sista spåret av häckning på Fagerön sågs den 20 maj 1956, då en adult hanne sågs sitta i boet från 1951 (Bo Kumlin, opubl.).
Även på ön Hargen i Västerås-Barkarö häckade pilgrimsfalken; ”Senaste kända häckningen konstaterades 1957 i ett fiskgjusebo på ön Hargen i Mälaren” (OKE 1994, s. 72). Enligt Bertil Eriksson (1972) sågs pilgrimsfalk ”varje vår 1956-60” vid Djupen i Ramnäs och enligt Sören Larsson (opubl.) häckade den sannolikt 1958 inte långt därifrån, vid Kroksund i Sura. Därefter är ingen häckning känd i Västmanland och arten sågs allt sällsyntare under 1960-talet. Emellanåt gjordes dock observationer under häckningstid, vilket kunde framkalla misstankar om häckning, till exempel vid Fagerön i Ängsö den 8 juni 1958 (Hans Avelin m.fl. 1962) samt 1968; ”4 observationer i Surahammarstrakten i maj-juni (Surahammars Biologiska Förening/Harald Wedérus)” (Hans Avelin 1970). Slutligen sågs en adult fågel ”jaga undan” en fiskgjuse vid Tallgås i Ängsö den 11 juni 1962; lokalen undersöktes inte närmare (Lars Broberg, opubl.).
Vintern 1969/70 övervintrade uppenbarligen en pilgrimsfalk i trakten av Fagersta i Västanfors, där den ”har visat sig från tidiga hösten och hela vintern 69/70 i Fagersta (Per Ålind m fl)” (Ingvar Granqvist 1970b; Anonym 1970d; Anonym 1970e).
Två vinterfynd, eller kanske snarare sena höstfynd, gjordes under perioden 1976-1999:
1979 1 ex. Klemetsbo i Berg 21.12 (FiV 11:75).
1990 1 ad. Östanås i Köping 27.12 (FiV 22:102).
Väldokumenterade jakter är få, men bland annat föreligger följande en iakttagelse av en ”juv hona” som slog efter en ringduva Columba palumbus vid Fläcksjön i Fläckebo den 1 maj 1971 (Anonym 1971).
Flyttning och övervintring
Pilgrimsfalkens höststräck är utdraget från slutet av augusti till mitten av oktober, men kulminerar i mitten eller slutet av september. Vårsträcket är i huvudsak koncentrerat till april och början av maj. Vinterfynd är ovanligt, men har ökat påtagligt sedan 2012 och ökningen kan ha ett samband med ovannämnda utsättningar och häckningar i Västerås och Köping.
Veckovis fördelning av fynd 2000-2023.
Veckovis fördelning av pilgrimsfalkar som har rapporterats som sträckande 2000-2023.
Rasförhållanden
Arten är företrädd av nominatrasen F. p. peregrinus. Rasen F. p. calidus Latham 1790 är möjligen förbisedd i Västmanland, men har eventuellt påträffats vid ett tillfälle: 1 ex. Sjölunda i Arboga den 16 april 2000 (Hans Wilhelmsson, opubl.).
Senast uppdaterad 2024-09-09