Ringduva Columba palumbus Linné 1758

Utbredning

Ringduvan häckar i skogsmark över hela Västmanland. Sedan 1980-talet häckar den också i parker och trädgårdar i åtminstone större tätorter. Luckorna i utbredningskartorna nedan beror sannolikt på bristande rapportering.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) samt fynd rörande sjungande fåglar i april 2012-2022. Svart prick anger ruta med säkerställd häckning.

Numerär

Inventeringsdata saknas från Västmanland under perioden 2000-2022, men Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 47 000 par, en siffra som jag i brist på bättre data får godta.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner ringduvan i sin beskrivning av Mälaren med utan förekomstuppgifter: ”Ringdufvan (Col. Palumbus) som flyger i stort sälskap, gör skada på säden och anländer med de förste flyttfoglar.”.

Enstaka ”Dufva”, oklart vilken art men kanske mest sannolikt ringduva, sköts 1803 resp. 1809 under perioden 1794-1823 vid Skinnskattebergs och Baggå bruk i Skinnskatteberg (Anonym 1908). Beträffande Örebro län skrev Carl Rudolf Sundström (1868) att ringduvan ”...är, liksom Skogs- eller Blådufvan (Columba oenas Lin.), mycket allmän. Båda anlända ganska tidigt på våren, långt innan snön fullständigt gått bort; år 1859 såg jag den förra arten redan i Mars månad.”. Vid Hällefors noterades årets första ringduva 1885 den 21 april: ”Hellefors (A. Giöbel). Kam 1885 den 21. April.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 148). Carl Kjellin (1904) nämner ringduvan från Fänsbosjön i Fellingsbro ”en majmorgon 1894”: ”Ett par ringdufvor flyga öfver mig på färd utåt de nysådda fälten. I sin hastiga flykt hinna de icke visa, att de fäst sig vid eller ens observerat ufven.”.

Från 1900-talets första decennier finns blott en känd uppgift, vilket jag tolkar som att ringduvan var en så pass allmänt förekommande fågel att den inte förtjänade särskilt mycket uppmärksamhet i litteraturen:

1922      ”Ur en uppsats^x) [”^x) Bidrag t. känned. om fågelfaunan i Vestmanlands bergslag o. särskilt i trakten kring Björkborn, Järnboås sn”] av Ingemar Gustafsson ur lärj.föreningens [?]’Hederas’ arkiv ett o. annat, som möjligen kan vara av intresse. Skogsduva o. ringduva (d. vanligare).” (ur brev den 10 april 1922 från lektor J. E. Ljungqvist, Örebro, till lektor O. M. Floderus).

Flera notiser från 1940- och 1950-talen bekräftar att ringduvan förekom allmänt:

1945         ”Vidare märkes morkullan, beckasinen och ringduvan samt olika arter av änder [Hällefors].” (Nils Helger 1945).

1945-53   ”...häckande, allmän [Lundby socken].” (Sven-Olof Andersson 1954).

1946-47   ”Som förut är ringduvan allmän…. [Västmanlands län, jaktåret 1946-47]” (Anonym 1947).

1951         ”Bland övriga fåglar man lägger märke till må framhållas ringduvan... [Västerfärnebo]” (Olof Knöppel 1951).

1953         ”I Västerås-trakten häckar den allmänt och en tydlig ökning noteras sedan 1920-30 (J. Wahlstedt).” (Birgitta Öhlin & Stig Hellgren 1953).

1958         ”...ringduvan hörs nära nog överallt, fast den förefaller att ha minskat... [Väringen i Ervalla/Näsby]” (Erik Sjöstedt 1958).

En på året sen häckning uppmärksammades av John Bernström (1948b): ”Den 4 augusti 1947 fann skogvaktare Helmer Andersson vid Tärnö i Rytterne sn, Västmanland, omkr. 3 m över marken i en gran ett bo av ringduva med två ägg. De ruvades ännu den 14 i samma månad, men den 15 och följande dagar syntes inga duvor på platsen.”.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

I Västanfors och Västervåla ansåg Leif Lejdelin (1984) att ringduvan var en ”...allmän häckfågel”.

En noggrann inventering av mälaröarna Gräggen och Stora Jungfrun i Rytterne, båda med cirka 12 hektar skogsmark, år 1981 visade att ringduvan saknades där, vilket skulle kunna tyda på att artens arealkrav är högre än så (Thomas Skoglund 1981).

Vid en heltäckande inventering av Ängsö socken 1983-1984 var Ringskär med sina 5 hektar den minsta ön med förekomst av ringduva (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Detta indikerar en täthet av 20 par/km² skogsmark, vilket gissningsvis är en betydligt högre täthet än genomsnittet för Västmanlands del. Utslaget på landskapets cirka 5 500 km² skogsmark skulle det ge 110 000 par för Västmanlands del.

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 visade en tendens till ökning, dock inte statistiskt säkerställd (Thomas Pettersson, opubl.).

Vid Gnien i Ramnäs summerades 815 ringduvor på vårsträcket 1975 samt 4 540 ex. på hösten samma år (Sören Larsson 1975b).

Vinterfynd (1.12-15.2) före 1976:

1964/65    ”Vinterfynd endast rapporterade från Asköviken [Västerås-Barkarö]: 1 ex. 8.1.65 (Gunnar Forsman), 3 ex. 17.1.65 (Hans-Olof Hellkvist)…” (Lars Lindell 1974f).

1970/71    ”1 ex. 16.1 Asköviken (Lars Lindell). Ingen känd övervintring tidigare.” (Lars Lindell 1972e).

1972/73    ”Vinterfynd endast rapporterade från Asköviken:… …och 1 ex. 24.12.72 (Lars Lindell).” (Lars Lindell 1974f).

1974/75    1 ex. Broholmen i Kolbäck 1.12 (Lars Lindell 1976d).

1974/75    1 ex. Asköviken 16-20.1 (Lars Lindell 1976d).

Större (minst 1 000 ex.) ansamlingar och sträcksummor före år 2000:

1974      Gussjön i Fläckebo 25.9-1.10, som mest 1 200 r. 25.9 (Stefan Björklund, opubl.).

1975      2 136 str. (S) Fläcksjön i Fläckebo 20.9 (Kalle Källebrink, opubl.).

1975      1 000 str. Asköviken i Västerås-Barkarö 27.9 (Kjell-Olof Hedlund, opubl.).

1975      5 000 r. Asköviken 29.9 (Lars Lindell 1975g; Lars Lindell 1976d).

1975      3 495 str. (S) Fläcksjön 29.9 (Kalle Källebrink, opubl.).

1979      6 112 str. (S) Vedbobacken i Västerås 23.9 (Thomas Pettersson, opubl.).

1979      11 501 str. (S) Storängen i Ängsö 29.9 (Thomas Pettersson, opubl.).

Flyttning och övervintring

Ringduvan flyttar huvudsakligen från början av september till mitten av oktober med kulmen i månadsskiftet september/oktober. Vårsträcket infaller i huvudsak från början av mars till mitten av april, men är av betydligt blygsammare omfattning än höststräcket.

Veckovis fördelning av ringduvor som har rapporterats som sträckande 2000-2023.

Mediandatum för första och sista fynd av minst 10 ex. (fynd 1.1-15.2 och 1-31.12 exkluderade) under perioden 1976-2023 är den 21 mars respektive den 16 oktober.

Före millennieskiftet gjordes vinterfynd sällan men därefter årligen och i starkt ökande antal. Som mest registrerades 192 ex. vintern 2018/19. Det stora flertalet vinterfynd har gjorts i Mälarområdet och i Västerås stad övervintrar ringduvor regelbundet.

De största (minst 20 ex.) ansamlingarna vintertid (1.12-15.2) 2000-2023:

2004/05    21 ex. Berghamra i Västerås 26.12 (Gunnar Lignell, opubl.).

2006/07    Berghamra 25-31.12, som mest 32 ex. 28.12 (Gunnar Lignell, opubl.).

2008/09    20 1K Norra Skiljebo i Västerås 26.12 (FiV 40:85).

2018/19    Centrum i Västerås, 8-17.1, som mest 26 ex. 8.1 (Västmanlands rapportkommitté).

2018/19    20 ex. Nordanby i Västerås 11.1 (Västmanlands rapportkommitté).

2018/19    20 ex. Malmaberg i Västerås 17.1 (Västmanlands rapportkommitté).

2019/20    Centrum i Västerås 18-20.1, som mest 23 ex. 20.1 (FiV 52[2-3]:41).

2020/21    Munkängen i Västerås 12-16.12, som mest 50 1K 16.12 (Västmanlands rapportkommitté).

2020/21    23 ex. Viksäng i Västerås 16.1 (FiV 54[2]:39).

2022/23    24 ex. Vasaparken i Västerås 12.1 (Västmanlands rapportkommitté).

Höststräcket kan ibland nå mycket höga antal, särskilt klara morgnar i slutet av september och i början av oktober. Större (minst 5 000 ex.) ansamlingar och sträcksummor 2000-2023:

2001              8 500 str. (S) Fläcksjön i Fläckebo 29.9 (Kalle Källebrink, opubl.).

2002              5 400 str. (S) Snickarberget i Sura 23.9 (FiV 35:119).

2002              7 350 str. (S) Snickarberget 1.10 (FiV 35:119).

2002              5 140 str. (S) Snickarberget 2.10 (FiV 35:119).

2005              8 300 str. (S) Snickarberget 1.10 (FiV 37:125).

2006              15 000 r. Gålby och Uckelsta i Köping 30.9 (FiV 38:130).

2006              6 000 r. Västerby i Odensvi 2.10 (Arne Eklöw, opubl.).

2006              6 822 str. (S) Kvicksund i Rytterne 8.10 (Joachim Strengbom m.fl., opubl.).

2007              5 000 r. Solinge i Romfartuna 25.9 (Daniel Green, opubl.).

2007              8 700 str. (S) Kvicksund 27.9 (FiV 39:81).

2008              5 140 str. (S) Snickarberget 6.10 (FiV 40:85).

2009              6 500 r. Bocksjön i Tillberga/Tortuna 27.9 (FiV 41:93).

2010              7 570 str. (S) Kvicksund 26.9 (FiV 42[2-3]:40).

2021              5 000 r. Ransta i Kumla 2.10 (FiV 54[2]:39)

2021              7 223 str. (SV) Barkaröviken i Kungs Barkarö 8.10 (FiV 54[2]:39).

Sex ringmärkningsåterfynd med anknytning till Västmanland är kända, med geografisk och månadsvis fördelning enligt tabell nedan:

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen C. p. palumbus.

Senast uppdaterad 2024-03-15