Rödhake Erithacus rubecula (Linné 1758)

Utbredning

Rödhaken häckar i barr- och blandskog. Den förekommer allmänt i hela landskapet. Luckorna i kartan nedan beror med största sannolikhet på bristande rapportering, snarare än att rödhaken skulle saknas där.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2012-2022.

Numerär

Ulf Ottosson m.fl. (2012) har beräknat det västmanländska beståndet till 140 000 par, vilket räknat på cirka 5 500 km² skogsmark i landskapet ger en genomsnittlig täthet av 25 par/km². De höga tätheterna på mälaröarna, se under Historik nedan, är sannolikt inte representativa för landskapet i stort, varför 140 000 par troligen är en rimlig siffra. Figuren nedan indikerar stabila förhållanden över tid.

Historik

Rödhaken har troligen sedan länge varit en allmänt häckande fågel i Västmanland. Den nämns först av Johan Fischerström (1785) i sin beskrivning av Mälaren: ”Rotgellen (M. Rubecula) som är häftig, stridsmanlig och god sångare”.

I Örebro län betecknades den som ”allmän” av Carl Rudolf Sundström (1868) liksom den var i Hällefors: ”Hellefors (A. Giöbel). Allgemein.” (Carl Rudolf Sundström 1888, s. 31). I övrigt från 1800-talet och 1900-talets allra första år föreligger ett par notiser från dels Hällefors, dels Järle i Ervalla:

1888      ”Rödhaken eller rotgeln skulle man väl förgäfves söka att få sig invid bostäderna... [---] I större parker trifs han dock väl och bygger der stundom bo i ihåliga träd. (Adr. Giöbel 1888).

1902      ”Rödstjerten låter då och då höra sina klara, underbara toner. Grönsiskan likaså - men afton och morgon är det full konsert och kör af trast och stare samt rotgel... [Järle i Ervalla]. [---] Rotgeln eller rödhakesångaren är en i det fria lätt tämd fågel och mycket nöjsam att hafva till granne, om våren för den vackra sången och om hösten för det goda sällskapet.” (Adrian Giöbel 1902).

En på året sen häckning vid Strömsholm i Kolbäck år 1912 rönte viss uppmärksamhet: ”En ovanligt sen kull af rödhake hittades vid Strömsholm 1912 den 5 augusti, bestående af 5 kläckfärdiga ägg. Kanske utgjorde den en tredje kull.” (Torsten Ringström 1919); ”En sen kull omtalas från Strömsholm, (5: VIII, 1912, Fauna o. Flora 1919, s. 188).” (L. A. Jägerskiöld & Gustaf Kolthoff 1911-26, s. 437-438). Ett bofynd i Västerås 1914 rapporterades av August Heintze (1915).

Av någon anledning tycktes rödhaken ha varit anmärkningsvärt ovanligt förekommande sommaren 1922: ”Även rotgeln hade varit mycket sällsynt i Västerås förra sommaren.” (V.N.F. 1922-09-23, § 5).

I övrigt under följande decennier och till och med 1975 rapporterades rödhaken oftast i förbigående eller med ett konstaterande att den var allmänt förekommande. Exempelvis från Hällefors (Nils Helger 1945) respektive Västerfärnebo (Olof Knöppel 1951). I Lundby socken var den ”...häckande, allmän” åren 1945-1953 (Sven-Olof Andersson 1954).

Den sena våren 1956 rapporterade Åke Ulander (1958) från Dysjön och Sjömosjön i Fellingsbro att ”När den i maj på allvar var igång med musicerandet här i trakten, framgick klart, att beståndet reducerats avsevärt, troligen med mera än 50 %. Av eftersommarens och höstens karakteristiska ’rödhakeknaster’ ute i markerna kan man emellertid sluta sig till att häckning förekommit i ganska hygglig omfattning, och någon katastrofal avgång har ej varit fallet.”. Något liknande var tydligen fallet även vid Väringen i Ervalla/Näsby ”Stjärtmesarna har farit illa under de senaste vintrarnas bistra väder och vind liksom rödhaken under vårarnas, och manfallet har varit stort, men de överlevande tycks inte ha tappat sugen utan gör vad de kan för att ta upp representationen.” (Erik Sjöstedt 1958).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Vid en inventering av öar med naturskog i Mälaren 1979-1981, befanns arten förekomma på öar ned till en areal av 1,2-1,3 hektar, motsvarande en täthet av cirka 80 par/km² (Ingemar Ahlén & Sven G. Nilsson 1982). I Ängsö fanns rödhaken år 1983 även på de allra minsta öarna, den minsta, Lilla Pukskär, <1 hektar (Åke Berg & Thomas Skoglund 1985). Revirkarteringar av mälaröarna Gräggen och Stora Jungfrun i Rytterne gav tätheter på 35 par/km² respektive 51 par/km² (Thomas Skoglund 1981).

Punkttaxeringar vid Asköviken 1992-2000 gav vid handen en vikande tendens (Thomas Pettersson, opubl.).

I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns tre skinnlagda rödhakar från Norberg 1958-1959, samtliga hannar och två av dessa pulli (Göran Frisk, in litt.).

Vinterfynd före år 1976:

1952      ”Ett ex. sågs den 12.1.1952 vid Lundby strax väster om Västerås. Fågeln tidigare ej iakttagen här vintertid.” (Sven-Olof Andersson 1952).

1953      ”Den 27.12.1953 observerades 1 ex. vid Lundby utanför Västerås i Västmanland.” (Sven-Olof Andersson 1955c).

1959      1 ex. Karlsro i Västerås-Barkarö 20.12 (Hans-Olof Hellkvist, opubl.).

1960      1 ex. funnen död, okänt sedan hur länge, Hjulsjö by i Hjulsjö 30.1 (VF 23:309).

1975      1 ex. Askö i Västerås-Barkarö 2.1 (Jan-Henrik Fallgren, opubl.).

Flyttning och övervintring

Rödhaken flyttar huvudsakligen från mitten av augusti till början av oktober och återvänder numera i andra halvan av mars. Mediandatum för årets sista observation under perioden 1976-2023 är den 28 december. Mediandatum för årets första observation, fynd i januari och februari undantagna, under perioden 1976-2023 är den 23 mars.

Vinterfynd har gjorts årligen och med en ökande tendens sedan millennieskiftet. Som mest rapporterades 45 rödhakar vintern 2020/21.

Fjorton (14) återfynd av i Västmanland ringmärkta rödhakar föreligger. I tabellen nedan har också inkluderats tre fynd i Västmanland av annorstädes i Sverige märkta fåglar (märkmånad). Dessa fördelar sig på månad och område enligt tabell:

En anmärkningsvärd observation är 100 nattsträckande över Sala stad i Sala den 25 april 2001 (Kalle Källebrink, opubl.).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen E. r. rubecula.

Senast uppdaterad 2024-06-05