Sävsparv Emberiza schoeniclus (Linné 1758)

Utbredning

Sävsparven häckar i fuktiga buskmarker och bladvassområden vid sjöar, vattendrag och myrar. Den förekommer sparsamt till tämligen allmänt, i hela landskapet. Möjligen saknas den helt i framför allt vissa väldränerade slättbygder, eventuellt också i våtmarksfattiga delar av Bergslagen.

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid (1.5-31.7) 2012-2022.

Numerär

Sentida inventeringsdata och bedömningar av numerären saknas för Västmanlands del, varför det är vanskligt att försöka sig på någon uppskattning av antalet häckande par. Ulf Ottosson m.fl. (2012) har dock bedömt antalet häckande par i Västmanland till 4 500, en siffra som jag i brist på annat underlag får ansluta mig till. Figuren nedan antyder inte några större förändringar av beståndets storlek under det senaste decenniet.

Historik

Johan Fischerström (1785) är i sin beskrivning av Mälaren den förste som nämner sävsparven: ”Säfsparfven (E. Schœniclos) som bor i rörhvassen, och endast med sit svarta hufvud och hvita halsband skiljer sig från Gråsparfven”.

För Örebro läns del, inkluderande västra halvan av Västmanland, anger Carl Rudolf Sundström (1868, s. 12) att sävsparven ”...häckar sparsamt, men är talrikare under flyttningarna.”.

Carl Kjellin (1911) nämner sävsparven i förbigående från Sura: ”Klockan två på morgonen den 21 juli i år… [---] Vägen går mellan två sjöar, som bära de lättfunna namnen Västersjön och Östersjön. [---]…börjar en vansinnig jagt efter tornsvalorna och säfsparvarna, som hålla till i videbuskarna och porsriset.”.

Ännu i 1900-talets inledning ansågs arten vara rentav sällsynt: ”Men i andra och stora områden... ...är fågeln sällsynt, så i Västmanland och i Närike...” (Paul Rosenius 1926, s. 379). Detta motsades dock av uppgifter i lektor O. M. Floderus kartotek, förvarat i Västerås stadsarkiv: ”Kolbäck: Strömsholm allmän i vassar utefter sjön Freden enl R. Tenow. Köpingst: allmän enl. konservator E Råberg. Wästeråstr Tilltagit i antal de senare åren antagligen häckande 1923 G. Nilsson”. Och sannolikt på basis av detta konkluderades att sävsparven ”Har de senaste åren tilltagit i antal vid Mälaren i trakten av W^ås. Troligen häckande.” [Bil. C till V.N.F. 1924-04-11; § 9]. Ett bofynd redovisades också: ”Bo af Sävsparv beläget vid roten af en Al Fullerö [Västerås-Barkarö] Den 18-7 1926” (O. M. Floderus kartotek).

Ett par decennier senare konstaterade Bengt H. Girell (1942) att sävsparven vid Asköviken i Västerås-Barkarö ”...förekommer likaledes allmänt...” och från Sura lämnades denna rapport: ”Föreningens rapportör från Surahammar, Harald Wedérus, lämnade några delvis rätt sensationella upplysningar angående iakttagelser under året. [---] …sävsparv har setts rikligt häckande vid sjöarna kring Surah.” (V.N.F. 1950-03-06, § 1).

Med undantag för Lundby socken, som är en våtmarksfattig del av landskapet ”...besöker tillfälligt trakten” (Sven-Olof Andersson 1954), antyder övriga tillgängliga uppgifter att sävsparven nog var en tämligen allmänt häckande fågel i större delen av Västmanland. Från Norberg rapporterade Bengt H. Girell (1958) att vid Trätten ”I al- och videbuskar vid stranden gläds man de första dagarna i april åt sävsparven och hans enkla visa.” respektive vid Östanmossa att  ”…i dess omedelbara närhet häcka gräsand, sävsparv...”. Och från Östersjön i Sura skrev Harald Wedérus (1958) att ”Granna sävsparvhanar sirpar från vassvipporna...”.

Vid Norsa i Munktorp betecknade Arne Eklöw (1970) sävsparven som ”Mycket allmän. Som häckfågel kanske den allmännaste arten - dock kanske med undantag för sävsångaren.”.

Vid Spaden i Hed ansåg Lars Lindell (1974c) att sävsparven var ”sparsamt förekommande”.

En noggrann inventering år 1974 av den då sänkta Frövisjön i Skultuna gav vid handen 72-96 par på 38 hektar sjöyta (mest bladvass), dvs. en täthet av 189-253 par/km²: ”Sävsparvreviren var utspridda över hela inventeringsområdet, och många bon hittades.” (Claes Karlsson & Sören Larsson 1976).

Rutor (5x5 km) med fynd under häckningstid 1974-1984.

Av 19 inventerade myrar i västmanlandsdelen av Örebro län år 1981, fanns sävsparven häckande på 8 av dem (Leif Sandgren 1982). Leif Lejdelin (1984) betecknade sävsparven som en ”allmän häckfågel” i Västanfors och Västervåla. Vid Morskogasjön i Ramsberg hörde sävsparven till ”de vanligaste regelbundet häckande våtmarksfåglarna” (Hans Ljungkvist 1986).

Resultat från punkttaxeringar vid Asköviken visade en minskning under perioden 1992-2000.

Vid Gnien i Ramnäs bokfördes år 1975 sammanlagt 309 sträckande sävsparvar, 14 på våren och 295 på hösten. (Sören Larsson 1975b).

Vinterfynd, dvs. under månaderna januari, februari eller december var ytterst få före 1960- och 1970-talen, men från början av 1960-talet nästan årliga. Jens Wahlstedt (1955b) skrev dock att sävsparven ”Förekommer ej ovanligt under milda vintrar kring Mälaren i jan. och mars. Hel övervintring av ett eller flera ex. noteras årligen vid Kraftverksvaken utanför Västerås stad.”, men fynddata saknas så när som på 1 ex. vid Munkängen i Västerås den 21 december 1941 (Hans Avelin, opubl.) respektive 1 ex. vid Asköviken i Västerås-Barkarö den 19 januari 1958 (Janne Virking, opubl.).

Det allra första kända vinterfyndet gjordes vid Munkängen i Västerås den 22 februari 1931: ”Sävsparv iakttagen vid Västerås Lillån 1931 22/2 av hr. G. Nilsson och senare, i mars, även av Tenow vid Kraftverket. – Tydligen övervintrande. Eljes flyttfågel av vilka de äldre fåglarna enl Kolthoff börjar höstflytten i mitten av sept. o fortsätter därmed i okt, medan ungfåglarna ännu sträcka ett par veckor senare. Eljes häckande i Vd [Västmanland], även i Västeråstrakten.” (Bil. B till V.N.F. 1931-11-23).

John Bernström (1946b) rapporterade en iakttagelse av sävsparv vid Tidö i Rytterne och som han bedömde som övervintrare: ”Fjorton sävsparvar iakttogos den 18.3. 1946 vid Tidö, Rytterne socken, Västmanland. Den omständigheten, att flocken bestod av såväl honor som hanar, tyder på att den hade övervintrat, ty normalt visa sig hanarna före honorna och vid Tidö sällan före mitten av april.”.

Större (minst 100 ex.) ansamlingar och sträcksummor före år 2000:

1975      100 str. Asköviken i Västerås-Barkarö 14.9 (Kjell-Olof Hedlund, opubl.).

1977      142 str. (S) Notudden i Fläckebo 16.9 (Kjell Eklund, opubl.).

1977      122 str. Notudden 22.9 (Kalle Källebrink, opubl.).

Flyttning och övervintring

Sävsparven flyttar huvudsakligen i september och återkommer oftast i mars. Mediandatum för sista observation (fynd i december exkluderade) under perioden 1976-2023 är den 9 november. Mediandatum för första observation (fynd i januari och februari exkluderade) under perioden 1976-2023 är den 16 mars.

Vinterfynd görs nästan årligen i varierande antal, men tycks ha minskat i frekvens på senare tid. Ursprunget hos dessa sävsparvar är okänt.

Sextio återfynd av i Västmanland ringmärkta sävsparvar föreligger. I tabellen nedan har också inkluderats sex fynd i Västmanland av i utlandet märkta fåglar (märkmånad). Dessa fördelar sig på månad och område enligt tabell:

Därutöver föreligger åtta fynd i Västmanland av annorstädes i Sverige märkta fåglar; Närke (2), Södermanland (3), Blekinge (1), Skåne (2).

Återfyndsbilden pekar på en i huvudsak sydvästlig sträckriktning på hösten och att flertalet sävsparvar övervintrar i sydvästra Europa.

Större (minst 100 ex.) ansamlingar och sträcksummor under perioden 2000-2023:

2006      100 r. Rålken i Haraker 28.4 (Niclas Lignell, opubl.).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen E. s. schoeniclus.

Senast uppdaterad 2024-03-21