Sidensvans Bombycilla garrulus (Linné 1758)

Förekomst

Sidensvansen är en regelbunden genomflyttare och vintergäst men i starkt varierande omfattning mellan olika år. Den är då starkt knuten till förekomst av bärande träd med rik fruktsättning, framför allt rönn och oxel Sorbus spp. Se vidare nedan under Flyttning och övervintring.

Historik

Johan Fischerström (1785) nämner sidensvansen i sin beskrivning av Mälaren: ”Sidensvansen (Ampelis garrulus) Upländningens Snötuppa , en äfven så vacker som dum fogel, hvilken anses såsom en säker förebådare til vinterens ankomst med snö, fångas här hela vinteren, men strax efter våren skyndar til de längre i norr belägne orter.”.

I en jaktjournal förd av brukspatron Wilhelm Hisinger vid Skinnskattebergs och Baggå bruk under åren 1794-1823 finns sidensvans noterad endast ett av åren, nämligen 1814 då 19 fåglar nedlades (Anonym 1908).

Om Örebro län skrev Carl Rudolf Sundström (1868) att den ”...infinner sig somliga vintrar högst talrikt.”.

I övrigt under 1800-talets senare del och under 1900-talets första hälft finns endast enstaka notiser i litteraturen, vilket får förmodas tyda på att sidensvansen även då var så pass regelbundet och allmänt uppträdande att den inte uppmärksammades särskilt:

1888             ”Bofinken kommer nog af sig sjelf, der träd ej alldeles saknas, men den lilla älskliga grönsiskan med sin näpna röst och känslan tilltalande sång, hämplingen och den granna steglitsen, för att ej tala om domherren och sidensvansen m. fl., fordra alla att få något till lifs, innan de bry sig om att komma fram till bys. (Adr. Giöbel 1888).

1897-1902    ”Sidensvans.” (Ur: Förteckning å vid St. Ekeby i Ryttern skjutna fåglar uppstoppade vid naturaliemagasinet Uppsala.).

1924             ”♂ Västerås. Jan. 1924. V.N.F. G. Nilsson.” (Rudbeckianska skolans i Västerås samlingar, nr. C 160).

1945-53        ”...besöker tillfälligt trakten [Lundby socken].” (Sven-Olof Andersson 1954).

Bertil Walldén (1955) skrev att sidensvansen ”...har de senaste 10 åren här [västeråstrakten] uppträtt i ungefär samma frekvens.”.

Vintern 1956/57 berördes södra Sverige av en invasion av sidensvans (Göran Hansson & Lars Wallin 1958), men om denna finns inte många uppgifter för Västmanlands del:

1957      250 ex. Stallhagen i Västerås 3.2 (Bo Kumlin, opubl.).

1957      ”…berördes den just pågående invasionen av sidensvansar och tallbitar av sekreteraren.” (V.N.F. 1957-02-05, § 2).

1957      ”Västerås, kulm. 25.3. (B. Kumlin)” (Göran Hansson & Lars Wallin 1958).

Bertil Walldén (1955; 1958; 1961) uppmärksammade bär av mistel Viscum album Linné 1741 som födokälla för besökande sidensvansar.

Från Grythyttan skrev Greta Carlstedt-Pihl (1960) att ”I motsats till strömstaren, som trivs med ensamheten, kommer sidensvansarna vintertid i stora flockar för att söka sin föda av frusna rönn- och oxelbär.”.

Ett par uppgifter gör gällande att sidensvansar ibland förolyckades i stora antal:

1965      ”Mats Logander: Sidensvansarna anlände redan den 5.10. Ett tjugotal flög på en vecka ihjäl sig mot ett fönster.” (V.N.F. 1965-11-08).

1967      ”Konservator Rylander har under hösten fått in cirka 150 döda sidensvansar, som sannolikt flugit mot fönster och dödats.” (V.N.F. 1967-11-07, § 4).

I övrigt under 1960-talet och till och med 1975 kan följande uppgifter nämnas:

1965/66    ”Flera medlemmar kunde meddela att sidensvansar fortfarande fanns i trakten [Västerås]. Trots den stränga vintern tycks de klara sig genom att äta bär av cotoneaster och berberis, även kvarlämnade päron kommer till pass.” (V.N.F. 1965-12-01, § 3).

1967/68    ”…och sekr. att han sett höstens första sidensvansar på förmiddagen.” (V.N.F. 1967-09-27, § 1).

1969/70    ”Ytterst fåtalig på sydsträcket okt.-dec.” (Ingvar Granqvist 1970b). ”Sidensvansen har dock varit fåtalig. Ca 30 ex i Vilhelminaparken Fagersta 22/1 (Arne Sjögren).” (Anonym 1970e). ”Sidensvans har iakttagits i Fagersta 6/1, 11 ex. (Per Ålind), 17/2 17 ex. (Torbjörn Jansson) och i Sala 28/1 ca 15 ex. (Stefan Björklund).” (Anonym 1970d). ”19/4 16 sidensvansar, Virsbo (Håkan Larsson)” (Anonym 1970g). ”5/5 11 sidensvansar, Virsbo (IG) 1 sidensvans, Fagersta (PÅ)” (Anonym 1970g).

1970/71    I Naturhistoriska riksmuseets samlingar finns en skinnlagd hanne från Köping, den 20 oktober 1970 (Göran Frisk, in litt.).

1971/72    395 ex. Sala stad 3.1 (Kjell Eklund m.fl., opubl.).

Vintern 1975/76 synes uppträdandet ha varit fåtaligt i Västmanland. Vid Gnien i Ramnäs noterades exempelvis endast sammanlagt sex individer på hösten (Sören Larsson 1975b) och vid Asköviken i Västerås-Barkarö noterades sidensvans endast vid det första av tretton inventeringstillfällen under perioden 23 november 1975 till 21 februari 1976 (Lars Lindell 1976).

Sommarfynd (1.6-31.8) före år 2000:

1975      1 ex. Västerfärnebo 19.7 (Lars Lindell 1976d).

1979      1 ex. Sörkvarn i Svedvi 13.7 (Västmanlands rapportkommitté).

1988      1 ex. Risbacken i Nora 1.7 (Västmanlands rapportkommitté).

Större (minst 2 000 ex.) ansamlingar före år 2000:

1994/95      3 000 ex. Köping 1.1 (FiV 27:139).

1995/96      2 000 ex. Annehill i Ramnäs 10.12 (FiV 27:139).

1995/96      2 500 ex. Herrgärdet i Västerås 5-6.1 (FiV 28:156).

1995/96      3 000 ex. Köping 7.1 (Västmanlands rapportkommitté).

1995/96      3 500 ex. Skogsborg i Köping 8.1 (FiV 28:156).

1998/99      2 000 ex. Annehill i Ramnäs 20.12 (FiV 30[2]:49).

Flyttning och övervintring

På hösten anländer de första sidensvansarna i regel i början av oktober. Mediandatum för första höstfynd under perioden 1976-2023 är den 2 oktober. De första sidensvansarna tenderar att anlända allt tidigare på hösten, ofta redan i september. Det allra tidigaste höstfyndet gjordes vid Frövi i Näsby den 1 september 2011 (FiV 43[2-3]:47). Uppträdandet kulminerar i regel runt månadsskiftet december/januari. Den höga stapeln i första januariveckan i figuren nedan är troligen en artefakt, betingad av så kallat ”årskryssande”. Antalet sidensvansar minskar snabbt efter mitten av januari, sannolikt en effekt av att tillgången på föda tryter. I figuren nedan kan en liten topp skönjas i mars, sannolikt gällande retursträckande fåglar. Under april försvinner de flesta av sidensvansarna och de sista fåglarna ses ofta några dagar in i maj. Mediandatum för sista vårfynd under perioden 1976-2023 är den 4 maj. Det allra senaste vårfyndet gjordes vid Asköviken i Västerås-Barkarö den 31 maj 2003 (Mats Westberg m.fl., opubl.).

Veckovis fördelning av antal fynd av minst 100 individer 2000-2023.

Förekomsten varierar kraftigt i omfattning mellan olika vintrar, från nära nog försumbart uppträdande som till exempel vintern 1999/2000 till vintrar med mycket riklig förekomst, så kallade invasioner. Den kraftigaste invasionen hittills inföll vintern 2016/17.

Vissa vintrar registreras höga koncentrationer av sidensvansar. De största (minst 2 000 ex.) ansamlingarna under perioden 2000-2023:

2004/05      3 000 ex. Surahammar i Sura 11.10 (FiV 36:147).

2004/05      2 100 ex. Åliden i Ramnäs 11.10 (FiV 36:147).

Fynd under sommaren är mycket ovanligt:

2015      5 ex. Mången i Hällefors 21.7 (FiV 47[2-3]:51).

2019      2 ex. Bovik i Grythyttan 31.7 (FiV 51[2-3]:49).

2019      8 ex. Grythyttan 10.8 (FiV 51[2-3]:49).

Sex återfynd av ringmärkta fåglar med anknytning till Västmanland är kända. De båda fynden med koppling till Ryssland respektive Finland styrker bilden av att många av de sidensvansar som ses i Västmanland har ett östligt ursprung.

·         En fågel som märktes vid Fritsla i Västergötland 2.11 1960, kontrollerades i Västerås 23.3 1962 (VF Suppl. 5:140).

·         En fågel som märktes i Västerås 23.3 1962, fångades vid Moskva i Ryssland 5.1 1963 (VF Suppl. 6:191).

·         En fågel som märktes vid Helsingfors i Finland 8.1 1970, återfanns död vid Surahammar i Sura 20.10 1970 (Harald Wedérus 1971).

·         En årsunge som märktes vid Karlskrona i Blekinge 27.11 1971, förolyckades vid Viksäng i Västerås 29.3 1972 (RC/Å 1972:3:49).

·         En årsunge som märktes vid Malmö i Skåne 25.11 1972, bildödades vid Vänsta i Kolbäck medio april 1973 (RC/Å 1973:3:47).

·         En årsunge som märktes vid Hammarön i södra Värmland 6.11 1991, återfanns död vid Hitorp i Nora 1.2 1992 (RC/Å 1992:106).

Rasförhållanden

Arten är företrädd av nominatrasen B. g. garrulus.

Senast uppdaterad 2024-01-22